Att bara tvinga sig lite

När Minna är tolv tvättar hon händerna och duschar till huden spricker. Hon vet inte hur han ska lyckas kunna känna sig ren. När hon är drygt tjugo räknar hon points och kalorier och tränar hämningslöst i jakten på att bli smal och perfekt. Och när vi träffar henne i nutid jobbar hon på att sluta tänka på de sakerna, sluta låta ”reglerna” hon satt upp för sig själv styra hennes liv och stänga henne ute från att skapa beständiga kontakter och vänner (hon hinner inte träffa kompisar för hon måste städa lägenheten, duscha länge, besöka tre nya caféer varje vecka och gå 60 minuter långa promenader varje dag!). Men det är inte lätt. Det finns kanske ingenting som är så svårt som att våga göra saker på ett annat sätt än det hon alltid brukar, det hon har bestämt är Rätt. För vad händer om hon gör Fel?

I en strukturerad, inrutad och ångestfylld värld följer vi Minna genom hennes uppväxt – från tidiga tonår till hon är drygt trettio. Vi får läsa om hur hennes tvångstankar och syndrom går i vågor och skiftar genom uppväxten, ibland mår hon bättre, ibland sämre. Jag bara tvingar mig lite är en gripande bok om hur det är att leva med tvångstankar, manier och kontrollbehov på en nivå där det genomsyrar hela ditt liv. Boken om Minna är delvis byggd på författarens egna erfarenheter, och det märks för den känns väldigt äkta i detaljerna och i sin okonstlade framställning. Inte minst blir det uppenbart hur fruktansvärt mycket tid och energi det tar i anspråk att upprätthålla en fasad gentemot alla andra, att få alla att tro att man mår bra.

Jag fastnade helt i den här boken, och rekommenderar den starkt. Dock utfärdar jag en ”triggervarning”; det kan vara inspirerande och positivt att läsa den om man har liknande problem själv, men det kan också vara väldigt jobbigt om man jämför sig med ”Minna”, och man kan behöva känna och tänka efter under bokens gång.

Att växa upp i ett fångläger

Shin Dong-huyk föddes i något som kallas för ”Läger 14” i Nordkorea. Det är ett fångläger dit den nordkoreanska regeringen skickar personer som de anser vara politiska motståndare, tjuvar, spioner, eller på andra sätt ”farliga” eller ”dåliga” personer för det nordkoreanska samhället. 

Nordkorea är en av världens hårdaste diktaturer, där folket är hårt kontrollerat och alla ska dyrka och avguda ledaren, som för tillfället är Kim Jong-Un, son till Kim Jong-Il och barnbarn till Kim Il Sung (som fast han är död fortfarande omnämns som ”den evige presidenten”). Fast det här visste Shin inte mycket om. För till det läger han föddes kom det inte in någon information från omvärlden. Ingen tog sig någonsin ut från Läger 14. Och de som kom in ville oftast inte prata om livet utanför, för om man pratade för länge med någon, eller skrattade, eller började skaffa sig en vän, så blev man bestraffad av vakterna.

När Shin var 6 år fick han se en flicka i sin klass bli dödad av läraren - för att hon hade stulit några majskorn. Några år senare fick han se sin mamma och sin bror bli avrättade för att de hade försökt fly. Och ingen av dessa saker, berättar Shin, gjorde honom särskilt ledsen eller upprörd, för han visste inte hur man var ledsen eller upprörd.

Men. Tillslut skaffar Shin en vän. En vän som kommer från utsidan. Som berättar om att det finns platser där man inte behöver vara rädd hela tiden, där man kan få vara ledig från arbete, och där det inte finns vakter som övervakar en hela tiden. Men mest vill Shin höra om maten. Han är fascinerad över hur mycket mat det verkar finns på ”utsidan”, och att man verkar kunna äta så mycket man vill.

Shin bestämmer sig för att försöka fly. Och det här är boken om hur Shin blev den förste fånge någonsin att lyckas fly från Läger 14. Om hur det är att komma ut i friheten för första gången (Shin tycker först att bara att vara utanför lägret, i Nordkorea, är frihet!), att försöka överleva i en värld man inte vet någonting om, och att försöka anpassa sig till ett samhälle där du får – och måste – bestämma själv hela tiden. Det är en väldigt intressant berättelse om hur mycket en människa kan klara av. Och vad för saker som kan vara oerhört svåra att klara av – vad händer med en människa som aldrig har fått bestämma något själv och sedan plötsligt ska välja mellan 25 olika tandkrämer, 30 sorters chips, 40 sorters tvättmedel – och överhuvudtaget välja varje morgon att gå upp ur sängen och gå till jobbet.

Flykten  från läger 14 är en sann berättelse. En jobbig, intressant, fruktansvärt obehaglig och samtidigt fascinerande inblick i Nordkorea, det mänskliga psyket och konstrasterna mellan en värld av underskott och en värld av överflöd.

Mig äger ingen - en drabbande självbiografi

Jag har just avslutat Åsa Linderborgs storartade Mig äger ingen och är fullständigt golvad av upplevelsen. Den självbiografiska berättelsen kretsar kring relationen mellan en far och en dotter som blivit lämnade av modern. Pappan Leif bestämmer sig för att skapa ett vackert hem och försöka få ihop tillvaron i ett sjuttiotal där ensamstående män med barn är ytterst ovanligt. Samtidigt kämpar han med sitt tunga arbete på Västerås stålverk och med sin alkoholism. 

Det är upplagt för en riktigt mörk berättelse, men Åsa Linderborg lyckas verkligen att skapa en stämning som är fylld av kärlek och humor i allt det tunga. Om en far som trots sina brister behandlar sin dotter Åsa som en jämlik och med stort tålamod samtalar om en annan värld, socialism och rättvisa. Leif är dock en man som knyter handen i fickan hellre än att säga ifrån och när Åsa blir äldre och blir allt mer politiskt engagerad, ökar avståndet mellan far och dotter. 

Boken har nyligen filmatiserats med Mikael Persbrandt i en fenomenal insats som pappan. Det är på många sätt en bra film men den saknar bokens komplexitet och lyckas inte riktigt visa de starka och positiva aspekterna av relationen – och den ständigt närvarande humorn. I jämförelse bleknar den. Mest för att boken är så fantastisk. 

Morrissey om Morrissey

En av mina absoluta favoritartister, Morrissey – som jag tidigare har skrivit ett inlägg om – har äntligen tagit steget över från lysande textskrivare till författare. Och Autobiography som självbiografin så passande heter är på många sätt precis vad man önskar; en sexhundra sidor lång Smiths text där Morrissey för första gången systematiskt går igenom sitt liv på 450 sidor. 

Det är en intressant inblick hur det var att växa upp som fattig i ett Manchester som mer påminner om 1860-talet än 1960-talet. För Morrissey blir popmusiken räddningen från en oändligt torftig vardag och ett skolsystem som bäst beskrivs som nio år av psykisk och fysisk terror. Idag är det inget konstigt för en kille att vara upptagen av popkultur, men i slutet av 60-talet ansågs det klart misstänkt och blev både en tillflykt och ett socialt stigma för en Morrissey som i övrigt inte alls var så utfryst som man kunde tänka sig. 

Autobiography är inte en lättläst bok även om man fastnar snabbt i berättelsen. Den är skriven i nutid med ett poetiskt språk och är späckad med populärkulturella referenser som läsaren ofta är tvungen att ta reda på själv; vilka singlar som släpptes det året, eller händelser som gjorde avtryck på Morrissey – såsom de fruktansvärda så kallade ”Moors murders”; barnmorden som avslutningsspåret ”Suffer Little Children” på första Smiths-skivan handlar om. Ibland blir det lite för mycket poetiskt språk för att man skall kunna hänga med, men oftast är det riktigt snyggt och fångar tillvaron väldigt träffsäkert. Morrissey är kanske full av kärlek till nostalgisk kultur, men han är allt annat än nostalgisk själv. Snarare är boken så full av svartsynthet och bitterhet att det kan vara nyttigt att inte läsa den för intensivt. Oftast är dock iakttagelserna riktigt skarpa med sarkastisk träffsäkerhet. 

För den som är fascinerad av Morrisseys tankevärld och erfarenheterna som formade hans skapande är detta en enorm källa att dyka ned i. Den som hoppades få en utlämnande insyn i de mest intima delarna av ”Mozzers” liv kommer däremot antagligen bli besviken.

Kvinnan, musiken och drogerna

När beskedet om soulsångerskan Amy Winehouses död kom den 23 juli 2011 var det för de flesta som följt henne ingen större överraskning. Hon var vid det laget nästan lika känd för sitt tunga missbruk som för sin artistgärning och fantastiska röst.

Idag vill jag slå ett slag för Winehouses andra och sista album, "Back to Black" från 2006. Första skivan "Frank" hade potential i Amys texter och röst men föll på produktionen. Till andra skivan tog Winehouse kommandot och hennes starka inspiration från 50- och 60-tals soul märks i både produktion och i Amys "beehive-frisyr". Kombinationen av klassisk soul, hip-hop och tunga texter om missbruk och olycklig kärlek skapade en fullständigt tidlös skiva.

Men Amy Winehouses stökiga privatliv blev allt mer dominerande i skvallerpressen och hennes insatser som musiker, och även som modeikon, hamnade allt mer i skymundan. När hon tragiskt gick bort fick musiken mer uppmärksamhet för ett tag, men när biografierna började dyka upp var det återigen önskan att gräva i hennes privatliv som tog överhanden. Få författare verkar ha intresserat sig för hennes artistgärning eller vem hon egentligen var som människa.

Dock finns ett undantag: I boken Min dotter Amy, som kom ut på svenska nu i augusti, har pappan Mitch Winehous (tillsammans med två författare) tagit på sig den tunga uppgiften att försöka förklara och ge en bild av Amy som skvallerpressen aldrig brydde sig om att visa. Resultatet är ett varmt porträtt av en älskad dotter och en mycket begåvad artists kamp mot sitt missbruk. För den som vill förstå och komma närmre kvinnan Amy, hennes odödliga musik och destruktiva missbruk så är boken mycket intressant och lättillgänglig. 

Zlatan - lätt, lättare, lättläst!

Har du också tänkt att du vill läsa boken om Zlatan, men känner att de där flera hundra sidorna är lite mycket att ta sig igenom, att det känns mer tungt än roligt? Nu har boken kommit i en ny version, nämligen lättläst. Det innebär att det är samma bok, men en författare har gjort om texten i till kortare meningar och ord som är lättare att läsa, så att hela boken blir kortare (och roligare?) att läsa!

Jag har bara läst den lättlästa versionen av Zlatan-boken, och jag tyckte att den var bra. Jag är vanligtvis totalt ointresserad av fotboll (och annan sport för den delen), men när jag läste den här boken ville jag bara fortsätta och fortsätta, och veta detaljer om Zlatans fotbollsspelande och klubbar, som jag aldrig någonsin trott att jag skulle intressera mig för.

Det är intressant att läsa om hans uppväxt, hur han alltid kände sig utanför och mindre värd jämfört med de svenska ungdomarna som kom ifrån stan. Zlatan, som kommer ifrån Rosengård och växte upp i en familj där det fanns mycket problem, säger att han alltid har fått kämpa extra mycket för att visa att han är lika mycket värd. Och det har drivit honom till att bli bättre, bättre, och bäst, för att kunna visa alla de som inte trodde på honom tidigare.

Men Zlatan skriver också om hur mycket hans egen familj – hans fru och barn – har fått offra, som har en pappa/en man som alltid är borta och knappt hinner lära känna sin familj. Allting blir tyvärr inte enkelt och roligt bara för att man lyckas bli bäst…

PS. Jag är Zlatan finns även att låna som ljudbok, alltså på CD/MP3 att lyssna på. Och på Värsta Boken-utdelningen nu på lördag så har vi ett antal Zlatan-böcker med i gömmorna. Först dit gäller!

Inspiration för blivande manga-artister

A Drifting Life är den senaste manga jag läst, men det är ingen vanlig serie utan en självbiografi i mangaform av tecknaren Yoshihiro Tatsumi. Det här är en gigant på över 800 sidor! Men räds inte, den är ju i serieform (dock på engelska), och det gör det hela så mycket enklare och roligare. Här får vi följa den unga Yoshihiro - som har ett annat namn i boken - genom sin uppväxt och får se hur han utvecklar ett intresse för manga som är så starkt att han bestämmer sig för att själv bli en av de stora tecknarna.

Parallellt med hans uppväxt och utveckling får vi även följa den japanska mangans utveckling, och hur olika genrer kom att utformas. Yoshihiro anses själv vara en av de främsta utvecklarna av genren gekiga, som är en lite mer ”seriös” inriktning av manga, till skillnad från de skämtteckningar och –serier som den allra mesta mangan bestod av från början. Men inte nog med det, genom boken får vi även en liten inblick i Japans utveckling under krigs- och efterkrigstiden under 1940- 50- och 60-talen.

Jag har själv inte särskilt bra koll på Yoshihiro, men det är ändå väldigt intressant att läsa om hans liv, speciellt just eftersom hans mangaintresses utveckling är så tätt förknippat med själva mangans utveckling under de här åren. En lärorik och intressant berättelse som jag rekommenderar!

Sätter Punkt

Johan Alander inleder sin bok med meningen ”Hej jag heter Johan och är alkoholist och narkoman”. Johan är född 1987, och kanske för en del av er tidigare känd under namnet Sober, eller som del av gruppen Ismen.

Johan har skrivit boken Punkt där han gör upp med sin barndom där han såg sin mamma bli konstant misshandlad, sin syster skära upp handlederna och där han själv levt med ångestattacker och sömnmedicin sen han var 10 år gammal. Alkohol, hasch och andra droger. Ett artistskap som går uppåt men en människa som stupar rakt nedåt. Tills kollapsen kommer.

Det är tungt att läsa Johans bok, speciellt barndomsdelen. Boken känns väldigt äkta och nära när han skriver, inte minst tack vare att hans handskrivna låttexter finns med i boken, som står i direkt relation till det han berättar om. Samtidigt som jag ibland kan sakna verkliga detaljer; att det är ganska mycket han vill klämma in på ganska få och lättlästa sidor, så att mycket ”djupare” info eller detaljrikedom vill skalas bort. Kanske vill han inte berätta om allting heller.

Mest förbannad blir jag när Johan skriver om sina år i rampljuset. En kille på 20 år, eller i början bara 17, som fått ett rykte om sig att gå loss totalt och supa, härja och leva bokstavligt talat efter sin egen ism: we don’t give a fuck-ismen. Bokare och konsertarrangörer är lyriska – de sköljer sprit och andra droger över Johan och hans polare, älskar att de ”går loss” på scen, men när de sen gör detsamma bakom scen och på hotellrummen de bor på blir de istället utskällda och får veta att det är deras eget fel. Ett tydligare uttryck för en musik- eller nöjesbransch där man älskar och upphöjer dekadens, men inte vill ta hand om dess baksidor – de människor som är ”dess baksidor”, är svårt att hitta.

Johan har klarat sig. Än så länge. Efter månader av behandling för sina beroenden, månader på psyk för de tvångstankar och dödsångest som skapats av missbruket, och att behöva läsa upp nästan 4 års missad skolgång. Att lyssna på skivan som kommer med boken blir intensivt då man har all ”bakgrundsinfo” till låtarna. Den gör att man hejar på Johan, vill att han ska orka en dag till, en gång till. Och att det vid 25 års ålder kanske äntligen ska börja bli lite lättare.

Big down till Petter

Idag skriver jag ett ganska ovanligt blogginlägg – för idag är jag förbannad.

Jag har just bläddrat igenom Petters nya biografi Goda dagars magi – ett gigantiskt verk på omkring 35 centimeter i höjd och som är proppad med snygga fotografbilder – och som dessutom innehåller en DVD med en dokumentär och 3 tidigare osläppta låtar.

Varför blir jag förbannad när jag läser den här boken? Gillar jag inte att kolla på snygga bilder, är jag textofil och har problem med formatet; att Petter valt att satsa mer på bild än text (är man elak kan man tänka att det är ett billigt knep när man inte har så mycket att skriva), eller gillar jag bara inte Petter? Nej, nej och nej. Fotona är skitsnygga, de korta texterna om olika personer som inspirerat Petter och som han arbetat med gör det enkelt att läsa boken – och Petter har jag för det mesta inte haft så mycket alls att säga om.

Men – när jag börjar bläddra i boken märker jag att det är något som saknas. Jag kollar på bilderna. Läser texterna och hyllningarna till olika personer och inspirationskällor. Bläddrar lite till. Och inser plötsligt att boken är slut. Vad saknades? Jo, på 160 sidor bok lyckas Petter få till 1 (EN) text om en tjej! En!!! Och att den tjej som på nåd fått vara med, Feven, beskrivs med orden att hon ”omgav sig med en bra krets av killar som hörde till de vassaste rapparna (GFX) i Stockholm” verkar stå direkt i relation till hennes framgång, gör att jag stönar högt av uppgivenhet, och får lust att slå igen boken.

Men fortsätter bläddra gör jag ändå. Och får utstå en fortsatt orgie i manlighet. Bland 100-tals bilder på Petters kompisar, idoler och random folk ser vi någon enstaka tjej ibland – som dansare, som fan, som frisör, eller en ensam i det stora grabbgänget.

 

Suck. Petter du gör mig så jävla besviken att jag måste svära. Och så undrar folk varför det bara sitter män i juryn för P3 Guld, varför Kingsizegalan knappt har några tjejer nominerade och ingen som får ta emot pris, och varför tjejer ”inte vågar” hålla på med musik. Trots hårt slit och talang får de inte synas. Och om de får det är det aldrig på samma villkor som killarna – något som en av Sveriges största hiphopartister hjälper till att bevisa.

Ny ska jag sätta mig och lyssna på den grymma hiphopduon Silversystrars nya skiva Mellan rim och rådlöshet för att bli glad igen.

Utan Facebook i ett halvår

Har du någon gång funderat på hur det skulle vara att leva utan Internet? Utan dator över huvudtaget, utan iPhone eller annan mobil, utan MP3-spelare, till och med utan micro och spis?

Jag håller just på att läsa en bok som heter Nedkopplad. En familj. Ett experiment. Ett liv utan teknik., som handlar om en familj som bestämde sig för att göra allt det. Eller tja, mamman i familjen bestämde att de skulle göra det. Och nej, de flyttade inte ut i djungeln eller något sådant, utan de slog av strömmen i sitt hem. Och plockade ur alla batterier ur telefoner. Och det här är en bok som baseras på en verklig händelse, och alltså inte bara någon berättelse.

Stearinljus, böcker, anteckningsblock och kallvatten blev kvar. Och sällskapsspel. Att umgås med varandra och med kompisarna. Efter två veckor slog de på strömmen igen men ingen fick ändå använda Internet, dator, telefon, MP3-spelare och liknande på ett halvår. Jag tror det kan vara svårt att förstå vilken omställning det verkligen är innan man försöker sig på det själv, och det är grymt intressant att läsa om.

Jag gillar inte riktigt stilen boken är skriven i, den är lite för ”klämkäck” och har en fånig ton, och mamman i familjen– som är den som skriver boken – verkar förfasas över sina barns Internet- och datorvanor lite för mycket. Men det är en kittlande tanke att våga försöka sig på något sådant här själv. Jag vet inte om jag gör det. Läs du med, och avgör om du skulle våga!

En legend.

Idag tänkte jag tipsa om en sportbok! How to skateboard and not kill yourself av Rodney Mullen, som är en legend inom skateboardvärlden. Han började som freestyle åkare men blev senare en av de kändaste och mest inflytelserika street åkarna (han är i och för sig en av de mest inflytelserika, om inte den mest inflytelserika, åkarna rent allmänt).

Han blev proffs redan 1980 och började då åka för skateboard företaget Powell-Peraltas team Bones Brigade (med bland annat Tony Hawk). Då var han bara 14 år gammal!

Han har uppfunnit massor av trick, trick som nu är standard (flatground ollie, kickflip etc) för alla som åker.

En biografi över en legend, som tar dig med in i Rodneys privatliv. Från hans barndom till nutid. Från en auktoritär pappa som inte vill att Rodney skall skatea (hans pappa tyckte att han skulle börja med…golf!) till en av världens kändaste och mest inflytelserika skateare.

För oss som inte kan så mycket om skateboardåkande får vi genom biografin lära oss massor om skateboardåkandets historia och utveckling, och för er som redan kan och är sålda kan ni fördjupa er i varför Rodney blev så bra (en gissning är för att han tränade målmedvetet typ hela dagarna, satt och funderade över hur han skulle utveckla sitt åkande och skapa nya trick) eller bara njuta av anekdoter ur hans liv.

Boken är på engelska, men på ganska enkel engelska så låt inte det avskräcka dig från att låna boken.

Här får ni ett klipp på en ung Rodney Mullen-

Att vara ung på en hård arbetsmarknad

Det första bidraget till våra poesiveckor är Jenny Wrangborgs Kallskänken. Den kom ut förra året, och är en så nutida och samtida diktsamling för ungdomar som det bara går att få ihop.

Den handlar om dig. Om dina kompisar. Om dina kusiner, och alla andra ungdomar du känner som är tvungna att stå ut med att jobba timvik utan att kunna förvänta dig att bli inringd dagen efter, än mindre veckan efter, sketna arbetsköparavtal, arbetsplatser där du måste be om lov får att få ta en rast lång nog att gå och kissa, och att aldrig någonsin kunna förvänta dig någon form av anställningstrygghet eller stabilitet. Inte heller att känna att du är värd något annat än din arbetskraft.

Jenny har jobbat på ett café i centrala Göteborg, och vet om precis hur det ser ut. Hur det känns att veta att man är mindre värd och inte har någonting att säga till om. Att inte våga säga emot sin chef av rädsla för att bli utbytt (för hon har sett det hända med andra). Hon beskriver sina upplevelser kort, hårt och osentimentalt – men samtidigt på ett väldigt känslostarkt sätt. Och det är lätt att känna igen sig i det hon skriver:

vi var unga
skulle bara jobba lite extra
blonda idioter
klarade oss bäst själva
facket kostade bara pengar
ingen var intresserad ändå
hade fullt upp med annat
skulle snart slå igenom


vi var alltid på väg någon annanstans
utomlands
tv-studios
studier


nästa år skulle
vi slippa
torka bord
bre mackor
och ta skit i kassan


(Ur Fördomar)


Men det finns även en tro i Jennys dikter. På att saker kan förändras, att de kan bli bättre och att vi är starka tillsammans:


när deras system gick in i en ny kris och
de försökte ta vårt arbete ifrån oss
gav vi varandra ett löfte
vi ställde oss bredvid varandra
ställde krav på varandra


tillsammans
tillsammans


om vi var fyrahundratusen blev vi starka som fyra miljoner
om vi var fyra miljoner blev vi starka som åtta miljarder
så fungerar solidariteten
det finns inga formler för den
men när den växer
växer vi
okontrollerbart
(Ur ”Tillsammans”)


Helt underbar, låna och läs!

Patti Smith – poeten, rockartisten och konstnären

I boken Just kids berättar Patti Smith om sin ungdomstid och relationen till fotografen och konstnären Robert Mapplethorpe. Det är en odyssé över New Yorks avantgardistiska konstscen under det sena 60- och 70-talet; en beskrivning av sällsamma platser och med ett särpräglat persongalleri.

Boken skildrar Pattis uppväxt i New Jersey, en musikälskande och bokslukande pojkflicka som redan i tidigt stadium beslutar sig för att bli konstnär och hur hon i tonåren flyttar till New York för att förverkliga sin dröm. I storstaden saknar hon ett utbyggt socialt nätverk och går för det mesta bostadslös och utsvulten. Tills hon en dag träffar en konstnärlig själsfrände i den karismatiske och spirituellt sökande Robert. De erbjuder varandra en trygghet som möjliggör för dem att utvecklas, testa nya vägar och bryta mot rådande kulturnormer.

Just kids är ett fantastiskt tidsdokument som tar en bakom kulisserna i ett New York präglat av droger, sexuell frigörelse och kulturellt utbyte. Patti Smiths berättelse är väldigt levande beskriven och skildrar miljöer och människor med både humor och värme. Den ger inblick i en ung människas tankar och känslor som är lätta att identifiera sig med och levandegör den konstnärliga processen på ett inspirerande sätt.

Förstås går det att låna hennes musik på bibblan!

Med förhoppning om en skön helg!

/Johanna