En sekund i taget

Nu under döden-temat vill jag passa på att tipsa om Sofia Nordins senaste bok.

Boken rivstartar. Hedvig springer så fort hon kan ner för trapporna i hyreshuset där hon bor.  Allt hon vill är att komma bort och ut så fort som möjligt. I lägenheten hon lämnar ligger hennes familj död. De blev alla sjuka i en konstig febersjukdom och hur Hedvig än försökte så kunde hon inte hjälpa dem.  Helst vill hon inte tänka på vad som har hänt. Och framförallt vill hon inte tänka på hur hon slet sig loss från sin lillebror Ludvig, fast han bad henne att stanna kvar. Nyss så var hon en vanlig 13-årning som gick i sjuan, nu är hon i chock efter att förlorat sin familj.

Varken Hedvig eller den som läser vet vad som har hänt. Hedvig misstänker att det handlar om något större än bara hennes egen familj. Elen är borta, allt är tyst och mörkt, hon försökte ringa 112 för att få hjälp men där tutade det upptaget och tillslut blev det bara tyst. Hela samhället verkar ha kollapsat.

Nu är hon på väg till skolan där hon går och där hennes mamma jobbade, hon tog nycklarna ur sin mammas handväska innan hon sprang ut ur lägenheten, där vet hon att det finns mat och annat hon kan behöva för att överleva. Och förhoppningsvis hade alla redan gått hem från skolan när febern slog till så att hon slipper att träffa på någon som dött.

Det är en riktigt spännande bok. Jag skulle kalla den för dystopi. Och den får mig att börja tänka på vad jag själv hade gjort i samma situation. Även om Hedvig är en ganska vanlig 13-åring så verkar hon ha en talang för överlevnad. Jag undrar om jag själv hade kommit på allt hon gör?

Och hur överlever man när alla man har älskat och brytt sig om har försvunnit? Hur ska man orka fortsätta och kämpa när man vet att man kanske kommer vara ensam i resten av sitt liv. I kanske 70- 80 år framöver? Samtidigt som Hedvig såklart sörjer sin familj så kan hon inte låta bli att också vara ledsen för andra saker, som att hon antagligen aldrig någonsin få träffa någon och bli kär. Och kanske aldrig ens få kyssa någon. Och hur ska man orka gå vidare när det känns som om man svek de man älskade när man inte kunde hjälpa dem.

När jag läser ”En sekund i taget” kan jag inte heller låta bli att tänka på hur bräckligt vårt samhälle är. Hur vi tror att vi har makten över sjukdomar och över naturen. Men har vi verkligen det? Och vad skulle hända om det kom någon ny sjukdom som vi inte kan kontrollera?  Och det är väl antagligen därför som den här boken, och andra i samma genre, blir så skrämmande. För det skulle faktiskt kunna hända. Och hur länge hade man själv orkat kämpa om man var ensam kvar…….

Finns att låna här.