Ååånej, inte klassiker!

Många känner en mix av tristess och äckel så fort man nämner ord som klassiker. Det är ibland rätt men ofta fel. Jag vill råda bot på detta genom att tipsa om en klassiker som era lärare skulle älska samtidigt som ni inte skulle dö tristessdöden om ni läste den. Det handlar om Karin Boyes Kallocain. Hon är kanske mest känd för sina vackra hjärta-smärta-dikter men har här skrivit en riktigt bra och mörk framtidsskildring.

I framtiden existerar en Världsstat som kontrollerar allt och alla. Överallt finns det angivare och elektroniska polisöron som lyssnar till allt som sägs. I denna mörka värld är fortfarande tanken fri men kemisten Leo Kall uppfinner en drog kallad kallocain. Det är en sanningsdrog som gör att man avslöjar sina allra innersta tankar. Det visar sig att de flesta medborgare inte är lydigt nedtryckta i skorna utan hyser vilda och heta drömmar om uppror och om Ökenstaden, som är en hemvist för hopp, lycka och kärlek. Sakta men säkert börjar Leo Kall tvivla på Världsstaten och dess förträfflighet.

Det är bra och mörkt om hur snett det kan gå om säkerhetstänkandet och övervakningen av medborgarna går för långt.