Joannas liv är allt annat än enkelt. Med en apatiskt
deprimerad pappa och en mamma som vägrar släppa sin misslyckade författarkarriär,
befinner sig Joanna i en skriande fattigdom där slitna kläder och kurrande mage
är vardag. När fattigdomen dessutom inskränker på hennes medicin, som hon behöver
för att betvinga sin ADHD till någon form av ordning, börjar tillvaron urarta. Särskilt
viktig är medicinen nu. Nu när Joanna äntligen börjat få kontakt med den coola
och fantastiskt vackra Audrey. Desperata lägen kräver drastiska lösningar och en
plan börjar smidas om hur Joanna skall kunna lura skolans smågangster på en
knarkaffär.
Jenny Jägerfeldts senaste roman Jag är ju så jävla easygoing är en fartfylld och bullrigt charmerande ungdomsskildring i jagform. Historien
kan tyckas spretig, men i och med att det är en person med
koncentrationssvårigheter och bristande impulskontroll som berättar så
understryker och förstärker snarare den yttre handlingen känslan av hennes inre
kaos. Språkets mustighet med mycket svordomar, engelska uttryck och hastiga
växlingar bidrar också till att ge färg till denna sprakande skröna.
Ofta upplever jag att ungdomsskildringar ger ett ganska
stereotypt persongalleri. Därför känns det väldigt befriande att Jägerfeldt
återigen lyckats med konststycket att erbjuda en komplex och oförutsägbar
hjältinna som lika ofta skapar frustration som beundran hos läsaren. Nyansskillnaderna finns även i bokens tema där
det nattsvarta lättas upp och görs begripligt med hjälp av humor och träffande vardagsbetraktelser.
Boken är kort och gott jävligt easy going.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar