torsdag 31 maj 2012

Vanja, Ville & Wahl

Idag skriver jag lite om Mats Wahl: Vanja och Ville.

Vanja går i åttan, precis som Tobbe. De gick i samma klass från början men skolan blev tvungna att separera dom några år tidigare. För Tobbe trackar Vanja, och många andra för den delen, men Vanja tar inte emot skit. Och då blir det bråk. Igen och igen.

I början av boken har Vanja precis varit hos rektorn på grund av ett bråk med Tobbe. Rektorn är trött på bråken, han säger till Vanja att hon skall ignorera Tobias, att hon bara skall gå därifrån om Tobias försöker starta något. Som att det skulle vara en lösning. Vanja försöker förklara att det inte funkar så. Rektorn säger att han skall prata med Tobias, igen. Som om det hjälper att bara prata med Tobbe.

En dag börjar en ny kille i klassen. Ville. Han hamnar i bänken brevid Vanja och det visar sig att han gillar att fiska, precis som Vanja. Början på en ny vänskap!

Men Ville kan inte reglerna som Tobbe och hans följeslagare Carl har satt upp i skolan. Han råkar sätta sig i "deras" soffgrupp. Då skall de spöa ville, men Vanja går emellan. Det blir bråk och Tobbe och Carl blir skadade.
Tobbe och Carl kan inte låta Vanja, eller Ville för den delen, komma undan med att ha skadat dom.

En bra, och språkligt lätt bok om vänskap, könsroller och våld. Men också om hur man kan bli bemött av en oförstående och smått naiv vuxenvärld. Mats Wahl skriver, som vanligt, om intressanta ämnen på ett trovärdigt sätt.

Varma kroppar och kalla sinnen

I Varma kroppar av Isaac Marion möter vi ”R” – en zombie i ganska ovanlig tappning. Eller snarare så ger han oss en sån på zombier som vi inte är vana vid – för genom Rs berättelse får vi veta att zombier är inte alls så hjärndöda som vi brukar få veta genom filmer och böcker; de tänker, de filosoferar, de… drömmer om saker. Men de minns ingenting. Om sig själva, om sina egna liv när de var levande, eller om vad som hände som gjorde dem till zombies. Men när en zombie äter en levande människas hjärna, så får de under en liten, liten stund tillgång till den människans tankar, minnen och känslor, och får känna sig levande igen. Det är därför de alltid kastar sig över de levande människornas hjärnor.

En dag när R hugger in på en ung killes hjärna förstår han genom de intryck han får ta del av, att killens flickvän finns i rummet. Fortfarande vid liv. Och vilka starka känslor den här killen har för henne. R blir överväldigad av känslorna, och bestämmer sig för att rädda tjejen. Han letar upp henne och smetar in henne i sitt blod, så att de andra zombiesarna inte ska känna lukten av levande. Och så tar han med henne till sitt hem, där de kommer att utveckla en mycket märklig levande – icke-levande-relation. En relation ingen någonsin har sett förut. Och det är inte alla, varken döda eller levande, som uppskattar deras banbrytande umgänge.

Zombies och dystopier. Människor som av rädsla för världen, vad världen har blivit, valt att leva inlåsta i övergivna hus och idrottsanläggningar, i fabricerade samhällen och relationer. Och en del av dem tänker, att kanske hade de varit bättre om de bara flydde ut på landet, fick leva på riktigt en stund, även om det leder till en säker död. För vad är det att leva som de gör, är det verkligen att leva? Precis min sorts bok! De riktigt dystopiska delarna, med bara förfall och ångest. Å andra sidan var det lite svårt att sätta sin in i det nya synsätt på zombies man tvingas ha när man läser Varma kroppar (Warm bodies på engelska), och det var ibland svårt att ta berättelsen på allvar. Samtidigt, det är någonting nytt av någonting välkänt, och jag gillar det. Fler zombies åt folket! PS. På g även som film, nångång under 2013.

måndag 28 maj 2012

Regn, rusk och för mycket tid

Det ryktas att sommarvädret är över för den här gången och att regnet ska komma tillbaka och färga allt grått. vad göra när man har för mycket tid inomhus? Något du kan testa är till exempel att göra musik med gamla floppy diskar.



...eller göra som den här snubben




...eller just, ja - läs en bok!

fredag 25 maj 2012

Tjöt Cirkeln tjöt

Du har säkert redan läst den. Din mormor har säkert redan läst den. Jag har inte läst den. Jag snackar så klart om Cirkeln (låna här) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Har nog inte stött på en mer sönderkramad bok så när jag började läsa den igår hade jag ganska låga förväntningar. Det tog ungefär en halvminut på spårvagnen innan jag satt fast. För er som inte läst den kan jag kort berätta vad den handlar om. Platsen är den lilla halvdöda staden Engelsfors där inget kul nånsin händer. Boken börjar med att en ung kille som heter Elias tar livet av sig efter att en röst i hans huvud tvingat honom att skära sig i armen. Mystiskt, mystiskt... Sen får vi följa några tjejer som alla är med om konstiga saker, som att de blir osynliga, och det står klart att nåt ondskefullt och övernaturligt är på gång.  Men vad?

Längre har jag inte hunnit läsa men för er, som likt mig, missat en av senare års mest hypade böcker så finns det bara en sak att göra - läs! Det är riktigt bra.

måndag 21 maj 2012

Boing! Dagens musiktips!

Shit - nu är sommaren här och jag har varken sommarskor eller shorts. Det enda jag hittat är riktigt bra musik att lyssna på när solen steker och spårvagnen känns svettigt varm. Så på med shortsen, ut i solen och dra på följande soundtrack:

Death Cab for Cutie (låna här)



Silversystrar (låna här)



Dead prez (låna här)

torsdag 17 maj 2012

Härliga hästar och Hisingen

Men ta tag i tyglarna då!, av Kristina Westerlund, handlar om Helena som går på högstadiet och som spenderar flera dagar i veckan på ridskolan. Hon är duktig 
och har ridigt i flera år, kanske är det dags att börja tävla snart. Att vinna tävlingar har länge varit en dröm.

I början av boken är hon på ridskolan, hon rider Prippen som hon brukar ta hand om. Prippen är nervös och Helena ramlar av. Hade deras gamla ridskolelärare 
varit kvar så hade det snabbt glömts av. Men hon har slutat och den nya läraren är av en annan sort. Hon är mycket hårdare, hon vill att de hela tiden skall 
visa hästen vem som bestämmer. De skall leda och inte rida i samklang med hästen.

Så Helena tvingas upp på Prippen igen, inget konstigt med det, men hon tvingas att rida honom på ett sätt hon inte vill. Och hon börjar inse att stämningen på ridskolan har blivit ganska tuff.

Helena börjar fundera över hur det egentligen är på ridskolan, hur stämningen är och hur de behandlas av den nya ridläraren och hur de behandlar varandra. Trivs hon egentligen?

När hon, borta i sina tankar, en dag råkar hamna på en buss ut till Hisingen går hon, utan att riktigt tänka på det, av samtidigt som en kille i ridkläder.

Hon följer efter honom och spanar på honom. Han går till en ridskola som verkar vara något helt annat än den som Helena går på. Där verkar de rida på ett annat sätt och stämningen verkar helt annorlunda. De verkar ha roligt, hela tiden! Kanske finns det ett annat sätt, kanske måste man inte rida för att bli bäst och för att tävla? Helena börjar fundera mycket över hur hon skall göra i med ridningen i framtiden.

Jag blir så himla glad över en ungdomsbok som delvis utspelar sig på Hisingen, det är vi inte bortskämda med. Och det är en bra bok, på ett lättläst språk, som nog är extra intressant för personer som rider och som kanske funderar över vad de vill få ut av sin ridning. För oss som inte kan något om ridning (även 
om våra namn betyder hästvän på gammalgrekiska) fångar den ändå upp med bra beskrivningar av hur hästarna är och stämningen på ridskolan och mellan vännerna som går där.

Dock får jag hålla med andra recensenter, boken slutar när det känns som att den verkligen skall börja! Jag hoppas att det kommer en fortsättning (eller tre) för jag vill läsa mer om den fina ridskolan på Hisingen!

tisdag 15 maj 2012

En sån där vidrig bok där mamman dör - Sonya Sones


När Ruby (15 år) förlorar sin mamma blir hon tvungen att flytta från sina vänner, sin pojkvän och sin moster i Boston för att bo hos sin pappa, 500 mil bort i Los Angeles.
Livet är med andra ord inte kul. Till råga på allt är hennes pappa filmstjärna, rik och de har aldrig träffats.

Rubys pappa bor i ett stort hus i Beverly Hills alt Hollywood (oklart vilket). Närmsta grannen är Cameron Diaz. Rubys nya skola är en snobbig privatskola där alla är mer eller mindre kända eller har kända föräldrar. Livet blir helt enkelt inte sig likt. Hon går från att vara anonym till att möta paparazzis på flygplatsen.

Hennes pappa Whip, filmstjärnan är dock inte så hemsk som hon föreställt sig. Han försöker bara lite för mycket att vara en förälder – något han har låtit bli att vara de senaste 15 åren och Ruby tänker inte låta honom glömma det. Skolan verkar ok med drömtydningskurser och jordbävningsövningar m.m. Men saknaden efter bästa vännen Lizzie är stor och längtan efter pojkvännen Ray enorm. Ruby räknar dagarna till thanksgiving då Ray ska komma och hälsa på. Men allt blir inte som hon tänkt sig.

Sonya Sones skriver härligt kortfattat. Om man pratar bibliotekanska så hittar ni boken på hylla uHce.03 det vill säga bland poesiböckerna. Och hennes språk är poetiskt, kapitlen är korta och lättlästa. Till exempel:

Typiskt

Piloten meddelade precis
att det är en enastående utsikt
över Grand Canyon,

för passagerarna som sitter
till vänster i planet.

Gissa vilken sida
jag sitter på?”

---------------------------------------

Ett enkelt svar på en enkel fråga

”Vad tycker du om det?”
frågar Whip plötsligt,
tindrande och svansviftande,

som om han tror att jag ska
kasta mig om halsen på honom och tjuta:
”Åh, men Guuud alltså pappa, jag älskar det!”

Så jag bara gäspar.
Sen rycker jag på axlarna och säger:
”Det är okej. Rätt så.”

Jag blev nyfiken på boken av två orsaker dels titeln och dels utformningen/layouten. En hel roman i diktform. Kan det verkligen funka? Men det gjorde det - jag tycker att boken är jättebra! Den känns verklighetstrogen och kul (trots titeln). Låna den gärna här.

Nu ska jag bara gå och låna Sonyas två första böcker: ”Vad mina vänner inte vet” och ”Vad min flickvän inte vet”. Båda har fått jättebra kritik. Mer info om författaren hittar du på hennes hemsida: http://sonyasones.com/

måndag 14 maj 2012

Boing! Dagens speltips!

Ända sedan jag spelade klart Mass effect 2 för nåt år sen har jag längtat efter uppföljaren. Det handlar om en serie science fiction-rollspel där allt man gör påverkar handlingen, som vilka (kärleks)relationer man får och vilka allierade man kan räkna med. Det är action och svåra val mixat med aliens och rymdskepp som serveras med en förjävla bra story.

I Mass effect 3 har ens fiender the Reapers invaderat jorden och du är den ende som står mellan dem och en utplåning av allt mänskligt liv, ja allt levande liv i galaxen. Tyvärr bråkar de olika kulturerna i galaxen med varandra och ser bara till sitt istället för det större hotet. Det gäller att använda hjärnan och avtryckarfingret för att samla sina gamla stridspolare, få ihop resurser för att slå tillbaka Reapers och slutligen ena de olika kulturerna för att dra ihop en armé som är stor nog att slå tillbaka. Att kunna snacka, välja rätt i tuffa valsituationer och leta resurser blir lika viktigt som att få in ett headshot.

...ja, just det. Sa jag att jag inte hunnit spela det än? Det ska jag göra nästan all vaken tid i veckan när jag är själv hemma.

UPDATE: Har nu börjat spela och igår spelade jag tills jag bokstavligen somnade i stolen. Så bra är det. Du blir inte besviken. Jag lovar.

jaja, blabla - här är en trailer!

fredag 11 maj 2012

Två små grabbar

Rubriken syftar egentligen fel. Det är böckerna jag läst som är väldigt små. Två pytteböcker till formatet, en lättläst och en novell (kort berättelse), om två män med olika problem.

Den första, Farsa vid femton, är en bok där det inte är så mycket text, och ganska mycket mellanrum mellan raderna, så att den blir lättare att läsa. Den handlar om Mickey som är 15 år, och vars flickvän har råkat bli gravid för att de haft oskyddat sex tillsammans.

Den här boken är ett väldigt bra exempel på en väldigt dålig bok. Författaren skriver att han tycker att det är tråkigt att alla böcker som handlar om graviditet är ifrån tjejers perspektiv, och att han vill tänka sig in i hur det är att vara ung kille som kanske ska bli farsa.

Den femtonåriga kille som författaren beskriver blir arg på sin flickvän för att ”hon” blivit gravid, och för att hon inte berättat för Mickey att man kan bli gravid första gången man har sex. Han blir sur när hon börjar gråta, och han tycker att både skolans kurator och hans mamma bara tjatar på honom om ansvar, så han stänger av.

Som tur är har han en moster som förklarar för honom att Mickeys flickvän gråter för att hon är rädd, för att hon kommer få ta hela ansvaret, och att Mickey ska hjälpa henne genom att ”ta hand om bebisen lite då och då” – sen kan han ju lämna tillbaka den till henne när han inte orkar mer! Då blir Mickey gladare, för det där med att vara farsa kanske inte är så svårt ändå! Farsa vid femton presenterar en fruktansvärd syn på vems ansvar graviditet, barn, och barnuppfostran är, och alla som kan undvika att läsa den bör göra det.

Veckans pyttebok nummer två kommer ifrån Jens Lapidus (författare till bland andra Snabba Cash och Gängkrig 145) och heter Heder. Den handlar om Adam, som även han är ”pappa med förhinder”, för Adam har suttit inne de senaste tio åren. När vi möter honom i boken kommer han precis ut från sitt långa straff. Han är 38 år, får flytta in hos sin mamma, ska försöka skaffa en relation till sin 12-åriga son, vet inte vad en iPhone är, och har inte direkt ett fett CV att luta sig tillbaka mot när han försöker söka jobb.

Den här boken beskriver också om hur det kan vara när saker inte blir som man vill – när det känns som att det bara ”händer”, men ändå förändrar allting för alltid. Och så handlar den om heder. Eller vad vissa anser vara ”heder” - om hur ens världsbild formas av att leva med gänget som sin familj, vad man gör och inte gör för varandra, och vilka beteenden som anses mest värda. Om du ska välja en av de här två böckerna jag skrivit om att läsa en kväll, är det definitivt den här.

torsdag 10 maj 2012

DU är världen!

När vi hade poesivecka så tipsade jag om Mårten Melins diktsamling

Nu har han kommit ut med en ny diktsamling för ungdomar, Jag är världen.
Mårten Melin fortsätter att skriva rakt på, enkelt utan att vara utan mening. Träffsäkert och fint.

Här får ni ett smakprov (lånat från Mårten Melins blogg):

F – 9
Samma skola
i tio år.

Vi brukade leka på rasterna,
byggde dammar
när det regnade,


klafsade
med våra gummistövlar,
ordentligt påpälsade.


Nu hånglar vi mest.
Vi är på samma skolplan som då.


Din tunga i min mun,
handen under min tunna tröja.


Ibland längtar jag tillbaka
till klafsandet och byggandet,
att bara vara barn,


att inte frysa så.


Nästa år kommer det ännu en diktsamling (som heter Jag är ett litet liv) och jag kommer läsa den med och jag hoppas DU gör det med.

tisdag 8 maj 2012

Historien på ett lite roligare sätt


Här kommer tips på hur man kan ta del av historien på ett litet roligare sätt (än att läsa tjocka historieböcker...).

Den amerikanske tecknaren och matematikern Larry Gonick har skrivit serierna "The cartoon history of the Universe".
Läs, Lär & Låna här!

onsdag 2 maj 2012

Två livsöden - sanna historier

Drogmissbrukare finns bland alla kategorier av människor, i alla delar av samhället och överallt på vår jord. Även om personerna kan vara väldigt olika. Är deras upplevelser ofta ganska lika.

Jag har precis läst två olika berättelser om två ganska vanliga killar – Johan här i Sverige (Östersund) och Bill i USA (New York). Till det yttre är de väldigt olika varandra men deras upplevelser av droger skrämmande lika.

Det är två råa berättelser, starka skildringar om ett liv med droger och den tuffa vägen tillbaka. Samt återblickar/funderingar om varför det gick som det gick. Varför hamnade just de där? Vad gjorde dem till missbrukare?

PUNKT av Johan Alander
Punkt är den självbiografiska romanen/skivan av rappare Johan Alander. Han berättar osentimentalt om sin uppväxt som maskrosbarn, sin första kontakt med droger (som skedde redan vid 10-års ålder) och sitt eskalerande missbruk i takt med hans framgångar i musikbranschen.

Som liten upptäckte han hiphop och började skriva texter under namnet Sober hemma i Östersund. Han bildade senare gruppen Ismen tillsammans med Mickelito. Nu som 25-åring har han lagt drogerna bakom sig och i boken får man följa hans resa. Bokens olika kapitel har alla namn från hans låttitlar på medföljande skivan. Boken är en skrämmande skildring om en tuff barndom – hårt festande – och en insikt om att man måste förändra sitt liv.

Boken Punkt är som den heter. Johan sätter punkt för sitt tidigare liv. För det är inte bara drogerna som måste försvinna utan även mycket som associeras med dem.
Jag kan bara säga: Låna den, Upptäck den, läs/lyssna på den! Du kommer inte att ångra dig.

Johan Alanders blogg: http://www.finest.se/johanalander

PORTRÄTT AV CRACKMISSBRUKAREN SOM UNG av Bill Clegg
Även den här boken är oerhört detaljrik, skrämmande och osentimental. En verklighetsskildring som i sin saklighet blir grymt berörande och svår att lägga ifrån sig. Låna den här.

Sagt om boken:
Varför vill en extremt framgångsrik ung man försvinna? Varför lämnar han sitt arbete på en litterär agentur han själv byggt upp, sviker sin kärleksfulle pojkvän som gett honom många chanser, överger vänner som stått vid hans sida?
Orsaken är att han i hemlighet missbrukar crack. Bill Clegg beskriver hur han dras allt starkare till drogen som har honom i sitt fasta grepp. I scen efter scen fångar han dramat, spänningen och de paranoida mardrömmarna i hans hemliga liv – den befriande kicken som han skaffar sig om och om igen och som till slut nästan leder till döden. Han berättar hur det kom sig att han blev missbrukare, hur spåren leder tillbaka till hans uppväxt. Han skriver, tufft, ärligt och vackert om sitt eget liv i en memoar som ingen förblir oberörd av.
Porträtt av crackmissbrukaren som ung är en omedelbar klassiker.”
Andrew O´Hagan, författare


Bill Clegg
Johan Alander
Båda berättelserna är som sagt oerhört detaljrika. De berättar sakligt och utan att försköna historien. Det är en skrämmande läsning och jag mådde fysiskt illa flera gånger medan jag läste. Samtidigt kan jag inte annat än beundra dessa två grabbar som tagit sig igenom skiten, står för vad de gjort och försökt lära sig av det. Det är med andra ord aldrig försent. Din bakgrund har hänt, det gäller att blicka framåt hur skrämmande det än kan tänkas vara.