Om vintern är diskbänksrealism är sommaren ett äventyr

På sommaren läser jag gärna fantasy, det är som att det inte riktigt passar lika bra med vardagsskildringar då.

En fantasybok som jag tror många tyvärr missat är Janina Kasteviks bok Slottet av is med fina illustrationer i svartvitt av Jonna Björnstjerna. Boken handlar om Minna som bor tillsammans med sin lillasyster, mamma och pappa i en stor och fin lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. De har det väldigt gott ställt men Minnas pappa kan vara väldigt sträng och man vet aldrig vilket humör han är på. Ena stunden är allt frid och fröjd men så plötsligt kan han bli jättearg för någon småsak. Som när Minnas lillasyster Lo råkar spilla ut ett glas mjölk till exempel. Då blir han helt rasande!

Minna vet inte riktigt hur hon ska tänka om sin pappa eftersom han är världens bästa ibland, men så blir han sådär arg och orättvis…

En dag när de bråkat springer Minna  ut i trappuppgången och in i hissen och får se en knapp i hissen som hon inte har sett där förut. Utan att riktigt tänka efter så trycker hon på knappen och när hissdörrarna öppnas är det en annan årstid och ser helt annorlunda ut. Hon har hamnat i Undrien – dit hon har blivit kallad för att utföra ett farligt uppdrag. Men hur ska hon klara av det? Hon är ju bara en helt vanlig tjej!

Det här är en jättefin, lättläst berättelse som kan passa att läsa högt för ett yngre syskon och som  handlar om att vara modig.

En rolig detalj är också att Anthony Hegarty från Antony and the Johnsons dyker upp på en cirkus som Minna och hennes lillasyster hamnar på när de är i Undrien.

Håll dina vänner nära och dina fiender närmare

Jag är en tvättäkta fantasynörd och Joe Abercrombie är en av mina absoluta favoritförfattare. Han skriver alltid mörka och blodiga historier med mycket svart humor och färgstarka karaktärer. En god fiende (låna här) är inget undantag.

Huvudpersonen heter Monza Murcatto och är general för en armé av legosoldater för storhertigen Orso i landet Styria. Problemet är att den lätt paranoide hertig Orso fruktar att Monza tänker ta över tronen då hon är poppis bland folket. För att förhindra det låter han hugga ned Monza och hennes bror. Men nöjer han sig med det? Nej, han kastar ut dem för ett stup för att vara verkligt säker på att de är döda. Tji fick han. Brodern dör men Monza överlever om än svårt skadad. Nu har hon bara en sak att leva för: att hämnas på de sju personer som utförde mordet på brodern och även försökte mörda henne.

För att lyckas köper hon en samling udda personer som skall hjälpa henne: en alkoholist, en lömsk giftmördare, yrkesmördare besatt av siffror, en barbar och före detta legosoldater. Jakten på de sju personerna för henne och hennes grupp över hela Styria och uppgiften är inte helt lätt. Det blir mycket action med blod som skvätter och huvudpersonerna är minst sagt en färgstark samling personer.

Fantasy när den är som allra bäst. Stick iväg och läs nu!

Jakten på djävulen

För några veckor sedan tipsade Christian om att Göteborgs Folkbibliotek köpt in det nysläppta Blizzard-spelet Diablo III. Jag var tvungen att låna spelet direkt. Här får ni min recension:

Den som har spelat de föregående delarna i Diabloserien kommer att känna igen sig. Upplägget är i stort sett detsamma, både på gott och ont, men att behålla ett vinnande koncept är också ett av Blizzards signum.

Handlingen tar vid 20 år efter att hjälten i Diablo II besegrat mörkrets tre härskare, Mephisto, Diablo och Baal. I katedralen i Tristram, där det första spelet utspelade sig har helvetets krafter än en gång tagit sig in till människornas värld. Det är åter dags att välja vilken sorts hjälte som skall slå/skjuta/besvärja sig fram genom horder av obehagliga monster.

Grafiskt har förstås enormt mycket hänt sedan 2001 när det senaste släppet i serien gjordes. Grafiken och spelvärldens utseende har förbättrats enormt (mycket av det visuella känns igen från World of Warcraft) och spelkaraktärens utveckling har blivit betydligt mer avancerad och intressant än hos föregångarna. Samtidigt har Diablo sin egen säregna mörka stil där musiken och till och med ljuden av de helande dryckerna känns igen. Grafiken är tydlig och stämningsfull och kontrollerna lätta att lära sig.

Spelet är välavvägt utmaningsmässigt och den som spelar på normal svårighetsnivå kan ändå vänta sig att bli ihjälslagen både en och två gånger.  Personligen föredrar jag spel med mer avancerad intrig och större valmöjligheter att påverka historiens utveckling, men det finns andra spel som kan erbjuda detta. Diablo III är inte den sortens spel. Istället får man följa med på en mörk och fascinerande historia och under tiden kriga mot den mest varierande faunan av onda fiender, med mängder av vapen och magier. Själv väljer jag ”Demon Hunter”, en avståndsstridande klass, vars förmågor drivs av hat och disciplin. En karaktär rätt långt ifrån de goda hjältar jag brukar välja, och kanske aningens mer ”metal” än jag är bekväm med…

Japansk speldröm!

Studio Ghibli har gjort sig kända för framför allt animatören Hayao Miyazakis fantastiska filmer, som Min Granne Totoro, Det levande slottet och Spirited Away. Ni No Kuni är det andra spelet från studion men det första som lanserats utanför Japan. (Tyvärr finns det bara till Playstation 3 på biblioteket)

Spelets huvudperson är Oliver som lever tillsammans med sin mamma. När modern plötsligt och mystiskt går bort dyker en varelse från en annan värld upp. Enligt varelsen så är de två världarna parallella och alla människor hör ihop med någon i den andra världen. Olivers mamma hör ihop med en mäktig magiker som blivit fängslad av en ond demon. Om han lyckas befria magikern så kanske det finns en chans att denne kan rädda mamman. Därmed kastar sig Oliver ut i den parallella världen för att lära sig att bli trollkarl så att han kan utmana ondskan. Till sin hjälp har han olika ”familiars” och karaktärer som han blir vän med under äventyrets gång. På vissa sätt påminner därmed Ni No Kuni både om Heroes of the Might and Magic och Pokémon.

Älskar man, som jag, Studio Ghiblis fantastiska äventyr och underbara animationer är Ni No Kuni en ren fröjd att spela. Med de för studion så typiska animationerna och musik- och ljudeffekterna är det som att titta på en av filmerna men samtidigt ha möjligheten att interagera och styra händelseförloppet, vilket förstärks ytterligare av de charmerande filmsekvenserna som utgör ungefär hälften av spelet. Är man ute efter ett fartfyllt och actionspäckat spel kommer förmodligen Ni Non Kuni upplevas som enformigt och långsamt, men för dem som prioriterar en tät och fascinerande berättelse och trollbindande vackra miljöer är detta någonting man inte bör missa!

Döden tar semester

Som tips under vårt döden-tema så är en presentation av Döden på sin plats!

Döden har betjänt, en vit häst vid namn Binky och talar endast i versaler (stora bokstäver) – och dessutom är han oändligt torr; åtminstone i Terry Pratchetts fantasyuniversum Skivvärlden, där de flesta av hans humoristiska och tänkvärda äventyr utspelar sig. 

I boken Döden ligger lågt har Ödets makter med oro börjat notera att Döden fått allt mer personliga drag. Personlighet innebär instabilitet, något Ödets makter ogillar skarpt. Så Döden tvingas gå i pension och har plötsligt fått ett liv. Med andra ord får han ett liv först när han får reda på att han skall dö. ÄNTLIGEN HAR JAG TID! konstaterar han glatt. Det är förstås bäddat för lustiga ordvrängningar, men det finns en kärna av allvar. Trots allt är inte ett liv möjligt utan död och när alla människor som går bort börjar återvända till sina kroppar, eftersom Döden inte längre tar emot dem på andra sidan, börjar vi inse att evigt liv inte är alls så fantastiskt som man kunde hoppas. Dessutom börjar Skivvärlden översvämmas av all den livskraft som vanligen sipprar ut till dödsriket och saker får liv helt på egen hand. Resultatet är kaos och komik. 

Döden Ligger lågt är som vanligt när det handlar om Pratchett väldigt rolig och mycket skruvad, men som alla hans bättre böcker innehåller den en mängd mer filosofiska frågor, inte minst om tillvarons mer absurda sidor. 

Jonathan Strange and Mr. Norrell blir tv-serie!

Man kan väl lugnt säga att det är en trend just nu att göra tv-serier baserade på böcker. Inte minst fantasy som Game of Thrones eller varför inte tecknade serier som The Walking Dead. Riktigt attans bra har det också blivit. I höstas gick brittiska tv-kanalen BBC ut med att de kommer göra tv-serie på sex delar av Susanna Clarkes ”Jonathan Strange and Mr. Norrell”. Kombinationen BBC, 1800-tal, magi och extremt torr brittisk humor känns klockren i alla fall för mig. Regissören Toby Haynes har förresten också gjort en episod av Sherlock och några avsnitt av Doctor Who. Det lovar gott!

Och medan vi väntar på tv-serien så kan ni passa på att att läsa boken. En nätt liten sak på ca 700 sidor (det tog författaren Susanna Clarke ca 12 år att skriva den!). En liten utmaning, visst, men bland den bästa fantasyn jag har läst. Språket och den väldigt brittiska humorn är underbart. Det blir inte sämre av att boken dessutom har ett av de snyggaste omslagen  också. Så låna här på momangen!

Snabb dragning av handlingen: England, tidigt 1800-tal, Napoleonkrigen. Ungefär samma tidsepok som Jane Austens böcker utspelar sig i, men här rör det sig mer om ett slags parallellt England med en mörkare twist.

För många hundra år sedan fanns det magi och magiker i England. Den främste av dem Korpfursten som styrde över de norra delarna av landet. Nu är den praktiska magin utdöd och de magiska sällskap som finns är mest gamla gubbar som samlas för att gnabbas över hur magin en gång kan ha utförts. Tills en dag då den aningen gnälliga Mr. Norrell bestämmer sig för att visa vad han kan (och passa på att sätta ett så kallat magiskt sällskap på plats). Äntligen har en gentlemannamagiker trätt fram och magin har återvänt till England! Inte blir det sämre när även den unge Jonathan Strange visar sig kunna utföra magi och blir Mr. Norrells elev. Båda ställer sin magi till rikets förfogade för att hjälpa till att vinna de pågående krigen mot Napoleon. Men ganska snart börjar vissa slitningar uppstå mellan dem.

Vad ingen av dem vet är att magin har väckt mycket mörkare krafter till liv som har slumrat sedan Korpfurstens dagar. De magiska vägarna som leder mellan England och Älvrike har ännu en gång öppnats. Och de alver som förekommer här är inga värdiga Galadriel-typer som skrider fram genom skogarna. Detta är fullblodspsykopater som du inte helst inte vill vara vän med och du vill absolut inte bli deras fiende.

Saknar du något riktigt bra att läsa och har några veckor till övers för att helt försvinna in i en annan värld så har du hittat din bok. Annars kan du alltid vänta på att serien sänds.

Att spela modig

Jag är alltid skeptisk när jag börjar med spel som baseras på nyutkomna filmer. Inte sällan blir jag dock positivt överraskad. Bara häromdagen började jag spela Pixars Modig (Brave) som kom ut förra året, baserat på filmen med samma namn. 

Filmens handling utspelar sig i en fantasyvariant av det medeltida Skottland där den bångstyriga prinsessan Merida växer upp. Hela hennes liv handlar om förberedelse inför dagen hon är gammal nog att gifta sig med någon av de andra klanernas förstfödda söner. Men Merida är emellertid allt en prinsessa inte skall vara: viljestark, äventyrslysten, vild och en mästerlig bågskytt. När hon kämpar emot sitt förväntade öde sätter Merida igång ett skeende som sätter hela kungarikets öde på spel. Hon lyckas att förvandla sin mor och sina bröder till björnar och dessutom tvingas hon konfrontera den fruktade demonbjörnen Mor'du.

Modig är ett klassikt upplagt ”film-spel” där spelets handling utspelar sig mellan filmens scener. Spelaren kastas in i handlingen just när drottningen, förvandlad till björn, har flytt det kungliga slottet ut i skogen. Merida jagar efter för att försöka ställa allt till rätta. Hon konfronterar häxan som förvandlade hennes mamma och får reda på att Mor'du har förgiftat skogen med sin mörka magi. Beväpnad med pilbåge och svärd tar sig Merida fram genom olika delar av landet, fulla av magiska hinder och fiender, och renar dem från Mor'dus ondska. 

I de största delarna av Modig styr du prinsessan som skall hoppa mellan plattformar och slåss mot magiska  

fiender. Ett snyggt inslag är att Merida tar hjälp av elementen i striderna. Varje fiende är känslig mot ett element och du måste hela tiden anpassa dina anfall. I vissa stora strider är du istället mamma björn, men det roligaste inslaget är att plattformsmomentet varvas med små minipusselspel där du spelar med lillbrorsorna och hjälper Merida på vägen.

Detta är faktiskt ett riktigt trevligt spel att fördriva kvällarna med. Störst minus är nog den fixerade kameran som ibland gör det onödigt bökigt att hoppa mellan plattformar, men oftast är det en bra mix mellan utmaning och underhållning. Spelet är egentligen ännu snällare än filmen så man kan spela det från vilken ålder som helst. Samtidigt är det mycket mer utmanande och varierat än många andra spel som riktar sig till unga åldrar, särskilt om man väljer svårighetsgraden "Modig".

Intervju med Patrik Stigsson

Library Ninjas var nyfikna på författaren till fantasyboken Cirkoli, så vi ställde några frågor till honom. Här kommer intervjun:

Hej, Patrik, och grattis till nomineringen av bästa svenska science fiction-roman 2012! Vill du kort berätta för bloggläsarna vad din fantastiska bok Cirkoli handlar om?

Hej själv och tack. Cirkoli utspelar sig i en parallell-värld där fantasier, tankar och drömmar kan bli levande. Boken börjar med att Gusten och Sofia flyger med Filko över den ogrsässkog som trollkarlen Foulazi för länge sedan sådde och som omgärdar deras stad. På andra sida hittar de ett jättestort gammalt övergivet cirkusområde. Efter det besöket dyker två mystiska män upp i Gustens rum och frågar ut honom. Det visar sig att Gusten och Sofia kommit något på spåren som vissa varelser till varje pris vill hemlighålla.

När jag läser boken är det nästan som om du har varit på en annan planet och hämtat inspiration. Hur kom du på alla märkliga karaktärer i boken?

Musik är en av mina största inspirationskällor. Jag lyssnar hela tiden medan jag skriver. Jag väljer olika sorters musik för vad jag vill beskriva. Viss musik stimulerar monster och hemska kräk. Annan kan hjälp till att ta fram snälla figurer eller ljuva landskapsbilder. Långa skogspromenader sätter också i gång min fantasi.

Det är svårt att riktigt veta varifrån idéerna kommer. De tycks flyta upp från en källa nånstans djupt inne i mitt omedvetna. Ibland drömmer jag om figurer som sedan hamnar i min bok.

Phillip Pullman, som skrev den fina fantasy-trilogin Den Mörka Materian, brukar när han får den här frågan säga att han köper sina idéer på Ideas ’r ’Us. Jag har letat efter den butiken men har inte hittat den.

Sofia, bokens hjältinna, är ju en otroligt stark, driven och modig tjej som inte backar för någonting. Hade du något medvetet genustänk när du skapade karaktären?

Faktiskt inte. Det är först i efterhand när läsare påpekat detta som det stått klart för mig. Jag läste Cirkoli medan jag skrev den för min dotter Ester, som nu är 11, och det kan ha varit så att jag omedvetet ville visa henne att tjejer kan vara starka, modiga och handlingskraftiga.

Jag tror att vi alla är unika individer med olika personlighet och egenskaper. När jag skrev dök Sofia upp och jag lärde känna henne som en stark tjej. Eller rättare sagt hon blev stark när hon ställdes inför och var tvungen att klara av de svåra uppgifterna som finns i boken.

Min erfarenhet är annars att skillnaden mellan tjejer och killar eller män och kvinnor inte är så stor som man ibland tror. Längtan, drivkrafter och drömmar är likartade.

Vilken avdelning går du först till när du besöker biblioteket?

Jag går till nyhetshyllan. Det är alltid kul att se vad som kommit in sedan sist. Inte minst är det intressant att följa trenderna när det gäller omslagsbilder och formgivning. Sedan går jag till tidskrifterna. Och därefter till fantasy och science-fiction hyllorna, eftersom det är den sortens litteratur som ligger mig varmast om hjärtat. Sedan strosar jag runt planlöst och bara njuter av atmosfären. Jag blir alltid harmonisk när jag är i närheten av böcker.

Vilken/vilka ungdomsböcker är så bra att man bara måste läsa den/dem (förutom din egen så klart)?

Böckerna om Mumintrollet av Tove Jansson är fulla av värme, underfundig humor, filosofiska funderingar, livsvisdom och sann mänsklighet. De är lika fängslande för vuxna som för barn och ungdomar.

Holländaren Marten Toonder har i serie-böckerna om Tom Puss skapat en mycket egensinnig fabel-värld. Katten Tom Puss och hans björn-vän Oliver B Bumble dras in i otroliga äventyr.

Trollkarlen Från Oz av L. Frank Baum kan jag också rekommendera. Den första boken är en klassiker, både som bok och film. Vad de flesta missar är att Baum skrev ytterligare tretton böcker om Dorothy och landet Oz som är fulla med märkliga varelser, storslagen fantasi och magi. Baum bygger upp en rik sagomiljö med massor av oväntade infall och fantastiska karaktärer.

Tidigare nämnda Den Mörka Materian av Phili Pullman är bra, och Ursula le Guins böcker om Övärlden, och Otherland av Tad Williams och… hjälp jag kan inte sluta!

Till sist, har du någon ny bok på gång och kan du i så fall avslöja vad den kommer att handla om?

 Jag har börjat skriva en bok som skall heta Davvad Grybbings Eskapader.

Grybbingarna är en sorts pysslingar med krulligt, pastellfärgat hår, pipskägg, mustascher och polisonger. De bor i Grybbingdalen. De äter bara frukt, som växer på väggarna i lövtornen som de bor i.

Davvad och hans flöjtspelande vän Polp råkar ut för en hel del mysterier som de tvingas lösa. I första delen måste de rädda prinsessan Ja som sitter inlåst i slottet Ulinor.

Jag hoppas att det kan bli en serie böcker om Davvad och Grybbingarna.

Tack för intervjun, Patrik!

Cirkoli lånar ni här. Gör det! Och kolla, boken har en egen hemsida också!

Your Foulness

Jag utfärdar härmed en fet varning för fantasykomedin YourHighness!

Första gången jag lånade filmen tröttnade jag efter tjugo minuter och hundra dåliga skämt. Inför detta inlägg tvingade jag mig dock igenom hela för att åtminstone kunna säga att jag gett den en ärlig chans.

Med skådespelare som Natalie Portman, Zooey Deschanel och Toby Jones tänkte jag att detta, trots det smaklösa omslaget, skulle kunna vara en underhållande historia (jag gillar ju äventyrsgenren). Men man inser redan under de första minuterna att så inte är fallet.

Den djärve och populäre prins Fabious ger sig ut för att rädda sin gemål från att bli befruktad av den onde och perverterade trollkarlen Leezar. Med på uppdraget är hans oduglige bror och filmens antihjälte prins Thadeous (Danny McBride). Under äventyrets gång har manusförfattaren slängt in de flesta klassiska fantasyschablonerna utan någon större finess. Vi möter Natalie Portman i avslöjande läderrustning, nymfer som visar brösten och en minotaur som hjälten hugger penis av och bär som trofé. Und so weiter, und so weiter…

Your Highness är i bästa fall bitvis rolig i sin absurditet, men mestadels är det en rörig soppa av anakronism, pubertal vulgohumor och kackiga effekter. Inget skämt är för lågt för den här filmen - det mesta handlar om drift med homosexualitet, kvinnor och knark.

Hur är det möjligt att såpass bra skådespelare är med i någonting så här uselt? Låt oss åtminstone hoppas att de hade roligt under inspelningen… 

(Den verkar faktiskt ganska rolig när man ser trailern - men det är bara ljug)