I gryningen tror jag...

...att jag inte kommer ha lyckats glömma den här boken. Christina Wahldén (som även skrivit Kort kjol som vi tipsat om tidigare under misär-veckorna) kom förra året ut med boken I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig om den omkring 20-åriga Ombeni. Ombeni kommer som ensamkommande flyktingbarn till Sverige ifrån Kongo, där hon har lyckats fly ifrån motståndsrebellerna, som mördat delar av hennes familj och tillfångatagit henne och hennes systrar för att använda dem som sexslavar åt armén.

Ombene kommer till ett kallt land där hon inte vill tala om för någon vad som har hänt. Hon äter sömntabletter för att kunna sova utan att vakna skrikandes på nätterna, och hon är ensam mest hela tiden eftersom de andra eleverna i klassen tycker hon är konstig för att hon ofta blir arg eller ledsen utan att de förstår varför.

Det knöt sig hårt i min mage när Ombeni äntligen, efter flera år i Sverige, vågar berätta för en av sina lärare vad det är som har hänt, varför hon mår så dåligt, varför hon inte orkar komma till skolan ibland. Mitt i hennes berättelse tystar lärarinnan henne och säger åt henne sluta berätta, för det är alldeles för hemsk för att hon ska orka lyssna på! Ingen verkar riktigt vilja, orka, lyssna.

I ett utdrag ur boken funderar Ombene:

”Min socialsekreterare. Hon är bara vikarie, för den som egentligen är min socialsekreterare har bränt ut sig. Hon har gått in i väggen, säger de. Jag vet inte vad det betyder. Jag har förlorat hela min familj, har jag också gått in i någon vägg? Det känns så, men jag blir inte sjukskriven för det.” Ombene är tvungen att kämpa vidare, i sökandet efter någon ljuspunkt, i sin ständiga väntan på att en dag kanske, kanske få höra ifrån någon av sina systrar igen.

Jag läste ut boken på en kväll. När jag väl hade börjat på första meningen kunde jag inte sluta förrän sista sidan, och informationen i eftertexten, var färdigläst.