Hem till lunnefåglarna

Idag tänkte jag tipsa om en riktigt fin bok. I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren.

När Torvi var sex år flyttade han och mamman från Island till Sverige. Och från Torvis pappa. Pappan sa att han snart skulle
komma till Sverige, men han dyker inte upp. Tiden går och ingen svarar när mamman ringer till Island.
Tillslut slutar Torvi hoppas på att pappan skall komma. Pappan kan dra åt helvete som har lämnat honom.

Åtta år senare får de besked om att pappan, Kettil, har dött. Han har blivit hittad uppspolad på en strand på den ö där Torvis isländska släkt bor. Där han själv bodde en gång i tiden.
Ensam sätter sig Torvi på ett flygplan till Island, där han möts av sin farbror. Tillsammans beger de sig hem till ön Heimaey.
På Island möts han av syner han inte sett på länge, lunnefåglar, vulkaner och gamla kära släktingar. Som farmor och bästa kompisen från barndomen som bor kvar.

På Island söker Torvi svar på vad som egentligen hänt pappan och vem pappan egentligen var. Var det verkligen så enkelt att pappan bara lämnade dom?
Pappan verkar inte ha mått så bra, var han psykiskt sjuk, alkoholiserad? Både och? Människorna på ön verkar veta. Genom att utforksa sin barndoms ö och pappans (nu Torvis!) hus får han fram små ledtrådar om vem pappan egentligen var.

På resan lär han sig en hel del om släkten och sig själv, upplever kärlek och saknad.

En riktigt, riktigt fin bok som fick mig att smålipa mer än en gång. Viveka Sjögren skriver om något hemskt och allvarligt, men på ett långsamt och vackert sätt. Boken är mycket bra skriven, jag kan verkligen se landskapen framför mig.

Jag hoppas verkligen på en fortsättning, jag vill att Torvi skall åka till Island igen nästa sommar!