Idag skriver jag ett ganska ovanligt blogginlägg – för idag är jag förbannad.
Jag har just bläddrat igenom Petters nya biografi Goda dagars magi – ett gigantiskt verk på omkring 35 centimeter i höjd och som är proppad med snygga fotografbilder – och som dessutom innehåller en DVD med en dokumentär och 3 tidigare osläppta låtar.Varför blir jag förbannad när jag läser den här boken? Gillar jag inte att kolla på snygga bilder, är jag textofil och har problem med formatet; att Petter valt att satsa mer på bild än text (är man elak kan man tänka att det är ett billigt knep när man inte har så mycket att skriva), eller gillar jag bara inte Petter? Nej, nej och nej. Fotona är skitsnygga, de korta texterna om olika personer som inspirerat Petter och som han arbetat med gör det enkelt att läsa boken – och Petter har jag för det mesta inte haft så mycket alls att säga om.
Men – när jag börjar bläddra i boken märker jag att det är något som saknas. Jag kollar på bilderna. Läser texterna och hyllningarna till olika personer och inspirationskällor. Bläddrar lite till. Och inser plötsligt att boken är slut. Vad saknades? Jo, på 160 sidor bok lyckas Petter få till 1 (EN) text om en tjej! En!!! Och att den tjej som på nåd fått vara med, Feven, beskrivs med orden att hon ”omgav sig med en bra krets av killar som hörde till de vassaste rapparna (GFX) i Stockholm” verkar stå direkt i relation till hennes framgång, gör att jag stönar högt av uppgivenhet, och får lust att slå igen boken.
Men fortsätter bläddra gör jag ändå. Och får utstå en fortsatt orgie i manlighet. Bland 100-tals bilder på Petters kompisar, idoler och random folk ser vi någon enstaka tjej ibland – som dansare, som fan, som frisör, eller en ensam i det stora grabbgänget.
Suck. Petter du gör mig så jävla besviken att jag måste svära. Och så undrar folk varför det bara sitter män i juryn för P3 Guld, varför Kingsizegalan knappt har några tjejer nominerade och ingen som får ta emot pris, och varför tjejer ”inte vågar” hålla på med musik. Trots hårt slit och talang får de inte synas. Och om de får det är det aldrig på samma villkor som killarna – något som en av Sveriges största hiphopartister hjälper till att bevisa.
Ny ska jag sätta mig och lyssna på den grymma hiphopduon Silversystrars nya skiva Mellan rim och rådlöshet för att bli glad igen.
Hej!
SvaraRaderaÄr det någon du ska vara besviken på så är det fotografen, dvs jag!
Det är så att vi gjorde denna bok tillsammans baserade på de bilderna jag har tagit, och jag måste ärligt säga att för 20 år sedan när hiphopen var ny så fanns det inte så där fasligt många tjejer som rappade, som jag stötte på.
Det fanns säkert tjejer runt om i landet, men eftersom jag inte planerade att göra någon bok då letade jag inte aktivt upp särskilda personer.
Nu tänkte vi inte på att göra boken ur något genusperspektiv, och jag kan bara beklaga att du känner dig förbannad.
Vänliga Hälsningar
Camilla Cherry
Hej Camilla, det finns flera problem med det här. Dels synen att tjejer för 20 år sedan var mest representerade som stand-by, det stämmer inte överens med min historiesyn. Problemet är återigen att de som håller på och utövar något (speciellt någon som anses typiskt "manligt", som kanske hiphop) inte får synas på samma sätt. (Dessutom täcker boken ett åldersspann från 20 år tillbaka fram till nu, och det kan väl inte funnits bara ej tjej att fotografera på 20 år...?)
RaderaDet är dessutom tråkigt att det måste vara ett "aktivit genusperspektiv" för att få in andra än män i en bok/på en skiva/i ett föreläsningssammanhang, och att man kan skylla på att man inte hade tänkt sig att arbeta utifrån ett genusperspektiv, ifall det bara råkade bli snubbar representerade.
Så ja, för mig är det fortfarande upprörande, och önskar att andra som sätter samman böcker (eller annat material) tänker mer på hur de vill presentera verkligheten för sin publik.
MVH,
Liza