Everybody's a hipster

Nu är den här! Lilla Berlin #2 : ”Mina vänner”, och jag garvar lika mycket som jag gjorde förra gången.

Om du läste Lilla Berlin : so last year och kände igen dig, eller dina vänner, vet du att du antagligen bor i en svensk storstad (till exempel Göteborg), har vänner som är medvetna feminister, eco-friendly, smartare och mer alternativa än alla andra – och gillar att ta kort på sin mat. Och om du fortfarande har de där vännerna, är det lika roligt att skratta åt dem fortfarande.

Jag tycker det är synd att det är svårt att lära känna Ellen Ekmans karaktärer, de är liksom lite för lika allihop för att jag ska börja känna och känna med dem. Det gör att det inte blir ett album jag är så intresserad av att läsa mer än en gång, den når inte särskilt djupt hos mig. Men samtidigt känner jag att det är helt okej, jag firar av både en massa fniss och ett antal asgarv av igenkänning. Och inbillar mig givetvis att jag bara känner igen bekanta och vänner i serien – absolut inte mig själv. Ehm…

Hur som helst. Det är snabb populärkultur, och är kanske inte tänkt att vara djup. Ekman är väldigt bra på att betrakta och fånga upp (en del av) nutiden, de populärkulturella referenserna och hipster-tendenserna flödar, och jag får äntligen möjlighet att skratta åt olika beteenden och uttryck på samma sätt som jag skulle ha velat skratta åt det när jag märker av beteendet i verkligheten (det är som sagt inte mitt beteende, bara andras).

Så har du inte fått nog av hipsters, coola trettioåringar, läskigt blottande om hur folk arrangerar sina böcker och skivor för att inte ”loose face” när folk hälsar på hemma, medvetet fula frisyrer och kläder – och såklart mobiltelefoner och folk som tar foton på mat – då ska du läsa Lilla Berlin #2. Nu! Innan någon konstaterar att den är #SåSeptember2014, och det är alldeles för sent att läsa den.

Seriestrippar i gräll pastell

Att läsa på stranden eller i någon park kan vara något av det bästa som finns. Men hur lätt är det att koncentrera sig på en komplicerad intrig när solen gassar, småbarn skvätter sand och glada bollamatörer gör att det känns som att en boll när som helst kan komma flygande och hamna på just dig? Då är det perfekt att läsa serier - och gärna den sorten där handlingen inte rör sig över mer än några rutor. Ett sånt seriealbum är Ellen Ekmans nya Lilla Berlin - so last year som du kanske känner igen från gratistidningen Metro. Grejen med Ellen Ekman är att hon lyckas fånga situationer på fyra rutor - och gör det med med bravur. Det är alltid på pricken och alltid roligt. Hon sparkar konsekvent uppåt och driver med det mesta som är trendigt bland medelklassfolk som bor i storstad - alltifrån retrotatueringar och surdegsbak till träningsvanor och ölsmak. Mellan stripparna huserar framsidans mops på bilder iklädd diverse fantasifulla utstyrslar, den ena mer absurd än den andra.

PS 1. Kul också att läsa Ellen Ekmans blogg och se hur serierna blir till: http://ellenekman.blogspot.se/.

PS 2. I september kommer uppföljaren - Lilla Berlin 2.

Åter till Engelsfors

Ingen har väl missat succéerna Cirkeln och Eld. Dom som väntar på tredje delen, Nyckeln, kan nu lindra sin väntan en aning med seriealbumet Berättelser från Engelsfors.
Här har Cirkeln författarna Sara och Mats sammarbetat med serietecknarna Kim W. Andersson (som gjort serieromanen Alena och albumet Love hurts), Karl Johansson (som gjort Mara från Ulthar) och Lina Neidestam (som skrivit Zelda som jag bloggat om här och Maran som Liza skrivit lite om här).

Det är 8 stycken berättelser, baserade på/döpta efter åtta stycken tarotkort. Några av korten/berättelserna handlar om det förflutna (5 st om tiden innan Cirkeln), en i nutiden (efter Eld men innan Nyckeln tror jag) och två i framtiden (sägs vara smakprov från handlingen i Nyckeln).

För den som inte läst Cirkeln och Eld kan det nog vara lite svårförståeligt då berättelserna är korta och man ibland nog behöver en del förkunskaper för att riktigt hänga med. Men kanske får man ett sug efter att läsa böckerna...

En sak som är säker är att de som läst Cirkeln och Eld inte kommer bli besvikna på detta seriealbum.

Inte helt oväntat så är det snyggt tecknat, där varje serietecknares stil är klart urskiljbar från de andra. Hela albumet är i färg.

Grafisk Lovecraft

Skräckförfattaren HP Lovecraft är idag, nästan exakt 76 år efter sin död, populärare än någonsin.  Med sin så kallade kosmiska skräck blev hans under sin livstid geniförklarad inom en smal krets skräckentusiaster, men var i övrigt väldigt okänd. Lovecraft blev dock en viktig inspirationskälla för flera viktiga skräckskapare såsom Stephen King, Neil Gaiman, Clive Barker och konstnären bakom det berömda monstret från Alienfilmerna, HR Giger. Det är genom dem han har kommit ut ur doldisgarderoben och blivit erkänd som den skräckmästare han är. Idag finns en uppsjö dator- och sällskapsspel med Lovecrafttema, liksom nyutgivna novellsamlingar och mängder av fanproducerat material på Youtube.  

Lovecraft är en intressant författare eftersom hans berättelser sällan har någon särskilt intressant eller viktig huvudperson. Allt handlar om att bygga upp det fruktansvärda universumet där mörka kosmiska krafter finns bakom varje hörn och där människan bara är ett obetydligt vittne till en skräck som är bortom tid och rum.

 

Ett klart intressant bidrag till skräckmästarens arv är seriealbumet ”Neonomicon” från 2011 av författaren Alan Moore och tecknaren Jacen Burrows. Titeln är en syftning på ”Necronomicon” – en slags ohelig bibel med omslag av människohud som förekommer titt och tätt i Lovecrafts noveller (och som även är inlånad i Evil Dead-trilogin), men ordet ”Neo” istället för ”Necro” pekar på att detta är något nytt. Albumet är ett försök att uppdatera Lovecrafts värld till nutid.

Berättelsen kretsar kring en grupp FBI-agenter som utreder ett antal bestialiska mord, som bortsett från utförandet och att mördarna haft samma drog i blodet, inte verkar ha någon koppling till varandra. Utredningen leder till en märklig rockklubb där en märklig maskerad figur bedriver handel med sinnesutvidgande droger och vidare till en härva av mörk magi, perverterade sexkulter och ond bråd död.

Till skillnad från i Lovecrafts noveller förekommer det mängder av grafiskt sex och utstuderat våld i ”Neonomicon”, vilket på sätt och vis förstör den krypande, kalla känslan som finns i de gamla berättelserna och bitvis blir det tyvärr ganska problematiskt. Men samtidigt är det imponerande att Jacen Burrows lyckats så bra med att få Lovecrafts sinnessjuka universum på bild, utan att begränsa läsarens fantasi.

För den som har god kontakt med sin makabra sida är detta ett utmärkt seriealbum. För den som är mer intresserad av det mytiska och hisnande skräcken som är så utmärkande för HP Lovecrafts skapelser så har albumet en del schysta sidor men är ändå underlägsen originalet.

Till sist vill jag tipsa om den grymt snygga stumfilm som några amerikanska Lovecraftentusiaster skapade 2005, i samma stil som film såg ut under HP Lovecrafts egen tid.Tyvärr finns den inte på biblioteket men här kan ni se trailern på Youtube:

Undergången är här!

Enligt några tolkningar av mayakalendern skall den 

21 december 2012 vara datumet för världens undergång. Förhoppningsvis inte - 

men jag har laddat detta inlägg fullt av tips med ungergångstema!

Zombies kopplas ofta samman med undergången och en av de mer kända efterkatastrofskildringarna är de superba seriealbumen The Walking Dead. (Vilka även har tipsats om här i bloggen tidigare.)

Tidigare i höst hade kulturprogrammet Kobra två underhållande halvtimmesprogram om Domedagen och rädslan, kommersialismen och kulturen kring den.

Det har gjorts mängder av filmer på undergångstemat, däribland 2012, men de är sällan särskilt bra. Tre  som jag dock tycker är bra och rekommenderar är Melancholia, Children of Men och 9.

Den engelska gruppen Klaxons har gjort en bra och skramlig låt om de fyra ryttare som förebådar apokalypsen.

På Röda Sten presenteras idag utställningen Apokalyps, med fokus på undergången som fenomen och på olika visioner av ett postapokalyptiskt liv. Kvällen fortsätter sedan för eventuella överlevare med technoklubb på Röda Sten.

Om domedagen trots allt skulle vara över oss och några överlever, kanske det skulle vara på sin plats med tips på hur man överlever i ett samhälle som totalt brakat ihop: som The Zombie Survival Guide eller Överlevnadshandboken : överlevnadstaktiker för extrema förhållanden.

Ta det lugnt idag och fira imorgon!





och till sist... den stämningsfulla inledningen till kultklassikern Mad Max-the Road Warrior!

From SoFo with irony!

Lena Ackebo gäckar i sina två seriealbum om Stockholms SoFo (South of Folkungagatan, syftar på SoHo i New York) den ytliga och ironiska kulturen på söders uteställen där den största humorn ligger i människors oförmåga att kommunicera. Albumen för tankarna till Seinfeld där det banala blir uppförstorat och vardagens trivialiteter utgör berättelsens komiska tråd. Varför spenderar så många människor sina lediga kvällar med att stå i kö till ställen de inte vill in på, med människor de inte tycker om, för att köpa drinkar som inte är goda?

SoFo-serierna, Fucking SoFo (2010) och Vi ses i SoFo (2012) påminner om Martin Kellermans Rocky och Mats Jonssons självbiografiska alster i det vardagliga tilltalet, beskrivandet (och förlöjligandet) av karaktärerna och den bitvis elaka tonen. Ackebo lyckas levandegöra sina karaktärer på ett skickligt sätt; från den rasistiska, övervintrade proggaren, de neurotiska väninnorna i 40-årsåldern, den katastrofala stå-uppkomikern ”Herr Gårman” till de oändligt självupptagna och asociala nördarna. 

Stundtals sätter man nästan skrattet i halsen när de klockrena skildringarna verkar som tagna direkt ur ens egen verklighet - men mestadels är det bara väldigt, väldigt roligt.

 

 

Planekonomin kommer ut ur garderoben

Allkonstnären och Galagotecknaren Sara Granér briljerar med sitt nyutkomna tredje seriealbum i ett större och än mer vågat format än tidigare. De starka färgerna och naivistiska fabeldjuren känns igen från Det är bara lite AIDS och Med vänlig hälsning liksom hennes fantastiskt syrliga språk som fullständigt pinpointar verklighetens absurditeter.

I All I want for christmas is planekonomi använder sig Granér av ett mer sammanhängande tema. Hon ansätter som tidigare klassklyftor, miljöförstöring, krig, överkonsumtion, sexism och likgiltighet, men erbjuder här också ett alternativ när hon dammar av det gamla begreppet planekonomi. Fokuset ligger därmed framförallt på dagens ekonomiska system som kritiseras utifrån alla upptänkliga vinklar och i de mest fantastiska kontexter. Exempelvis tussilagon som hånas för att inte vara ett tillräckligt fräscht, unikt och vinnande vårtecken eller kärnkraften som liknas vid en trisslott.
Granérs främsta kännetecken är den stilistiska blandningen av högt och lågt; fjortisslang med byråkratsvenska, fotocollage med surrealism och katastrof med banalitet - allt i en kontrasterande glättig färgsättning.

Det är uppfriskande att merparten av Sveriges bästa serieskapare just nu är kvinnor och att de genom satiren förmedlar ett alternativ till dagens samhällsordning, samt manar till kritik och handling. Sara Granér utmärker sig bland dessa genom sin originella stil och jag skulle vilja hävda att hon med All I want for christmas is planekonomi placerar sig som den klarast lysande stjärnan på seriehimlen 2012.

Tecknade Bilbo

När vi hade temat klassiker på bloggen så tipsade jag om en av mina gamla favoriter, Bilbo: en hobbits äventyr. När jag rotade runt i serieavdelningen här i Tuve så hittade jag en tecknad version! I snygga färgteckningar får vi följa Bilbo på hans äventyr. Vilket jag inte kommer skriva om igen eftersom jag redan gjort det en gång. Men som sagt, en tecknad version för den som inte pallar läsa vanliga boken.

Jag älskar orcherna i boken! Mycket snyggare än i filmatiseringen av Sagan om Ringen trilogin (och jag antar att de kommer se likadana ut i filmatiseringen av Bilbo), men det kanske jag bara tycker för att jag spelade så mycket Drakar och Demoner när jag var yngre och att orcherna i serien är tecknade som de var i alla böcker då? Oavsett så är orcher asbra. Mycket fräckare än alver! Alver är fåniga, eller?

Utgavs i tre delar, antingen lånar du en del åt gången eller så lånar du samlingsvolymen som innehåller alla tre delarna.

                                            Orcher - inte alltid så sympatiska.. men alltid asfräcka!

Genesis.

Idag tänkte jag tipsa om en tecknad serie, Preacher av Garth Ennis (manus) och Steve Dillon (teckningarna). Första delen heter Gone to Texas.

I Preacher finns både himmel och helvete på riktigt, gud finns och det finns änglar och demoner som kämpar mot varandra. Vilket är gött eftersom serien inte behöver hålla sig inom ramarna för vad som kan hända i verkligheten.

Preacher handlar om Jesse Custer, en präst i en småstad i Texas. Jesse börjar tvivla på sin tro och en kväll super han sig full och hamnar på den lokala krogen. Där avslöjar han hemligheter om olika personer i den lilla staden. Saker som dom anförtrott Jesse bland annat när de biktat sig. Det slutar med att Jesse får stryk. Dagen efter är kyrkan för en gångs skull fullproppad med folk. Efter Jesses smått skandalösa beteende kvällen innan vill alla se han prata i kyrkan.

Men under gudstjänsten så blir Jesse besatt av ett väsen kallat Genesis. Genesis är avkomman till en ängel och en demon som legat med varandra (något som är strängeligen förbjudet!). Genesis har just flytt från himlen och flyr in i Jesses kropp.
I samband med att Genesis intar Jesses kropp så raseras hela kyrkan och allt som är kvar av besökarna är deras benknotor. I princip hela staden är utrotad.

Genesis besitter den kombinerade kraften från himlen och helvetet så Genesis är minst sagt mäktig vilket gör den besatte Jesse mäktig. När Jesse pratar kan ingen motstå hans ord. Så ger han dig en order, tex säger till dig att hoppa från en bro så hoppar du. Så länge du hör och förstår vad han säger.

Och Jesse, som nu vet att Gud verkligen existerar, vill ha tag på Gud. Han har en hel del frågor som han vill ha svar på. Tillsammans med hans ex-flickvän Tulip (som är väldigt händig med skjutvapen och som inte tar skit från någon) samt Cassidy (en egocentrisk och alkoholiserad irländsk vampyr) tar de upp jakten på gud.

Men det är inte så lätt att hitta gud, för Gud har flytt från himlen när Genesis föddes. Genesis krafter skrämmer gud. De kan vara större en guds krafter, maktpositionen kan vara hotad.
Dessutom är det lite olika folk som vill ha tag på Jesse, vilket ytterligare komplicerar saker.

Under jakten efter gud händer en massa saker och man får träffa många fantastiska karaktärer (Saint of killers, jesses farmor Marie, Arseface med flera).

Allt som allt finns det 9 seriealbum och det är bra hela vägen.

Sammanfattningsvis: Snyggt tecknad serie i färg fylld av övernaturligheter, action, humor, kärlek, hemliga sällskap & ockultism.

Konstnärliga seriealbum

I fredags var jag på en utbildnings-/inspirationsdag om serier (ja, sådana saker får man gå på som bibliotekarie!) som var väldigt intressant och rolig. Dels pratade Seriebibliotekarien, dels var serietecknarna Hanna Petersson och Henrik Bromander där och berättade om arbeten med serier – både sina egna och om hur man till exempel kan arbeta med serier i skolan. Då fick jag såklart en omedelbar tvångstanke om att tipsa om två serieromaner jag läst. Så därför gör jag det.

De här båda serieromanerna både är och ser väldigt olika ut, men de har gemensamt att de båda ger en väldigt stark bildlig upplevelse, och det tycker jag är häftigt.

Den första serien är en bok som kallas The Fountain. Den är gjord utifrån filmmanuset till filmen med samma namn. Filmen har jag ännu inte har sett, men definitivt är intresserad av att se då det är Darren Aronofsky som regisserat den, samma kille som regisserat Requiem for a Dream. The Fountain är en berättelse om en kärlekshistoria som spänner över tid och rum, till och med över världar. Samma man och kvinna återkommer i olika skepnader genom olika århundraden – och de möts även utanför den jordiska världen – genom att deras kärlek till varandra är så stark att den följer dem genom tiden, genom olika liv i olika århundraden.

Kärlekshistorian till trots, tyckte jag mest om The Fountain för dess häftiga bilder. Varje bild, eller målning, ser ut som att den egentligen borde vara en två gånger två meter stor oljemålning, och man kan spendera mycket tid att bara titta på bilderna. Det här är en berättelse som man läser långsamt, både för att hänga med i hoppen mellan de olika århundradena och de parallella historierna, men även för att man inte kan slita sig ifrån bilderna i den. Lånar seriealbumet gör du här.

Den andra serien är Essex County. Det är en kanadensisk serie, som kännetecknas av mycket inslag av nationsporten hockey, små samhällen, stora åkerfält och många traktorer. Essex County handlar om ett antal individer i ett litet samhälle i området Essex som på olika sätt relaterar till varandra, hör ihop, är besläktade eller beroende av varandra – utan att de själva vet om att eller hur det är så. Serien handlar om gemenskap, släktskap, ensamhet och hur viktiga andra människor är för att vi ska må bra.

Essex County är en lågmäld serie utan särskilt mycket text där känslor förstärks genom att den är väldigt ”filmiskt” ritad; det är mycket inzoomingar på ansikten och ansiktsuttryck och även teckningar av de stora, tysta vidderna i ett landskap utan grannar eller andra människor för att illustrera isolering och ensamhet. Jag sög i mig varenda bild, och kunde sitta och stirra in i de tecknade människornas ansikten för att utläsa känslorna hos de olika personerna. Då har man lyckats grymt bra som både historieskapare och tecknare – den måste läsas! (Låna här.)

Under vår seriedag i fredags fick vi även se en teateruppsättning som heter Om nu kärnfamiljen är så jävla fet – varför behöver den så mycket propaganda? Den baseras på Liv Strömquist seriealbum Einsteins fru. Det är den andra teateruppsättning på kort tid utifrån Livs serier; tidigare har även teatern Prins Charles känsla gått på Hagateatern i Göteborg. Båda uppsättningarna var sanslöst roliga och tänkvärda och lockade mig till att plocka upp något av Liv Strömquists seriealbum igen. Här hittar du dem!

Först, bäst och störst

är såklart Hisingsbiblioteken när det gäller serier. Eller ja, det är kanske en sanning med modifikation, alla biblioteken i Göteborg är rätt bra, men just nu tipsas om pärlor som du finner ute på Hisingen (eller genom att beställa till ditt lokala bibliotek)! 

100 Bullets av Brian Azzareollo (författare) och Eduardo Rizzo (tecknare) är egentligen ingen ny serie, men har inte funnits samlad på biblioteken i Göteborg tidigare. Nu finns alla 13 delar att hitta på biblioteket. Gangsters och konspirationsteorier, jag saxar från Seriewikins sida: ”Serien handlar om det val som olika människor ställs inför när de av en mystisk man får tillgång till en pistol och hundra kulor som inte går att spåra.” Spännande värre!

 

Brian Woods DMZ är inte heller än ny serie i den meningen, men finns även den nu samlad på biblioteket, 8 delar än så länge. DMZ har snabbt blivit min nya favvo-serie. Den utspalar sig i USA, där ett inbördeskrig har brutit ut för vissa stater vill bryta sig fria, och New York är grund zero, den värsta krigszonen. Riktigt snygg (tack vare tecknaren Riccardo Burchielli) och grymt bra story om hur det ser ut för civila i krig.

Greg Rucka har gjort serien Whiteout, som jag också slukat de första 2 delarna av på nolltid. Polisen Carrie arbetar på Antarktis (!) och löser fall på forskarstationerna där. Tecknaren Steve Lieber har lyckats fånga den kalla världsdelens udda natur och klimat förvånansvärt bra i endast svart-vitt, vilket inte kan ha varit lätt när man ska avporträttera något som bara är vitt…

Och så har vi Chew, som jag fick nys om genom Seriebibliotekarien. Tony Chew är en polis med en märklig egenskap – när han äter något får han upp bilder av matens hela historia – om det är en frukt vilket träd den kommer från, vilka bekämpningsmedel som använts, vem som plockat den – om det är kött hur det såg ut när djuret slaktades. Tony hamnar på en mordrotel – kan du gissa vad han får använda sin förmåga till…? Härligt och roligt och tecknat dessutom. Läs!

Kärleksveckorna del 2

Okej, det här kanske inte är ett kärlekstips i ordinär mening, men nu är det faktiskt jag som väljer! På måndag är det som sagt Alla hjärtans dag, men vem har sagt att alla har någon att hänga med, eller vill ha någon att hänga med, på den dagen? Eller att alla måste tycka om och vilja fira Alla hjärtans dag? Så, här är ett kärlekstips till alla er som inte tycker om Alla hjärtans dag, eller vill fira dagen på ett otraditionellt sätt!

Jag rekommenderar då Kim W Anderssons Love Hurts. Det det här serialbumet är så himla roligt, jag satt och skrattade högt (och ganska rått) när jag läste det. Det består utav flera olika korta kärleksberättelser, men med en annorlunda och otippad twist - någon dör alltid i slutet. Det är spoilervarning på att skriva ut det, jag vet, men den är lätt värd att läsa ändå! Läs bland annat om mannen som häller afrodisiak (kärleksbrygd) i bålen på festen för att hans favorittjej ska dricka av den och bli kär i honom, men istället blir överfallen av alla människor på festen som druckit av det och blir besatta av honom; om kärleksbarnet som äter upp gamla tanter; om det förälskade paret är kvinnan - bokstavligen talat - sliter ut mannens hjärta. Den ena berättelsen blodigare och mysigare än den andra. Du kan låna den perfekta serieboken för en kväll hemma när man bara vill skratta åt allt som kallas kärlek här!