I vansinnets öken

Mimmi sommarjobbare på Torslanda bibliotek boktipsar:

"I vansinnets öken", del 2 i Maze Runner seriern, av James Dashner.

 

De tog sig ut ur labyrinten och nu är det dags för fas två. Medan jorden är förstörd  av klimatförändringar och sjukdom måste Thomas och hans vänner försöka ta sig till andra sidan av öknen inom loppet av två veckor.

Efter att ha läst den första boken av ”The Maze Runner” serien så är uppföljaren definitivt ett måste! Boken är garanterat en bladvändare, liksom den första boken eftersom det händer saker hela tiden! Man kan verkligen säga att boken tar dig på en resa under läsandets gång!

Mimmi /sommarjobbare

Ålder:  12 år och uppåt

Utopi, dystopi, frenesi

Det har blivit en del dystopier för min del det senaste. Det finns ingenting som är så skönt att gotta sig i som en riktigt mörk undergångsberättelse. Helst med lite zombies i. Eller bara en vanlig hederlig berättelse om framtida övervakningssamhällen á la storebror ser dig.

Den senaste i raden som jag läste var Karin Boyes Kallocain. Jag har tänkt läsa den länge, men det har inte blivit av förrän nu. Och den innehåller alla de element du önskar sig av en riktig dystopi (förutom zombies); övervakning, enhetliga kläder för alla medborgare, ett dagsljus som är långt borta, kärlek mellan människor är förbjuden och utsuddad, den enda kärleken som finns är den till Staten.

 

Kallocain är en vätska som injiceras i blodet, och får människor att avslöja sina djupaste tankar och mörkaste hemligheter. När vår huvudkaraktär uppfinner detta inser han att det inte längre finns något som hindrar Staten från att bli allsmäktig – nu kan ingen ens längre tänka förbjudna tankar om Staten utan att bli straffad. Härligt! Eller?

 

Jag kan göra några invändningar mot att Kallocain ibland är för övertydlig; att tankar och konversationer som beskrivs blir för ”stapliga” för att kännas äkta; för att de ska förklara saker för läsaren om hur samhället fungerar. Saker förklaras som känns självklara. Men så inser jag plötsligt – att när Kallocain skrevs på 1930-talet kanske dessa saker inte alls var självklara, kanske behövde det då förklaras för potentiella läsare hur ett teknologiskt övervakningssamhälle fungerar och tar sig uttryck. Och nu, på 2010-talet, behöver det inte längre förklaras, för det är så självklart för oss att tänka oss att samhället kan komma att se ut som det beskrivs i boken. Det, är en skrämmande tanke.

Men, för att bryta av var jag dock tvungen att passa på att läsa även en utopi häromdagen. (Egentligen betyder ”utopi” bara ”ingenstans” eller ”något som inte finns”, och omfattar alltså även dystopier. Men man brukar använda ordet utopi för att beskriva något bra ideal, och dystopi som något mörkt och dåligt). Jag läste då om grunden till alla utopier; Thomas Mores Utopia, som publicerades år 1516 (!).

 

Om du tycker historia är tråkigt, och medeltiden värst, så rekommenderar jag dig att klämma Utopia istället för en vanlig historiebok. För genom den får man reda på mycket om vad man på medeltiden kunde önska och längta efter allra mest, och det säger samtidigt en hel del om hur samhället (i England) var på den tiden. More önskare fred, rättvis fördelning av arbete, lika inkomst, att trams som guld och diamanter inte ska avgöra samhällsstatus, mer frihet av religionsutövning och mindre makt åt kyrkan och kungen/staten. Kanske inte önskningar att ska spotta på idag heller…

Världen går under... fast utan zombies.

Den här boken, Som om hösten kom på sommaren av Jan Henrik Nielsen (låna här), är en dystopi. Vet ni vad en dystopi är? Det är en mörk framtidsskildring, där det ofta skett en katastrof som ödelagt hela världen som t.ex. en sjukdomsepidemi, kärnvapenkrig eller liknande.

Här möter vi Nanna och hennes lillasyster Fride som bor tillsammans med pappan i en bunker ute på en ö i havet. De har inte varit utomhus på flera år då en sjukdom har härjat som tagit död på naturen och nästan alla människor. Fride som är 6 år var bara en bebis när de stängde in sig. Det enda djuret hon har träffat är en fjäril som är målad på väggen. De försöker leva ett vanligt liv nere i bunkern med skolveckor när de pluggar och helger när de är lediga. Tyvärr har de redan spelat alla spel och lekt alla lekar tusen gånger så de har sjukt tråkigt på helgerna.

Så blir deras pappa sjuk just som han ska ge sig in till stan för att skaffa mat. Istället skickar han iväg Nanna och Fride för att hämta mat och medicin. På vägen mot stan inser de att världen inte är fullt så ödslig som de trodde nere i bunkern. Det finns andra överlevande.

Kort sagt är detta en mörk men fin berättelse om två syskon som  får försöka klara sig i en värld som gått under. Snyggt omslag också!

Svårslagbart zombie-epos

De senaste årens skräckfilmstrend har gett ett ordentligt uppsving för zombiegenren. Vad som tidigare varit präglat av låg budget och fula effekter, innebär idag dyra film- och serieproduktioner, som World War Z och The Walking Dead, men det har också slagit igenom i det allt mer påkostade tv-spelsmediet. Ett medium som inte bara blivit enormt mycket mer visuellt snyggt, utan också  rymmer produktioner med en dramanivå som tveklöst är på väg att höja sig från b-filmsnivån. The Last of Us är just ett sådant spel!

The Last of Us inleds med en prolog, som utspelar sig samma natt som själva epidemin bryter ut, där vi lär känna huvudpersonen Joel och ser hur hela tillvaron trasas sönder, både i det lilla och i det stora. Själva huvudberättelsen tar vid tjugo år senare. I hjärtat av de stora städerna lever en spillra av befolkningen i permanenta flyktingläger, skyddade av taggtråd, beroende av matkuponger och stenhårt kontrollerade av en omänsklig militärmakt. Joel har blivit en kall och cynisk överlevare, som håller andra människor på en knivlängds avstånd. Allt ändrar sig dock när han får i uppdrag att skydda fjortonåriga Ellie och föra henne i skydd undan myndigheterna. Färden går från den undre världen i Bostons karantänzon och vidare på en odyssé genom ett östra USA i ruiner.

Det första jag slås av är hur otroligt snyggt The Last of Us är. Utvecklarna är desamma som ligger bakom Uncharted-serien och liksom den är The Last of Us enormt genomarbetat och detaljerat. De förfallna miljöerna är fantastiska och karaktärerna ser ibland närmast fotografiska ut i sin detaljrikedom. Spelmomenten handlar i grunden om att ta sig från A till B genom landskapet. Ibland måste du smyga förbi stora grupper av infekterade, ibland kasta dig in i brutala strider, eller fly i vild panik, men lika ofta skall du i lugn och ro ta dig förbi fysiska hinder och orientera dig i miljön. Hela tiden tvingas du söka ammunition, verktyg och förnödenheter och varje strid är en avvägning. Karaktärerna samtalar ständigt, viskar uppmaningar till varandra när fiender är nära, eller tar hjälp av varandra för att komma förbi hinder.

Ett annat positivt inslag är den uppfriskande (och för TV-spelsmediet ganska ovanliga) kvinnosynen. Spelets kvinnliga karaktärer är framställda helt utan objektifierande inslag och är lika förhärdade som någon av männen. Till och med fjortonåriga Ellie är kapabel att ta sig ur de mest täta situationer, med god hjälp av sin kniv och sitt opolerade språk.

Att kalla The Last Of Us för ett zombie-spel är att använda den bredaste definitionen av genren. ”Zombierna” är egentligen levande människor som angripits av någon slags sporer och muterats på ohyggliga sätt. De fiender du möter befinner sig i olika stadier av förändring, från ”runners” – som ser mänskliga ut och som släpar sig planlöst omkring, för att plötsligt kasta sig skrikandes emot dig – till ”clickers” där varje mänskligt drag ersatts av obehagliga utväxter.

Tyvärr finns bara The Last of Us till PS3 (dessutom med 18-årsgräns), något som bara är att djupt beklaga för den som sitter på en annan konsol. För detta är verkligen något av det bästa jag upplevt i spelväg!

Alien attacks!

Böcker om utomjordingar brukar vanligtvis inte vara my cup of tea, men jag har nyss läst två böcker som gör att jag tror att det kanske bara beror på ovana.

Enders spel är en sci-fi-roman ifrån 1980-talet där huvudkaraktären Ender lever i en tid då Jorden – eller snarare människorna – legat i kring med utomjordingar ifrån en annan galax i över 80 år. För att försöka vinna detta kring sker en genetisk manipulation; de styrande på Jorden försöker avla fram barn som förhoppningsvis ska vara mänsklighetens räddare. Och genom tester visar sig Ender vara det Stora Hoppet, han är kanske mänsklighetens sista chans. Därför tas han vid ung ålder ifrån sina föräldrar och drillas hårt i en militärskola för lovande barnsoldater; en värld där ingenting spelar någon roll förutom att vinna det kommande stora sista slaget.

Boken är som nämnt skriven på 1980-talet, men har nu kommit ut i nyutgåva därför att den även kommer som biofilm i höst. Jag tycker boken känns ovanligt ”ny” för att vara ”gammal” science fiction; den har inga löjliga eller omöjliga (?) framtidsvisioner utan känns väldigt verklig. En rolig detalj är att de ”plattor” som beskrivs i boken att alla använder för att arbeta med, skriva foruminlägg på något som liknar Internet, eller spela spel på, är oerhört lika det som är dagens surfplattor!

Den femte vågen är å andra sidan en rykande färsk dystopi; den startar dagen då De andra anländer, och först tror alla människor att det är något som liknar ”de vänliga marsianer” som vi alla sett på film och TV som dyker upp; för att lära människor nya sätt, kanske rent av för att rädda mänskligheten. Det visar sig vara fel. De har kommit för att utrota oss.

”Efter första vågen finns bara mörker. Andra vågen överlever bara de som har tur. Tredje vågen överlever bara de som har otur. Och när fjärde vågen har passerat finns bara en regel: lita inte på någon.” Den här boken har många snabba och otippade vändningar, man blir överraskad gång på gång och det går inte att räkna ut hur den ska sluta. Det är härligt!

Gemensamt för båda böckerna, som var bland de saker jag tyckte bäst om med dem, är att de båda har originella syner på vad som är ”utomjordingar”/De andra. Inga fåniga gröna marsmänniskor som nästan ser ut som människor och inga slemmiga jätteinsekter. Istället är det nydanande och intressanta exempel på De andras fysik/utseende och deras psyke och intelligens. Tumme upp för dessa böcker!

En sekund i taget

Nu under döden-temat vill jag passa på att tipsa om Sofia Nordins senaste bok.

Boken rivstartar. Hedvig springer så fort hon kan ner för trapporna i hyreshuset där hon bor.  Allt hon vill är att komma bort och ut så fort som möjligt. I lägenheten hon lämnar ligger hennes familj död. De blev alla sjuka i en konstig febersjukdom och hur Hedvig än försökte så kunde hon inte hjälpa dem.  Helst vill hon inte tänka på vad som har hänt. Och framförallt vill hon inte tänka på hur hon slet sig loss från sin lillebror Ludvig, fast han bad henne att stanna kvar. Nyss så var hon en vanlig 13-årning som gick i sjuan, nu är hon i chock efter att förlorat sin familj.

Varken Hedvig eller den som läser vet vad som har hänt. Hedvig misstänker att det handlar om något större än bara hennes egen familj. Elen är borta, allt är tyst och mörkt, hon försökte ringa 112 för att få hjälp men där tutade det upptaget och tillslut blev det bara tyst. Hela samhället verkar ha kollapsat.

Nu är hon på väg till skolan där hon går och där hennes mamma jobbade, hon tog nycklarna ur sin mammas handväska innan hon sprang ut ur lägenheten, där vet hon att det finns mat och annat hon kan behöva för att överleva. Och förhoppningsvis hade alla redan gått hem från skolan när febern slog till så att hon slipper att träffa på någon som dött.

Det är en riktigt spännande bok. Jag skulle kalla den för dystopi. Och den får mig att börja tänka på vad jag själv hade gjort i samma situation. Även om Hedvig är en ganska vanlig 13-åring så verkar hon ha en talang för överlevnad. Jag undrar om jag själv hade kommit på allt hon gör?

Och hur överlever man när alla man har älskat och brytt sig om har försvunnit? Hur ska man orka fortsätta och kämpa när man vet att man kanske kommer vara ensam i resten av sitt liv. I kanske 70- 80 år framöver? Samtidigt som Hedvig såklart sörjer sin familj så kan hon inte låta bli att också vara ledsen för andra saker, som att hon antagligen aldrig någonsin få träffa någon och bli kär. Och kanske aldrig ens få kyssa någon. Och hur ska man orka gå vidare när det känns som om man svek de man älskade när man inte kunde hjälpa dem.

När jag läser ”En sekund i taget” kan jag inte heller låta bli att tänka på hur bräckligt vårt samhälle är. Hur vi tror att vi har makten över sjukdomar och över naturen. Men har vi verkligen det? Och vad skulle hända om det kom någon ny sjukdom som vi inte kan kontrollera?  Och det är väl antagligen därför som den här boken, och andra i samma genre, blir så skrämmande. För det skulle faktiskt kunna hända. Och hur länge hade man själv orkat kämpa om man var ensam kvar…….

Finns att låna här.

Bättre än Hungerspelen?

När en bok blir succé kommer snart liknande böcker på samma eller liknande tema. Ta till exempel Twilight. Det var ganska tomt på vampyrfronten fram tills den kom. När den blivit succé så fanns det helt plötsligt en mängd olika böcker, filmer, serier på vampyr/varulvstemat. (Nu senast är väl Teenage Wolf på MTV).
Sedan kom Hungerspelen. Ny i sitt slag även om dystopiska framtidsböcker även funnits tidigare – så var den här något nytt. Det var bara att vänta att liknande böcker skulle dyka upp. Och det har det.

Divergent av Monica Roth.
Upplägget i boken liknar Hungerspelen, men ändå inte.
I framtida Chicago, USA bor människorna i fem olika områden (falanger) uppdelade efter vilka karaktärsdrag man har. Genom att bo och leva tillsammans med likasinnade och gemensamt arbeta för en bra stad undviker de krig och fattigdom.
När man fyller 16 år måste man välja vilken falang man vill tillhöra resten av livet. De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla eller De lärda. Genom att genomgå lämplighetstest så får man ett förslag på vilken falang som passar. Men valet är fritt – den fria viljan finns.
Beatrice Pryor (bokens huvudperson) tillhör de osjälviska men eftersom hon nu har blivit 16 är det dags att välja falang. Det självklara valet för henne hade varit att välja de osjälviska, den falang hon föddes i. Men är det hennes sanna natur? Hennes val förvånar många och hennes beslut får konsekvenser.
När man har valt falang sker en hård initieringsfas där Beatrice väljer namnet Tris. Initieringen tar veckor och från att ha varit 20 är det bara 10 aspiranter som till slut blir upptagna i falangen. Det är ett spel på liv och död där de olika momenten i initieringen är extremt fysiskt och psykiskt krävande. Tris blir tvungen att avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vem hon själv är och vill vara. Allt medan hon dessutom måste försöka förstå sina känslor för sin instruktör Four. Är han mer än bara instruktör för henne?
Hela historien liknar till viss del Hungerspelen men ändå inte. I Divergent är det mer kärlek. Om du gillade Hungerspelen så kommer du helt klart att gilla Divergent. Själv tycker jag den är toppen och har redan läst den två gånger. Nu väntar jag bara på att nummer två och tre i serien ska komma.
Låna den – Läs den! Du kommer inte bli besviken.
(ps. och den är även super som ljudbok!)

Undergången är här!

Enligt några tolkningar av mayakalendern skall den 

21 december 2012 vara datumet för världens undergång. Förhoppningsvis inte - 

men jag har laddat detta inlägg fullt av tips med ungergångstema!

Zombies kopplas ofta samman med undergången och en av de mer kända efterkatastrofskildringarna är de superba seriealbumen The Walking Dead. (Vilka även har tipsats om här i bloggen tidigare.)

Tidigare i höst hade kulturprogrammet Kobra två underhållande halvtimmesprogram om Domedagen och rädslan, kommersialismen och kulturen kring den.

Det har gjorts mängder av filmer på undergångstemat, däribland 2012, men de är sällan särskilt bra. Tre  som jag dock tycker är bra och rekommenderar är Melancholia, Children of Men och 9.

Den engelska gruppen Klaxons har gjort en bra och skramlig låt om de fyra ryttare som förebådar apokalypsen.

På Röda Sten presenteras idag utställningen Apokalyps, med fokus på undergången som fenomen och på olika visioner av ett postapokalyptiskt liv. Kvällen fortsätter sedan för eventuella överlevare med technoklubb på Röda Sten.

Om domedagen trots allt skulle vara över oss och några överlever, kanske det skulle vara på sin plats med tips på hur man överlever i ett samhälle som totalt brakat ihop: som The Zombie Survival Guide eller Överlevnadshandboken : överlevnadstaktiker för extrema förhållanden.

Ta det lugnt idag och fira imorgon!





och till sist... den stämningsfulla inledningen till kultklassikern Mad Max-the Road Warrior!

Hungerspelstriologin nu även som...

...ljudbok!

Triologin Hungerspelen av Suzanne Collins känner nog alla till vid det här laget. Och äntligen kommer böckerna som ljudböcker. Del ett har funnits ute ett tag men del två och tre i serien kom som ljudböcker nu i november och december. Det är bara att låna hem och lyssna!

För er som har missat dessa tre böcker:

Hungerspelen (bok 1): 14-åriga Katniss Everdeen lever i Panem, ett land vid Klippiga bergen, Nordamerika. Nutidens värld finns inte längre. Utan denna framtidsroman utspelar sig bland de 12 distrikten och huvudstaden som utgör Panem. Varje år skickas 2 barn/ungdomar (en tjej, en kille) från varje distrikt till huvudstaden för att delta i Hungerspelen. Ett spel som är på liv och död - den som överlever vinner spelen, äran och berömmelsen. Allt direktsänds i TV och befolkningen är tvugna att se på.

Katniss lillasyster Primerose blir uttagen att delta men Katniss erbjuder sig i stället att åka. Hon ger sig iväg tillsammans med Peeta som även han blir utvald att delta.

I andra boken Fatta eld (obs! spoiler-varning) har Katniss fått komma hem igen till distrikt 12. Hon förväntar sig att hon äntligen ska bli lämnad ifred av huvudstaden och få leva sitt liv. Men hon kan inte ha mer fel... Det är nu de egentliga hungerspelen börjar. Allt hon gör och säger kan få ödestigna konsekvenser för dem hon älskar. Hennes uttåg från Hungerspelen har gett eld åt rebellerna och i huvudstaden funderar de på hur de kan tygla en eventuell revolution och tillika Katniss själv. Hon har plötsligt blivit någon som borde tystas.

Del tre i serien, Revolt (obs! spoiler-varning) tar vid där del två slutade. Katniss har överlevt och rebellerna gör uppror mot huvudstaden. Men än är det inte säkert. Distrikt 12 går inte att återvända till. Peeta är tillfångatagen av huvudstaden och Katniss försöker överleva och hålla dem hon älskar vid liv. Nu är hon 17 år och det har gått tre år sedan hon deltog i hungerspelen. Hon har blivit en symbol för upproret och en bricka i maktspelet. Kommer människorna någonsin få leva fria och göra sina egna val? Och kommer Katniss någonsin få ett "normalt" liv?

Jag hade naturligtvis hört mycket om hungerspelen och för någon vecka sedan lånade jag hem första delen i triologin som ljudbok. Och den är lika bra som alla säger! Fängslande från sida ett. När jag sedan låg hemma sjuk i förra veckan passade jag på att läsa del 2 och 3. Och de är lika bra som första delen. Böckerna är otroligt detaljerade och berättelsen drivs framåt med en del oförutsägbara vändningar. Att lyssna på berättelsen tycker jag bara gav boken ännu ett lyft tack vare att Rebecka Hemse som läser in den gör det så bra.
Passa på att låna hem boken eller ljudboken över jul. Ni får en garanterad härlig läsupplevelse!

Ps. Film två i triologin: "The Hunger Games : Catching Fire" har premiär den 22 november 2013. Fram tills dess kan ni låna den första filmen här.

Borta

Hej, jag heter Linnéa, jag är 15 år och jag är praktikant på Tuve Bibliotek.
Jag tipsar om boken: Gone: Övergivna av Michael Grant.

Vad skulle hända om alla över 15 år bara försvann och en stor svart cirkelformad mur dyker upp och omger hela staden med ett kärnkraftverk i mitten? Om bilar kör av vägarna, maten blir kvar i ugnen och småbarn blir ensamma i lägenheterna.
Och vad gör man när maten sedan tar slut och ingen kommer varken in eller ut ur staden eller när alla lagar försvinner och folk börjar utveckla olika sorters krafter. I den här boken som är den första i en serie av Michael Grant så får vi följa med Sam på 14 år och hans vänner som försöker att styra upp den lilla staden Perdido Beach genom att placera ut dem äldsta barnen på olika arbetsplatser, någon måste jobba på dagiset inne i centrum och ta hand om dem minsta barnen och någon måste jobba på den gamla McDonalds restaurangen och dela ut maten som är kvar efter att många har varit i affärerna och rensat ut allt. Samtidigt måste alla tillsammans försöka lösa gåtan som gjorde att allt blev som det blev. Man börjar förstå vilka som är ens vänner och vilka man ska passa sig för. Men det är inte bara en kamp mot hunger och ett samhälle utan lagar utan även mot tiden, för när man fyller 15 år så försvinner man.

Jag tycker att denna bok var väldigt bra, man får läsa ur flera personers perspektiv vilket kan vara lite rörigt ibland men ska man läsa ur samma synvinkel hela tiden finns det risk att det blir långtråkigt. Kapitlen är väldigt långa vilket gör att man blir trött och det känns som om man inte kommer någon vart men handlingen är jätte bra och riktigt spännande.

En fångad Vind

Boken Vind handlar om Vind Ståhl, en kille på 12 år som anses så bråkig och stökig att han tas ur sin vanliga klass och skola, för att istället gå på en skola som kallas Möjligheternas hus. Möjligheternas hus ses som en form av ”sista utpost” för stökiga och bråkiga barn, en sista chans innan de hamnar på en plats ”bortom muren” som är någonting outtalat och diffust. Ingen vet vad som händer ”bortom muren”, när man anses inte ha någon chans till förbättring längre, och ingen vill veta.

Möjligheternas hus visar sig snart vara Omöjligheternas hus – trots vackra ord och löften till barnens föräldrar om valmöjligheter, öppenhet och struktur, innebär det i praktiken att allting som skolan inte anser vara ”godkända aktiviteter” – som exempelvis Vinds skateboard, fråntas eleverna och låses in (de får inte använda dem på fritiden heller), lärarna använder sig av hårda bestraffningssystem som alla elever är med att utförda, mobbing för att knäcka nya lever används strukturellt, och elevernas föräldrar får betala för alla misstag och ”extrahjälp” (i form av lärarinsatser, påtvingade fritidsaktiviteter och även påtvingade pojk- eller flickvänner) som stökiga elever får för att bli hjälpta av.

Vind håller på att gå under på den nya skolan och söker sig till utkanten av staden för att umgås med barn som redan anses förtappade – som har flytt eller kastats ut ur skolan. Tillsammans upptäcker de att skolan har än mer kolsvarta hemligheter som de kämpar hårt för att dölja.

Vind är en intressant bok, både karaktärerna i den, miljöerna och ämnet. Alltihop balanserar mellan knasighet, otrolighet och aktualitet. Någon form av skymningsland mellan realism och surrealism. Men hur skolan beskrivs för mina tankar till en allt hårdare och striktare skolpolitik som är verklighet i dagens Sverige (med sms om frånvaro till föräldrar, en större betygsskala och där elever alltmer blir placerade i ”utbildningsfack”) och där lärare – frivilligt eller ofrivilligt – alltmer anses vara uppfostrare.

När världen går under – år 2015

Laura bor i London, är 16 år och året är 2015. Alltså typ nu. Ändå har det hänt en jäkla massa sen 2012. Idag sitter vi och väntar på klimatkatastrofen vi alla vet ska komma. År 2015 är den här.

I London är det kaos. Regeringen har bestämt att Storbritannien som första land ska införa hårda restriktioner kring el, värme och vatten, att koldioxidutsläppen måste minskas med 60%. Direkt. Det betyder att ha elementen på en timme om dygnet samtidigt som det är kallare ute än någonsin på grund av förändringar i Golfströmmen, att när sommaren kommer bara få duscha en gång i veckan och inte spola när du kissat, samtidigt som folk dör i den värsta värmeböljan i Europa på flera hundra år och det inte har regnat på månader. Lauras, alla hennes vänner, och alla andras, liv förändras över en natt. Från att leva i ett rikt Europa flyr folk söderut – de få som kan.

Vissa delar av boken är mindre bra. Det känns som att författaren ibland vill slänga sig med lite för ungdomlig slang, och att den även tappar i översättningen till svenska. Men vi får läsa sådant vi inte får läsa om varje dag; Lauras observationer över hur hennes föräldrars äktenskap faller samman på ett båda ganska brutalt sätt, hur den sociala rangordningen i skolan ändras när de killar som är mest eftertraktade plötsligt inte är de snygga, utan de som kan fixa och bygga saker (alltså nördarna) när alla plötsligt behöver få hjälp med olika nödlösningar.

Hur ungdomskulturer, punkare och sXe-kids, slår tillbaka och skriker ut sin ilska mot en föräldrageneration som utan att blinka förstörde vår värld. Och hur både nationella och internationella politiker visar sina fula ansikten när de blir pressade, och beordrar armén att, mitt inne i London, skjuta rakt in i de folkmassor som gör uppror och protesterar i hunger, vattenbrist och svält. Skjuta för att döda. Skjuta för att ”försvara demokratin”. Om och om igen.

I ain’t got no energy

for your messed-up world

I ain’t got no energy

for your stupid mind games

I only got

syn-energy

un-predictabiliti

ex-plosivity

So don’t you dare mess with me!

Jag hade helst velat se boken råare, mer kall verklighet och mindre ”tonårig”, men jag slukar det här med. Så kom igen och låna Mitt klimatkatastrofala liv på bibblan idag.

Animerad vuxenfilm

Mitt första tips under ”vuxenavdelningsveckorna” är filmen Animatrix, som jag tittade på nu i veckan. Den är en spinn-of på Matrix och består utav nio animerade kortfilmer, som alla på ett eller annat sätt tar utgångspunkt i eller relaterar till Matrix-filmerna. Animatrix gjordes 2003 så jag skryter inte om att den är den nyaste i filmhyllan, men den är väl värd att se ändå.

De olika kortfilmerna på DVD:n varierar mellan ca 10-15 min var, och berättar alla olika framtidshistorier, den ena mer dystopisk än den andra. Vi ser människor som krigar mot maskiner, människor som förstört alls som kan kallas natur, maskiner som förstört allt som kan kallas natur och som vänder människor mot varandra i blodiga och obehagliga scenarion. Alla ämnen som ger mig framtidssvindel och mardrömmar – och som jag älskar att frossa i.

Jag gillade också att det är väldigt olika tecknings- och animeringsstilar i de olika berättelserna, det ger dem alla en väldigt egen prägel. Allt från rent datoranimerat och futuristiskt, till någon av berättelserna som var tecknad i svartvitt och där man hade blandat högteknologiska prylar med en stadsvy och föremål som förde tankarna till 1920- eller 30-tal, vilket var väldigt häftigt.

Filmen hittas på vuxenhyllorna på biblioteket, så du måste vara över 15 år, eller ha med dig någon som har ett vuxenkort, för att låna den. Men gör det. Om du tycker om framtidscenarion och dystopier är det som sagt väl värt!

PS. Glöm inte tävlingen som pågår fram till den 29 maj - ge oss dina egna tips bland vuxenböcker, -filmer eller -spel, och du kan vinna en bok!

Dystopi - mer än ett svårt ord

Annas dagbok (låna här) av Börje Lindström utspelar sig i Sverige i en inte allt för avlägsen framtid och den berättas genom Annas upphittade dagboksanteckningar. Redan i början av boken får man antydningar om att allt inte är rätt ställt med världen, världen blir varmare och varmare och jordens resurser börjar sina. Men fokus i början ligger på Annas kärleksliv och en kille, Adam, som Anna är kär i. De börjar få kontakt och Anna är på topp.

En polarexpedition till Grönland är med på en dokusåpa kallad Skeppet, men plötsligt kollapsar en av besättningsmännen i direktsänd TV. När skeppet kommer tillbaka till Stockholm är alla besättningsmän döda. Ett virus finns på fartyget och viruset sprider sig över hela världen och folk dör som flugor. Boken handlar inte längre först och främst om Annas kärleksliv (även om kärleken till Adam finns med i hela boken) utan fokus ligger på överlevnad. Det är en mörk framtidsskildring, en dystopi där Anna får försöka glömma kärlek och vanliga tonårsproblem och fokusera på att överleva. Det ryktas om att virsuet inte spridit sig upp till Norrland och folk försöker ta sig upp dit. Annas familj försöker även dom ta sig uppåt men Anna skiljs från sin familj och får försöka klara sig själv.

Annas resa skildrar bland annat vad som händer med människor när världens plötsligt förändras, när infrastrukturer kollapsar och när människor måste kämpa för att överleva.

Jag gillar bokens koncept, att boken utspelar sig i ett framtida Sverige efter en global katastrof och att den är skildrad i dagboksform. Boken är bra, men inte helt fantastisk. Men man vill ändå inte släppa boken innan man är färdig. Och den väcker en del tankar, iaf hos mig. Gör den det för dig? Kommentera på bloggen!

Och när det regnar i sommar kan ni alltid låna en film på samma tema från bibblan, här är några förslag:

2012

Children of men

Blade Runner

Metropia

Och om ni får blodad tand finns det en lista över dystopiska filmer: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_dystopiska_filmer

Filip Jusufovic