Mig äger ingen - en drabbande självbiografi

Jag har just avslutat Åsa Linderborgs storartade Mig äger ingen och är fullständigt golvad av upplevelsen. Den självbiografiska berättelsen kretsar kring relationen mellan en far och en dotter som blivit lämnade av modern. Pappan Leif bestämmer sig för att skapa ett vackert hem och försöka få ihop tillvaron i ett sjuttiotal där ensamstående män med barn är ytterst ovanligt. Samtidigt kämpar han med sitt tunga arbete på Västerås stålverk och med sin alkoholism. 

Det är upplagt för en riktigt mörk berättelse, men Åsa Linderborg lyckas verkligen att skapa en stämning som är fylld av kärlek och humor i allt det tunga. Om en far som trots sina brister behandlar sin dotter Åsa som en jämlik och med stort tålamod samtalar om en annan värld, socialism och rättvisa. Leif är dock en man som knyter handen i fickan hellre än att säga ifrån och när Åsa blir äldre och blir allt mer politiskt engagerad, ökar avståndet mellan far och dotter. 

Boken har nyligen filmatiserats med Mikael Persbrandt i en fenomenal insats som pappan. Det är på många sätt en bra film men den saknar bokens komplexitet och lyckas inte riktigt visa de starka och positiva aspekterna av relationen – och den ständigt närvarande humorn. I jämförelse bleknar den. Mest för att boken är så fantastisk.