Att växa upp i ett fångläger

Shin Dong-huyk föddes i något som kallas för ”Läger 14” i Nordkorea. Det är ett fångläger dit den nordkoreanska regeringen skickar personer som de anser vara politiska motståndare, tjuvar, spioner, eller på andra sätt ”farliga” eller ”dåliga” personer för det nordkoreanska samhället. 

Nordkorea är en av världens hårdaste diktaturer, där folket är hårt kontrollerat och alla ska dyrka och avguda ledaren, som för tillfället är Kim Jong-Un, son till Kim Jong-Il och barnbarn till Kim Il Sung (som fast han är död fortfarande omnämns som ”den evige presidenten”). Fast det här visste Shin inte mycket om. För till det läger han föddes kom det inte in någon information från omvärlden. Ingen tog sig någonsin ut från Läger 14. Och de som kom in ville oftast inte prata om livet utanför, för om man pratade för länge med någon, eller skrattade, eller började skaffa sig en vän, så blev man bestraffad av vakterna.

När Shin var 6 år fick han se en flicka i sin klass bli dödad av läraren - för att hon hade stulit några majskorn. Några år senare fick han se sin mamma och sin bror bli avrättade för att de hade försökt fly. Och ingen av dessa saker, berättar Shin, gjorde honom särskilt ledsen eller upprörd, för han visste inte hur man var ledsen eller upprörd.

Men. Tillslut skaffar Shin en vän. En vän som kommer från utsidan. Som berättar om att det finns platser där man inte behöver vara rädd hela tiden, där man kan få vara ledig från arbete, och där det inte finns vakter som övervakar en hela tiden. Men mest vill Shin höra om maten. Han är fascinerad över hur mycket mat det verkar finns på ”utsidan”, och att man verkar kunna äta så mycket man vill.

Shin bestämmer sig för att försöka fly. Och det här är boken om hur Shin blev den förste fånge någonsin att lyckas fly från Läger 14. Om hur det är att komma ut i friheten för första gången (Shin tycker först att bara att vara utanför lägret, i Nordkorea, är frihet!), att försöka överleva i en värld man inte vet någonting om, och att försöka anpassa sig till ett samhälle där du får – och måste – bestämma själv hela tiden. Det är en väldigt intressant berättelse om hur mycket en människa kan klara av. Och vad för saker som kan vara oerhört svåra att klara av – vad händer med en människa som aldrig har fått bestämma något själv och sedan plötsligt ska välja mellan 25 olika tandkrämer, 30 sorters chips, 40 sorters tvättmedel – och överhuvudtaget välja varje morgon att gå upp ur sängen och gå till jobbet.

Flykten  från läger 14 är en sann berättelse. En jobbig, intressant, fruktansvärt obehaglig och samtidigt fascinerande inblick i Nordkorea, det mänskliga psyket och konstrasterna mellan en värld av underskott och en värld av överflöd.

Hur mycket klarar det mänskliga psyket av?

När Angie är 13 år åker hon på scoutläger med sin vänner. En morgon går hon upp tidigt för att gå ut i skogen och kissa – och nästa scen i boken är när Angie står hemma på sin gata. Hon är lite omtöcknad och förvirrad, hon vet inte hur hon kommit hem, men hon går in i sitt hus och ropar hej till sin mamma. Varpå Angies mamma bleknar och nästan håller på att svimma när hon ser Angie, och frågar tyst och skrämt vart hon varit. Angie förstår inte frågan – hon har ju varit på scoutläger?

”I tre år? Har du varit på scoutläger i tre år?!” frågar hennes mamma förtvivlat.

Angie förstår ingenting, förrän hon ser sig själv i spegeln, och ser någon hon först tror borde vara hennes storsyster – om hon hade någon – men plötsligt förstår att det är hon själv, som nu är 16 år gammal. Det är tre år sedan Angie åkte på scoutlägret, och hon har inte ett endaste minne från tiden som gått sen dess.

Alla Angie möter tror först att hon är ett spöke – de har redan haft minnesstunder och sorgebearbetning i tron att hon varit död. Hennes föräldrar har skaffat ett nytt barn, vännerna har vuxit upp utan henne, och polisen har slutat söka för länge sedan. Men nu vill alla veta vad som hänt med Angie under de tre åren hon varit borta – och hon kan inte berätta något alls. För hon minns ingenting. Inte förrän hon börjar besöka en psykolog som får Angie att börja minnas och tala. Eller egentligen är det inte Angie som minns och återberättar, utan rösterna av de multipla personligheter hon skapat under sin frånvaro, eller som skapat sig själva, för att ”skydda” Angie och låta henne slippa minnas vad som hänt.

Angie är själv inte medveten om de här olika personligheterna, men nu träder de fram en efter en och gör sin röst och berättelse hörd. Angie måste försöka få tillbaka kontrollen översin kropp och sitt huvud, bli av med sina ”andra” personligheter så att hon åter är den som styr över sig själv; samtidigt som det innebär att hon måste minnas och återuppleva de tre förlorade åren. Klarar hon av det?

Berövad är en ännu en bok som faller i hemska-saker-händer-med-ung-flicka-kategorin, en kategori som känns outsinlig och ibland ganska tröttsam. Men det här ändå originella och speciella greppet eller ”twisten”; Angies speciella sätt att ha hanterat det som hon blivit utsatt för, gör att boken blir svår att släppa. Jag blir fascinerad av de olika personligheterna, jag vill följa Angie i hennes försök till tillfrisknande och reparation av sitt kropp och sitt huvud, och jag vill veta vem som vinner kampen om hennes ärrade psyke.

Om du känner att det här är en jobbig kategori av bok, så ska du nog hoppa över Berövad, för den sparar inte på obehagligheter som en ung tjej kan utsättas för. Men om du inte tröttnat än, så är det här en bok med en ovanlig och spännande ingång och många gåtor, som är svår att sluta följa.

En ny Jägerfeldt… ÄNTLIGEN!

Joannas liv är allt annat än enkelt. Med en apatiskt deprimerad pappa och en mamma som vägrar släppa sin misslyckade författarkarriär, befinner sig Joanna i en skriande fattigdom där slitna kläder och kurrande mage är vardag. När fattigdomen dessutom inskränker på hennes medicin, som hon behöver för att betvinga sin ADHD till någon form av ordning, börjar tillvaron urarta. Särskilt viktig är medicinen nu. Nu när Joanna äntligen börjat få kontakt med den coola och fantastiskt vackra Audrey. Desperata lägen kräver drastiska lösningar och en plan börjar smidas om hur Joanna skall kunna lura skolans smågangster på en knarkaffär.

Jenny Jägerfeldts senaste roman Jag är ju så jävla easygoing är en fartfylld och bullrigt charmerande ungdomsskildring i jagform. Historien kan tyckas spretig, men i och med att det är en person med koncentrationssvårigheter och bristande impulskontroll som berättar så understryker och förstärker snarare den yttre handlingen känslan av hennes inre kaos. Språkets mustighet med mycket svordomar, engelska uttryck och hastiga växlingar bidrar också till att ge färg till denna sprakande skröna.

Ofta upplever jag att ungdomsskildringar ger ett ganska stereotypt persongalleri. Därför känns det väldigt befriande att Jägerfeldt återigen lyckats med konststycket att erbjuda en komplex och oförutsägbar hjältinna som lika ofta skapar frustration som beundran hos läsaren.  Nyansskillnaderna finns även i bokens tema där det nattsvarta lättas upp och görs begripligt med hjälp av humor och träffande vardagsbetraktelser. Boken är kort och gott jävligt easy going.

Undergången är här!

Enligt några tolkningar av mayakalendern skall den 

21 december 2012 vara datumet för världens undergång. Förhoppningsvis inte - 

men jag har laddat detta inlägg fullt av tips med ungergångstema!

Zombies kopplas ofta samman med undergången och en av de mer kända efterkatastrofskildringarna är de superba seriealbumen The Walking Dead. (Vilka även har tipsats om här i bloggen tidigare.)

Tidigare i höst hade kulturprogrammet Kobra två underhållande halvtimmesprogram om Domedagen och rädslan, kommersialismen och kulturen kring den.

Det har gjorts mängder av filmer på undergångstemat, däribland 2012, men de är sällan särskilt bra. Tre  som jag dock tycker är bra och rekommenderar är Melancholia, Children of Men och 9.

Den engelska gruppen Klaxons har gjort en bra och skramlig låt om de fyra ryttare som förebådar apokalypsen.

På Röda Sten presenteras idag utställningen Apokalyps, med fokus på undergången som fenomen och på olika visioner av ett postapokalyptiskt liv. Kvällen fortsätter sedan för eventuella överlevare med technoklubb på Röda Sten.

Om domedagen trots allt skulle vara över oss och några överlever, kanske det skulle vara på sin plats med tips på hur man överlever i ett samhälle som totalt brakat ihop: som The Zombie Survival Guide eller Överlevnadshandboken : överlevnadstaktiker för extrema förhållanden.

Ta det lugnt idag och fira imorgon!





och till sist... den stämningsfulla inledningen till kultklassikern Mad Max-the Road Warrior!

Sätter Punkt

Johan Alander inleder sin bok med meningen ”Hej jag heter Johan och är alkoholist och narkoman”. Johan är född 1987, och kanske för en del av er tidigare känd under namnet Sober, eller som del av gruppen Ismen.

Johan har skrivit boken Punkt där han gör upp med sin barndom där han såg sin mamma bli konstant misshandlad, sin syster skära upp handlederna och där han själv levt med ångestattacker och sömnmedicin sen han var 10 år gammal. Alkohol, hasch och andra droger. Ett artistskap som går uppåt men en människa som stupar rakt nedåt. Tills kollapsen kommer.

Det är tungt att läsa Johans bok, speciellt barndomsdelen. Boken känns väldigt äkta och nära när han skriver, inte minst tack vare att hans handskrivna låttexter finns med i boken, som står i direkt relation till det han berättar om. Samtidigt som jag ibland kan sakna verkliga detaljer; att det är ganska mycket han vill klämma in på ganska få och lättlästa sidor, så att mycket ”djupare” info eller detaljrikedom vill skalas bort. Kanske vill han inte berätta om allting heller.

Mest förbannad blir jag när Johan skriver om sina år i rampljuset. En kille på 20 år, eller i början bara 17, som fått ett rykte om sig att gå loss totalt och supa, härja och leva bokstavligt talat efter sin egen ism: we don’t give a fuck-ismen. Bokare och konsertarrangörer är lyriska – de sköljer sprit och andra droger över Johan och hans polare, älskar att de ”går loss” på scen, men när de sen gör detsamma bakom scen och på hotellrummen de bor på blir de istället utskällda och får veta att det är deras eget fel. Ett tydligare uttryck för en musik- eller nöjesbransch där man älskar och upphöjer dekadens, men inte vill ta hand om dess baksidor – de människor som är ”dess baksidor”, är svårt att hitta.

Johan har klarat sig. Än så länge. Efter månader av behandling för sina beroenden, månader på psyk för de tvångstankar och dödsångest som skapats av missbruket, och att behöva läsa upp nästan 4 års missad skolgång. Att lyssna på skivan som kommer med boken blir intensivt då man har all ”bakgrundsinfo” till låtarna. Den gör att man hejar på Johan, vill att han ska orka en dag till, en gång till. Och att det vid 25 års ålder kanske äntligen ska börja bli lite lättare.

Någon som sa sommarmatte?

Få ord går så dåligt ihop enligt mig som sommarlov/semester och matematik. Men det finns ett undantag. Jag har nyss fått händerna på den galnaste matematikboken ever. Jag vet inte om det verkligen är matte eller om det är en skämtbok, men visst, räkneexempel är det. Fast sådana som du definitivt aldrig kommer få av din lärare. Boken Östberga Komvux – matte för vuxna med särskilda behov, av Ebrahim Isaacs och Joel Uhr får vi ta del av vad man kanske kan kalla för ”kontroversiell matematik”. Här är exempel på två matteuppgifter ur boken:

1. Doris är en lurig fan. Hon har kommit på att hon får studentrabatt på SL och Eriksdalsbadet om hon anmäler sig på nån skitkurs på univeristetet och får kårleg. Ett terminskort på SL kostar 3.000 kr utan rabatt och 1.500 kr med. Träningskortet kostar 2.400 kr/termin utan rabatt och 1.200 kr med. Kåravgiften är på 150 kr. Hur mycket tjänar Doris på sin klurighet?

2. Conny, Ronny och Sonny delar cell på Kumla. De är även stolta föräldrar till Kevin, Liam, Eddie, Sebbe och Robin. Alla har minst en son och Conny har dubbelt så många söner som Ronny. Hur många söner har:

a)      Conny

b)      Ronny

c)      Sonny

Och nu tog jag två väldigt snälla exempel av de uppgifter som finns i boken…! Varning för överanvändande av ord som speed, tjack, gräs och kåken. Boken är även illustrerad, om man känner att uppgifterna i sig inte är tillräckligt bildstarka.

Som sagt, detta är inte matteboken du visar upp för din lärare, eller kanske för någon alls. Fast riktigt rolig att läsa är den, även för oss som inte är matte-fans.

Mer ONDSKA från vuxenavdelningen

När Kristian igår rekommenderade Dvärgen (som är väldigt bra) kom jag genast att tänka på två andra onda böcker som finns att hitta på vuxenavdelningen som du inte får missa.

Den ena är Fursten, som är skriven av en man som heter Niccoló Machiavelli. Han levde under 14-1500-talet i Italien, och arbetade nära maktens centrum. Utifrån sina betraktelser av maktens män skrev han Fursten, som handlar om hur man som på bästa sätt bör styra sitt land och sitt folk.

Det är en kall och hård världsbild som Machiavelli uppvisar, där ingenting annat än makt spelar någon roll och man ska offra allt och alla för att nå den, utan att tänka på sådant löjligt krafs som ”människors känslor” och ”lidande”. Det mest intressanta, och läskigaste med den, är att den ju är skriven på 1500-talet, men att det som beskrivs i boken ändå liknar väldigt mycket hur det fortfarande fungerar idag!

Snubben Machiavelli blev så känd genom den här boken, och hans sätt att kallt och rått beskriva makt och våld, att det numer finns ett uttryck som kallas machiavellism. Inom psykologin beskriver det ordet ”en benägenhet att kyligt och skrupelfritt manipulera andra, i syfte att påverka eller kontrollera dem”. Den här mannen och boken är också anledningen till att Tupac/2pac under sina sista år kallade sig Makaveli. Kort sagt en skön snubbe. Läs!

Den andra boken är Jan Guillous Ondskan. I den här boken får vi följa 15-åriga Erik, som är lite av en bråkstake i skolan. Till slut blir han relegerad och hans mamma och styvpappa bestämmer sig för att skicka Erik till en internatskola, där han ska bo och lära sig lite hyfs.

Livet på skolan blir allt annat än lugnt och trevligt – Erik får snabbt lära sig vilken hård hierarki det är på skolan; istället för att lärarna bestraffar elever är det de äldsta eleverna som styr över bestraffningar och kan utfärda sådana, både fysisk och psykisk mobbing, mot vem de vill, för precis vad de vill – på precis vilket sätt de vill. Erik får kämpa både för sig själv och sina kamrater, och de gånger han åker hem och hälsar på får han stryk av sin styvpappa, medan hans mamma spelar piano för att slippa höra.

Ondskan är en fruktansvärt obehaglig och gripande bok, och den är delvis självbiografisk, det vill säga att vissa av sakerna som Guillou skriver om han hänt honom själv i verkligheten. Det här är en sådan bok som man kan läsa flera gånger. Och den finns också som film, som du kan låna här.

Än en gång - glöm inte av vår tävling som pågår under vuxenveckorna. Vilken ond, eller bra, eller rolig, vuxenbok har du läst? Kommentera med ditt tips och vinn en bok!

Författarintervju: Christina Wahldén

I förra veckan var det litteraturveckan, då en massa författare är ute på skolor och berättar om sina böcker och sitt författarskap (läs mer på Collaget). I och med det, och för att hon var den enda författare som lyckades få med två(!) verk under våra misär-veckor (minns Kort kjol och I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig genom att klicka på länkarna), passade vi på att göra en kort intervju med Christina Wahldén. Hon skriver alltså både intressant ungdomslitteratur och hinner med att åka runt till skolor och berätta om sina böcker, och vi kände att vi ville veta lite mer om henne.

Hej Christina! Du har nyss varit ute på litteraturveckan, vad är det man gör då?
- Hej! Litteraturveckan är ett otroligt roligt evenemang som är väldigt uppskattat bland både författare och elever. En vecka varje vår bjuds ett stort antal barn- och ungdomsboksförfattare in och vi åker runt på en massa skolor i Göteborg och berättar om våra böcker och hur vi gör när vi skriver.

Vad tycker du är roligast; att vara ute bland klasser, att författa böcker, eller att sitta vid skrivbordet på Svenska Dagbladet?
- Jag tycker att allt är roligt, fast på lite olika sätt. Att vara i klasser är kul för att jag då träffar de som läser mina böcker och jag kan få veta vad de gillar eller inte gillar med det jag skriver. Att skriva böcker är roligt eftersom jag då får hitta på helt fritt. Och att prata i telefon och intervjua människor för tidningens räkning är kul för att jag då ofta får en massa idéer till nya böcker.

Du kom som enda författare med två gånger under våra misär-veckor (grattis!). Hur känns det?
- Haha! Tack! Jag tycker det känns väldigt ärofullt! Många vuxna tycker att mina böcker är för hemska när det gäller ämnesval, men de unga läsare jag har verkar gilla svåra saker. Ju "värre" ämnen, desto fler läsare.

Skriver du alltid om jobbiga saker? Varför det?
- Det har blivit så att jag oftast skriver om jobbiga saker, jag vet inte riktigt varför. Jag är inte själv något brottsoffer, men har träffat väldigt många unga som drabbats av olika typer av brott. Jobbiga saker är ju också intressanta, för då måste man ta ställning som person. Vad skulle jag ha gjort om det hände mig eller en kompis? Sådana dilemman tror jag ofta att man är mer intresserad av när man är ung än när man blir vuxen. Misär ligger väl för mig på något konstigt sätt. Jag tror inte jag skulle vara så bra på att skriva om kärlek, till exempel.

Vilken bok/låt/TV-serie/film skulle du beskriva som riktig misär?
- Charles Dickens är ju en brittisk författare som var riktigt finfin på det där med misär och elände. Där är det fullt av fattiga och goda barn som dör. Många av hans böcker finns också filmatiserade. Två exempel på riktigt sorgliga historier, men som ändå slutar bra och som är väldigt spännande, är En julsaga och Oliver Twist.

Vad läser/tittar/lyssnar du på om du vill komma upp ur misär-stadiet och må riktigt bra?
- Jag gillar Alexander McCall Smiths böcker om Damernas Detektivbyrå i Botswana, som också finns filmade. Lite lagom småläskiga historier, mycket rooiboste och väldigt mycket humor i en skön afrikansk omgivning. Afrikansk musik funkar också väldigt bra!

Vi säger tack Christina, och önskar fortsatt lycka till med författarskapet - så att vi får fler bra böcker att läsa i framtiden!

Nazister x 2

Renzo Aneröds Fiender handlar om flera personer, eller grupper, som har varandra som fiender - och alla beter sig som riktiga gangsters. Boken utspelar sig på Hisingen, främst i områdena Backa, Biskopsgården och Torslanda och vi hittar rasister, nazister, invandrare, ”vanliga Svenssons” och politiska aktivister – som alla tycker oerhört illa om varandra av olika anledningar.

Antirasisterna och antifascisterna pucklar på både nazister, rasister och personer ur överklassen, rasisterna och nazistrerna hatar och vill döda invandrare, invandrargänget hatar svenskar och ägnar sig åt att våldta tjejer, tjejerna är tvungna att lära sig slåss för att försvara sig mot alla våldsamma killar - och alla deras oroliga, rädda eller ovetande föräldrar hamnar mitt uppe i ungdomarnas värld av hat.

Ingenting är enkelt eller svartvitt; alla anser att de har anledningar att hata varandra, och alla beter sig som riktiga gangsters. Boken ger en väldigt obehaglig känsla av att Göteborgs, eller Sveriges, ”undre värld” och gangsters – stora eller små – rör sig mitt ibland oss hela tiden.

Thomas Halling har skrivit den lättlästa boken En blodig knoge, som också handlar om nazister. Eller främst om huvudpersonen Dennis som tränar hårt, är nöjd med sina stenhårda muskler, och tycker om att visa upp dem för att skrämma de han inte tycker om.

En kväll är han och hans kompisar på fest i en park, och plötsligt har något hänt som ingen av dem hade tänkt sig skulle hända. När de går därifrån ligger en man kvar på marken, han är blodig och han rör sig inte… Nästa morgon knackar polisen på Dennis dörr.

Boken är lättläst och väldigt kort, och personligen tycker jag att den slutar lite för öppet – man vill veta vad som kommer att hända med Dennis. Även om boken är lättläst och ska vara i kort format, tycker jag den hade tjänat på några att vara några sidor längre.

Innan misärveckorna är borta

Mitt avslutande tips under misärveckorna är boken Snart är jag borta av Hanna Jedvik. Nattsvart om de två tjejerna Maja och Lina som går på gymnasiet i någon vanlig mellanstor håla i Sverige och båda längtar efter ett annat, till synes ouppnåeligt, liv. De är bästa kompisar men de har mörka hemligheter som de inte kan prata med varandra om. Lina har blivit våldtagen och skäms, hatar sig själv och alla andra, och Maja har stora ärr på sina armar som hon aldrig vill prata med någon om.

De längtar båda efter något annat, de vill kunna göra händelser och val ogjorda, de vill våga och orka prata med någon om hur de mår – men modet sviker dem och väggar av tystnad byggs upp mellan de båda vännerna och de kämpar på ensamma. Hela boken är riktigt tung och jobbig, men så himla gripande att den tvingar dig att läsa ut den i ett svep för att du måste måste måste få veta vad som kommer hända med Maja och Lina. Låna och läs!

Om ni har följt våra misärveckor känner kanske ni som jag efter den här boken att det är dags för en andningspaus, och att det tillslut räcker (för ett tag) med att läsa om att ont och jobbigt här i världen. Därför andas vi nu ut, och återkommer med nytt tema i nästa vecka. Stay tuned!

I gryningen tror jag...

...att jag inte kommer ha lyckats glömma den här boken. Christina Wahldén (som även skrivit Kort kjol som vi tipsat om tidigare under misär-veckorna) kom förra året ut med boken I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig om den omkring 20-åriga Ombeni. Ombeni kommer som ensamkommande flyktingbarn till Sverige ifrån Kongo, där hon har lyckats fly ifrån motståndsrebellerna, som mördat delar av hennes familj och tillfångatagit henne och hennes systrar för att använda dem som sexslavar åt armén.

Ombene kommer till ett kallt land där hon inte vill tala om för någon vad som har hänt. Hon äter sömntabletter för att kunna sova utan att vakna skrikandes på nätterna, och hon är ensam mest hela tiden eftersom de andra eleverna i klassen tycker hon är konstig för att hon ofta blir arg eller ledsen utan att de förstår varför.

Det knöt sig hårt i min mage när Ombeni äntligen, efter flera år i Sverige, vågar berätta för en av sina lärare vad det är som har hänt, varför hon mår så dåligt, varför hon inte orkar komma till skolan ibland. Mitt i hennes berättelse tystar lärarinnan henne och säger åt henne sluta berätta, för det är alldeles för hemsk för att hon ska orka lyssna på! Ingen verkar riktigt vilja, orka, lyssna.

I ett utdrag ur boken funderar Ombene:

”Min socialsekreterare. Hon är bara vikarie, för den som egentligen är min socialsekreterare har bränt ut sig. Hon har gått in i väggen, säger de. Jag vet inte vad det betyder. Jag har förlorat hela min familj, har jag också gått in i någon vägg? Det känns så, men jag blir inte sjukskriven för det.” Ombene är tvungen att kämpa vidare, i sökandet efter någon ljuspunkt, i sin ständiga väntan på att en dag kanske, kanske få höra ifrån någon av sina systrar igen.

Jag läste ut boken på en kväll. När jag väl hade börjat på första meningen kunde jag inte sluta förrän sista sidan, och informationen i eftertexten, var färdigläst.

Precious' misery...

Precious är 16 år, kan varken läsa eller skriva, och bor med sin mamma i Harlem i New York. Hon är dessutom gravid, för andra gången, och pappan till barnet är samma pappa som till det första barnet - Precious egen pappa... Finns det någon "bättre" inledning på en miserabel bok?

Precious liv blir inte bättre då hon dessutom blir utkastad ifrån skolan för att hon är gravid, det sista hon vill är att vara hemma för hennes mamma misshandlar henne både fysiskt och psykiskt - så grovt att hon ibland tror att hon inte kommer överleva.

Men om det finns någon som inte ger upp är det Precious, och hon fortsätter sparka och slå, ifrån starkt underläge, för att kunna ta sig ur sin situation och göra det hon drömmer om - att lära sig läsa och skriva, att klara skolan, att ha samma möjligheter som andra.

Romanen Precoius (av Sapphire) är skriven på starkt slang, och även om jag tycker att den svenska översättningen funkar okej rekommenderar jag dig nog ändå att helst läsa den på originalspråket, engelska. Jag tror att den rätta New York-slang-känslan infinner sig lättare då. Och tänk vad smart, att boken är utgiven i en version där den finns på både svenska och engelska, i samma bok! OBS. Den finns även som film, att låna här!

Jobbigt, jobbigare, svåra val...

Vad skulle du ha valt?

Att gå till Nordpolen eller att sitta i fängelse i tio år?

Att förlora synen eller benen?

Att läsa alla böcker i skolbiblioteket eller att simma till Thailand?

Jespers kompis Abbe ställer såna frågor hela tiden och alla tycker att att han är rätt jobbig. Men inte Jesper. Jesper och Abbe har varit kompisar sen de var barn och alltid hängt ihop.

Men saker och ting tar sig en tvär vändning när Jesper blir störtkär i Annie och upptäcker att kärleken är besvarad. Han har inte så mycket tid för Abbe längre utan Abbe söker sig till andra kompisar, de tuffa killarna i klassen. De glider sakta men säkert isär.

När Jesper en kväll väljer att inte svara på Abbes sms visar det sig vara ett val som leder till något fruktansvärt. Skulle allt blivit annorlunda om han svarat på sms:et?

Då detta är misärveckan ställer boken Vad skulle du ha valt? av Annika Thor (låna här) en massa jobbiga frågor om vänskap, kärlek och svåra val. Den är oerhört välskriven och man grips verkligen av Jesper och Abbes vänskap och hur de glider isär. Vi har väl alla haft en kompis som vi glidit ifrån (med en klump i magen)?

När man läser den här boken bara måste man lyssna på the Radio Dept. Kolla in:

Droger och misär

Requiem for a dream (låna här) är en sån film jag sett en gång, men inte kan glömma och som jag aldrig kommer att palla att se igen. Så bra är den. Och så jobbig.

Det är ett drama och temat i filmen är droger, och det är verkligen ingen drogromantik vi talar om.
Det är smutsigt, miserabelt och hemskt.
Harry och Marion är ett par och tillsammans med deras kompis Tyrone knarkar (heroin, amfetamin etc) de och dagdrömmer om bättre tider.
Samtidigt som de missbrukar heroin så langar de heroin för att nå sina drömmar om rikedom, men de spenderar vinsten samt får slut på heroin. Och de har inga pengar att köpa nytt för…
Filmen handlar även om Sara, Harrys mamma, som är änka och drömmer om att få vara med i tv. När hon får ett telefonsamtal av en person som påstår att hon har blivit utvald till att vara med på en tv-show vill hon vara snygg när hon skall vara med på tv och blir besatt av att bli smal. Saras bruk av bantningspiller blir snabbt ett missbruk.

Härifrån blir det bara värre och värre för alla inblandade…

Det känns verkligen när man ser den här, det gör fan ont i mig bara av att kolla på trailern.
Filmen är inte bara bra, den är även snygg och skådespeleriet är riktigt bra det med.
Filmen har 15års gräns och är inlagd i vår katalog som vuxenfilm, så om du skall beställa den får det vara på ett vuxenkort, om den finns inne på biblioteket vid dig så får du låna den om du är 15 eller äldre.

Misär, misär, vi vill bara ha misär!

Nu börjar ett nytt tema på Hisingsbloggen - misär! Vi kommer bara tipsa om jobbiga saker, misär, deppigheter och annat upplyftande. Ibland kan det vara skönt att läsa om folk som har det värre än en själv. Håll utkik!