Everybody's a hipster

Nu är den här! Lilla Berlin #2 : ”Mina vänner”, och jag garvar lika mycket som jag gjorde förra gången.

Om du läste Lilla Berlin : so last year och kände igen dig, eller dina vänner, vet du att du antagligen bor i en svensk storstad (till exempel Göteborg), har vänner som är medvetna feminister, eco-friendly, smartare och mer alternativa än alla andra – och gillar att ta kort på sin mat. Och om du fortfarande har de där vännerna, är det lika roligt att skratta åt dem fortfarande.

Jag tycker det är synd att det är svårt att lära känna Ellen Ekmans karaktärer, de är liksom lite för lika allihop för att jag ska börja känna och känna med dem. Det gör att det inte blir ett album jag är så intresserad av att läsa mer än en gång, den når inte särskilt djupt hos mig. Men samtidigt känner jag att det är helt okej, jag firar av både en massa fniss och ett antal asgarv av igenkänning. Och inbillar mig givetvis att jag bara känner igen bekanta och vänner i serien – absolut inte mig själv. Ehm…

Hur som helst. Det är snabb populärkultur, och är kanske inte tänkt att vara djup. Ekman är väldigt bra på att betrakta och fånga upp (en del av) nutiden, de populärkulturella referenserna och hipster-tendenserna flödar, och jag får äntligen möjlighet att skratta åt olika beteenden och uttryck på samma sätt som jag skulle ha velat skratta åt det när jag märker av beteendet i verkligheten (det är som sagt inte mitt beteende, bara andras).

Så har du inte fått nog av hipsters, coola trettioåringar, läskigt blottande om hur folk arrangerar sina böcker och skivor för att inte ”loose face” när folk hälsar på hemma, medvetet fula frisyrer och kläder – och såklart mobiltelefoner och folk som tar foton på mat – då ska du läsa Lilla Berlin #2. Nu! Innan någon konstaterar att den är #SåSeptember2014, och det är alldeles för sent att läsa den.