Unga vuxna-bokcirkeln diskuterar Jenny Jägerfeld

I förra veckan hade vi första träffen för hösten för Lundby biblioteks Unga vuxna-bokcirkel. Vi blev vid detta tillfälle sex personer, som diskuterade Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going. OBS. Spoileralert! Om du inte läst boken än kanske du inte vill läsa nedanstående genomgång.

Vi upptäckte att vi allesammans var mer eller mindre begeistrade över denna bok, och det var få ”fel” eller saker att tycka illa om, trots att vi grävde. Det blev mest att vi i kör suckade förnöjt över det snabba språket och rappa, smarta replikerna, och Jägerfelds mänskliga och realistiska karaktärsskildringar. Och vi var tacksamma över hur huvudpersonen Joanna trots att hon har ADHD och är kär i en tjej, är fattig och har det jobbigt hemma, blir boken inte om ”den lesbiska tjejer som heter Joanna” eller ”om ADHD med Joanna” eller liknande – utan det handlar om Joanna som person, i första hand, och de andra sakerna är sekundära eller saker som tillhör hennes situation, men som inte definierar henne som person.

Vår unga vuxna-bokcirkel riktar sig till ca 18-30-årsåldern, och de som var med vid detta tillfället var ungefär 25-30 år. Så vi passade på att ställa frågan hur det kändes att läsa en ungdomsbok? Och vad de ansåg att en ”ungdomsbok” egentligen är.

Svaret blev att våra deltagare såg en ungdomsbok som en bok som är ”lättillgänglig och lättläst”, i jämförelse med skönlitteratur för vuxna-vuxna. Men att denna boken, och vissa andra ungdomsböcker/cross over-litteratur, fungerat som ögonöppnare till ungdomslitteratur, och kan ha kvalitéer som vuxenböcker ofta saknar; att det är en bok du kan läsa i 16-17-årsåldern och kanske inte förstå alla referenser i, men kunna tycka boken är bra ändå. Och när du sedan plockar upp den 10 eller 15 år senare förstår du kanske vissa nya saker, och boken växer och visar nya dimensioner.

Vi fick även höra att en av deltagarna i cirkeln skickat vidare lästa ungdomsböcker från Värsta boken-utdelningen till vuxna på sin arbetsplats, och det måste ju ses som ett väldigt bra betyg både för ungdomsböcker i stort och för Värsta boken-utbudet!

Är du intresserad av att vara med i bokcirkeln? Nästa träff blir onsdag 8 oktober, på Lundby bibliotek, läs mer här och anmäl dig!

En ny Jägerfeldt… ÄNTLIGEN!

Joannas liv är allt annat än enkelt. Med en apatiskt deprimerad pappa och en mamma som vägrar släppa sin misslyckade författarkarriär, befinner sig Joanna i en skriande fattigdom där slitna kläder och kurrande mage är vardag. När fattigdomen dessutom inskränker på hennes medicin, som hon behöver för att betvinga sin ADHD till någon form av ordning, börjar tillvaron urarta. Särskilt viktig är medicinen nu. Nu när Joanna äntligen börjat få kontakt med den coola och fantastiskt vackra Audrey. Desperata lägen kräver drastiska lösningar och en plan börjar smidas om hur Joanna skall kunna lura skolans smågangster på en knarkaffär.

Jenny Jägerfeldts senaste roman Jag är ju så jävla easygoing är en fartfylld och bullrigt charmerande ungdomsskildring i jagform. Historien kan tyckas spretig, men i och med att det är en person med koncentrationssvårigheter och bristande impulskontroll som berättar så understryker och förstärker snarare den yttre handlingen känslan av hennes inre kaos. Språkets mustighet med mycket svordomar, engelska uttryck och hastiga växlingar bidrar också till att ge färg till denna sprakande skröna.

Ofta upplever jag att ungdomsskildringar ger ett ganska stereotypt persongalleri. Därför känns det väldigt befriande att Jägerfeldt återigen lyckats med konststycket att erbjuda en komplex och oförutsägbar hjältinna som lika ofta skapar frustration som beundran hos läsaren.  Nyansskillnaderna finns även i bokens tema där det nattsvarta lättas upp och görs begripligt med hjälp av humor och träffande vardagsbetraktelser. Boken är kort och gott jävligt easy going.

Fördelarna med att vara panelhöna

Som läsare blir man mottagare av en mängd brev från en främling som är boken The Perks of Beinga Wallflowers huvudperson Charlie. Genom breven lär man känna en mycket speciell sextonåring som precis skall börja första året i high school men är livrädd eftersom han helt saknar vänner. Likt pusselbitar ger breven oss information om Charlies tidigare liv samtidigt som de presenterar oss för nyfunna vänner, bandet the Smiths och den stora kärleken.

Boken är förlösande i den mån att den utmanar den traditionella ungdomsgenren från USA genom sättet den beskriver sexualitet och svåra ämnen som abort, droger och depression på. Utan några som helst moraliska pekpinnar men istället med ett lugnt, och sympatiskt, konstaterande kring dess existens - vilket är skitbra!

The Perks of Being a Wallflower skrevs 1999 men har nu blivit högaktuell här i Sverige då den precis blivit nuytgiven på svenska, Wallflower, och filmatiseringen getts ut på DVD (den visades aldrig på bio här, konstigt nog). Själv läste jag boken på engelska - jag har hört skiftande omdömen kring den svenska översättningen - och  rekommenderar originalspråket varmt då det är lättläst, underfundigt och mycket målande.

 

Jag såg filmen igår och tycker att det är en bra adaption även om det som alltid innebär en förlust av djup och utveckling av de fantastiska karaktärerna. I filmen vävs den viktiga musiken in på ett väldigt snyggt sätt och stundtals är det ett helt fantastiskt foto. 

Vad skall man säga? Berika din dag och se eller läs den!  

Den andre Will Grayson

Skriven av John Green & David Levithan.

”Vad händer när två 16-åriga killar med exakt samma namn råkar mötas en kall natt i ett totalt osannolikt hörn av Chicago?”

”Två av USA:s stora ungdomsboksförfattare alternerar kapitlen i denna roliga, råa och sorgliga berättelse.”

Meningarna ovan finns med i baksidestexten på boken ”Den andre Will Grayson” och de gjorde mig nyfiken på boken. Att den även är skriven av David Levithan som också har skrivit böckerna ”Dash och Lilys utmaningsbok”, ”Naomi och Elys kyssförbudslista” (två böcker som jag gillade skarpt) gjorde inte det hela sämre.

Mina förväntningar var ganska höga men infriades tyvärr inte helt. Om ni har läst de andra böckerna så vet ni att kapitlen alternerar mellan huvudkaraktärerna. Så även i denna bok. Ena kapitlet handlar om Will Grayson och det andra kapitlet handlar om Will Grayson. Och så vidare... förvirrande, ja lite. Men efter ett bra tag kan man faktiskt hålla isär de olika karaktärerna. Boken vinner i längden.

Will och Will är alltså två killar som båda är 16 år och går på high school, en sysselsättning som ingen av dem är speciellt förtjust i men något som mer måste genomlevas. Will Grayson (Will 1 kallad hädanefter) bor i Chicago och har två motton som han försöker leva efter: Säg ingenting och gör ingenting. På så vis kommer ingen att störa sig på dig eller lägga märke till dig. Detta är dock svårt att genomföra när man har Tiny Cooper som bäste (och ende) vän. Tiny är allt annat än tyst och försynt. Han är stor både till omfång och tar mycket utrymme. Lägg där till att han är skolans gayigaste gay och dessutom håller på att sätta upp en musikal om sitt liv.

Will Grayson (Will 2) är också 16 år och bor några timmar från Chicago. Han är deprimerad och ogillar livet i stort. Den enda stunden på dagen som är värd något är när han chattar med sin nyfunna kärlek Isaac. Lägg därtill att han inte har ”kommit ut” som homosexuell än...

När dessa båda Willar möts en kall kväll utanför en porrbutik i Chicago blir allt upp och ned. Will 1 befinner sig där för att han inte kom in på en konsert med sitt falsklegg och Will 2 är där för att möta sin Isaac. Tiny finns också med på ett stort hörn och förvecklingar sker. Och det är nu boken börjar bli bra och storyn går framåt.

Som det står på baksidan av boken så är den både rolig, sorglig och rå i sitt berättande. Den handlar om vänskap, känslor och att hitta sin plats i denna många gånger knasiga värld. Och framförallt handlar den om värme och medmänsklighet, om att ställa upp för någon när han/hon behöver det som mest.

Så trots den något röriga inledningen av boken tycker jag den helt klart är läsvärd. En fin historia om kärlek helt enkelt.

Innan misärveckorna är borta

Mitt avslutande tips under misärveckorna är boken Snart är jag borta av Hanna Jedvik. Nattsvart om de två tjejerna Maja och Lina som går på gymnasiet i någon vanlig mellanstor håla i Sverige och båda längtar efter ett annat, till synes ouppnåeligt, liv. De är bästa kompisar men de har mörka hemligheter som de inte kan prata med varandra om. Lina har blivit våldtagen och skäms, hatar sig själv och alla andra, och Maja har stora ärr på sina armar som hon aldrig vill prata med någon om.

De längtar båda efter något annat, de vill kunna göra händelser och val ogjorda, de vill våga och orka prata med någon om hur de mår – men modet sviker dem och väggar av tystnad byggs upp mellan de båda vännerna och de kämpar på ensamma. Hela boken är riktigt tung och jobbig, men så himla gripande att den tvingar dig att läsa ut den i ett svep för att du måste måste måste få veta vad som kommer hända med Maja och Lina. Låna och läs!

Om ni har följt våra misärveckor känner kanske ni som jag efter den här boken att det är dags för en andningspaus, och att det tillslut räcker (för ett tag) med att läsa om att ont och jobbigt här i världen. Därför andas vi nu ut, och återkommer med nytt tema i nästa vecka. Stay tuned!

När ens kompisar inte är bra kompisar

Jag börjar med att tipsa om klassisk misär. Eller snarare är boken lite av en klassisk ungdoms-misärbok. Christina Wahldéns Kort kjol kom ut redan 1998, men kom ut i nytryck förra året. Och det behövs verkligen – åtminstone är exet på Hisingens Unga vuxna-avdelning utslitet. Vilket är förståeligt, för boken är riktigt gripande.

Myrans sommarlov ska precis börja och hon är på klassfest för att fira in sommaren – allt är bara så jäkla bra och underbart. Efter festen tycker ett par av Myrans killpolare att de ska fortsätta efterfesta tillsammans. Hon är osäker först och tänker gå hem, men tänker sen att det nog blir kul och hänger med dem till en av killarnas lägenhet. Killarna dricker en massa och bjuder även henne, och plötsligt är hennes annars sjyssta killkompisar fulla, adrenalinstinna och aggressiva och hon kan inte känna igen dem. Våldtäktscenen som följer orkar jag inte ens beskriva.

Efteråt vill Myran bara dö. Eller göra saker med sig själv och sitt utseende som gör att ingen kille någonsin ska gå nära henne igen, aldrig någonsin tänker hon låta någon komma nära henne igen, vilja komma nära henne igen, göra henne illa. Hon orkar inte gå i skolan, vill inte träffa killarna som utförde våldtäkten, och det mesta är skit.

Fast, den här boken är faktiskt inte helt misär. Tack vare att Myran är så stark, och trots att hennes morsa inte ens vill tro på det hon berättar (vilket kanske är mest misär av allt!) har hon en riktigt bra kompis, och hennes mamma, som stöttar henne och gör att hon orkar anmäla brottet, och försöka att långsamt återkomma till ett normalt liv. En bra och otroligt viktig bok, som jag tycker att alla som orkar ska läsa.

Misär, misär, vi vill bara ha misär!

Nu börjar ett nytt tema på Hisingsbloggen - misär! Vi kommer bara tipsa om jobbiga saker, misär, deppigheter och annat upplyftande. Ibland kan det vara skönt att läsa om folk som har det värre än en själv. Håll utkik!