Lena Ackebo gäckar i sina två seriealbum om Stockholms SoFo
(South of Folkungagatan, syftar på SoHo i New York) den ytliga och ironiska
kulturen på söders uteställen där den största humorn ligger i människors
oförmåga att kommunicera. Albumen för tankarna till Seinfeld där det banala
blir uppförstorat och vardagens trivialiteter utgör berättelsens komiska tråd.
Varför spenderar så många människor sina lediga kvällar med att stå i kö till
ställen de inte vill in på, med människor de inte tycker om, för att köpa
drinkar som inte är goda? 
SoFo-serierna, Fucking SoFo (2010) och Vi ses i SoFo (2012) påminner om Martin Kellermans Rocky
och Mats Jonssons självbiografiska alster i det vardagliga tilltalet, beskrivandet
(och förlöjligandet) av karaktärerna och den bitvis elaka tonen. Ackebo lyckas
levandegöra sina karaktärer på ett skickligt sätt; från den rasistiska,
övervintrade proggaren, de neurotiska väninnorna i 40-årsåldern, den
katastrofala stå-uppkomikern ”Herr Gårman” till de oändligt självupptagna och asociala
nördarna.
Stundtals sätter man nästan skrattet i halsen när de klockrena skildringarna verkar som tagna direkt ur ens egen verklighet - men mestadels är det bara väldigt, väldigt roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar