Känslan som aldrig kommer

I den nya brutala ungdomsromanen Affektion (av Martin Jern) finner vi Kate och Ali, som varit bästa kompisar ända sedan mellanstadiet. De gör allt tillsammans under åren när de växer upp – från att leka till att tjuvröka, ta första klunken öl och ragga på killar. Killar som får tjejerna att tävla om deras uppmärksamhet, som inte bryr sig, som skadar dem - både känslomässigt och fysiskt. Lägg för Kates del till en känslomässigt frånvarande mamma, och en pappa som inte orkar mer och flyttar redan när hon är 12, och du har Kates liv.

Kate känner själv att det går ganska så mycket åt helvete. Hon är 16 år och livet känns över, gjort. Men vad spelar det för roll? Vad skulle ha hänt annars, vad skulle hon ha gjort annars, vad är alternativet? Hon vänder sig inåt, stenhård yta utåt och hon och Ali lever hårdare än någonsin, allt i jakten på känslomässiga kickar och för att lyckas pressa fram något som känns äkta, något som känns värt.

Men det kommer aldrig. Vad finns kvar att göra då? 
Boken beskriver något som är kallt, rått, hårt och precis så illa som det kan vara när man vill ha saker (uppskattning, värme, kärlek) man vet att man antagligen aldrig kommer att få.