Årstidskomplexet

Ännu en årstidsbaserad bok att akta sig för kommer här. Jag känner mig egentligen tveksam till att varna för den här boken, för jag tyckte faktiskt inte att den var dålig, alls, men slutet lämnade mig så snopen och irriterad att jag inget annat kan göra.

Boken jag talar om är Jenny Björklunds Vad jag gjorde en höst, som jag just läst ut. Den handlar om en tjej som pluggar på högskolan och som längtar efter att ha sådär många kompisar, vara så bra på att spela gitarr, läsa något så intressant ämne, och vara så intressant – som ”alla andra” har, gör och är. Den är ganska dyster och rymmer många känslor av ensamhet, saknad och ångest. Men det gör mig ingenting, jag tycker oftast om sådana böcker.

Men saken är den här: bokens upplägg går ut på att varje kapitel räknar ner en dag, till något som man som läsare inte vet om. Det första kapitlet börjar med ”89 dagar innan greppar jag ratten för första gången på länge”. Och följande kapitel inleds alltså med ”88 dagar innan”, ”87 dagar innan” och så vidare. Och när jag är nere på kapitlet ”30 dagar innan” börjar jag läsa fortare och fortare för att få veta VAD det är 30 dagar innan. Vad ska hända?! Det måste vara något massivt, något riktigt häftigt, någon totalvändning, eftersom hela boken baseras på det här upplägget!

SPOILERVARNING SPOILERVARNING SPOILERVARNING

(Sluta läs nu om du inte vill veta slutet på boken.)

I sista kapitlet, dagen D, händer…

Ingenting.

Absolut ingenting.

Och jag sitter där som ett fån och känner mig lurad – att jag inte har förstått att det inte är en sådan bok där någonting helt galet, livsomvälvande – häftigt eller tragiskt – kommer att hända. Jag borde ha förstått det. Men jag blir ändå galet snopen och barnsligt irriterad över denna nedräkning mot ingenting, min stigande förväntan som avslutades i ett så totalt antiklimax. Elakt, säger jag.