Den senaste i raden som jag läste var Karin Boyes Kallocain.
Jag har tänkt läsa den länge, men det har inte blivit av förrän nu. Och den
innehåller alla de element du önskar sig av en riktig dystopi (förutom zombies);
övervakning, enhetliga kläder för alla medborgare, ett dagsljus som är långt
borta, kärlek mellan människor är förbjuden och utsuddad, den enda kärleken som
finns är den till Staten.
Kallocain är en vätska som injiceras i blodet, och får
människor att avslöja sina djupaste tankar och mörkaste hemligheter. När vår
huvudkaraktär uppfinner detta inser han att det inte längre finns något som hindrar
Staten från att bli allsmäktig – nu kan ingen ens längre tänka förbjudna tankar
om Staten utan att bli straffad. Härligt! Eller?
Jag kan göra några invändningar mot att Kallocain ibland är
för övertydlig; att tankar och konversationer som beskrivs blir för ”stapliga”
för att kännas äkta; för att de ska förklara saker för läsaren om hur samhället
fungerar. Saker förklaras som känns självklara. Men så inser jag plötsligt –
att när Kallocain skrevs på 1930-talet kanske dessa saker inte alls var
självklara, kanske behövde det då förklaras för potentiella läsare hur ett
teknologiskt övervakningssamhälle fungerar och tar sig uttryck. Och nu, på
2010-talet, behöver det inte längre förklaras, för det är så självklart för oss
att tänka oss att samhället kan komma att se ut som det beskrivs i boken. Det,
är en skrämmande tanke.
Men, för att bryta av var jag dock tvungen att passa på att läsa
även en utopi häromdagen. (Egentligen betyder ”utopi” bara ”ingenstans” eller ”något
som inte finns”, och omfattar alltså även dystopier. Men man brukar använda
ordet utopi för att beskriva något bra ideal, och dystopi som något mörkt och
dåligt). Jag läste då om grunden till alla utopier; Thomas Mores Utopia, som
publicerades år 1516 (!).
Om du tycker historia är tråkigt, och medeltiden
värst, så rekommenderar jag dig att klämma Utopia istället för en vanlig historiebok. För genom den får man reda
på mycket om vad man på medeltiden kunde önska och längta efter allra mest, och
det säger samtidigt en hel del om hur samhället (i England) var på den tiden. More
önskare fred, rättvis fördelning av arbete, lika inkomst, att trams som guld
och diamanter inte ska avgöra samhällsstatus, mer frihet av religionsutövning
och mindre makt åt kyrkan och kungen/staten. Kanske inte önskningar att ska
spotta på idag heller…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar