söndag 4 november 2012

Kvinnan, musiken och drogerna


När beskedet om soulsångerskan Amy Winehouses död kom den 23 juli 2011 var det för de flesta som följt henne ingen större överraskning. Hon var vid det laget nästan lika känd för sitt tunga missbruk som för sin artistgärning och fantastiska röst.

Idag vill jag slå ett slag för Winehouses andra och sista album, "Back to Black" från 2006. Första skivan "Frank" hade potential i Amys texter och röst men föll på produktionen. Till andra skivan tog Winehouse kommandot och hennes starka inspiration från 50- och 60-tals soul märks i både produktion och i Amys "beehive-frisyr". Kombinationen av klassisk soul, hip-hop och tunga texter om missbruk och olycklig kärlek skapade en fullständigt tidlös skiva.

Men Amy Winehouses stökiga privatliv blev allt mer dominerande i skvallerpressen och hennes insatser som musiker, och även som modeikon, hamnade allt mer i skymundan. När hon tragiskt gick bort fick musiken mer uppmärksamhet för ett tag, men när biografierna började dyka upp var det återigen önskan att gräva i hennes privatliv som tog överhanden. Få författare verkar ha intresserat sig för hennes artistgärning eller vem hon egentligen var som människa.

Dock finns ett undantag: I boken Min dotter Amy, som kom ut på svenska nu i augusti, har pappan Mitch Winehous (tillsammans med två författare) tagit på sig den tunga uppgiften att försöka förklara och ge en bild av Amy som skvallerpressen aldrig brydde sig om att visa. Resultatet är ett varmt porträtt av en älskad dotter och en mycket begåvad artists kamp mot sitt missbruk. För den som vill förstå och komma närmre kvinnan Amy, hennes odödliga musik och destruktiva missbruk så är boken mycket intressant och lättillgänglig. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar