fredag 29 november 2013

Intervju med läsambassadören

På Bokmässan i år utnämndes Johanna Lindbäck till Sveriges Läsambassadör. Eller mer specifikt läsambassadör för barn och unga i Sverige. Johanna är författare, och har skrivit en massa bra böcker; bland andra Saker som aldrig händer, Min typ brorsa och nu senast Vi måste sluta ses pådet här sättet.

Vi passade på att ställa Johanna, som numer alltså har ett av de viktigaste jobben i Sverige, några frågor om vad hon gör och vad hon tycker om.

Varför har vi en läsambassadör för barn och ungdomar i Sverige, och vad gör en sådan?
-  Tjänsten kom till som ett försök att göra något åt att barn och ungdomar i Sverige läser mindre och sämre än förut. Det finns ingen beskrivning att jag måste göra exakt det och det, utan jag lägger upp en plan i samråd med Kulturrådet. Johan Unenge (som var den förra läsambassadören) har jobbat mycket mot bibliotek och idrottsrörelsen och det fortsätter jag med, och sen vill jag också komma ut i skolor och på lärarutbildningar för att prata om läsning. Som läsambassadör riktar man sig mot vuxna och försöker via dem få unga att läsa mer.
 
Hur menar du att du ”riktar dig mot vuxna för att nå ungdomar”?
- Det pratas ju mycket om att killar inte läser böcker, och medan det är otroligt lätt att hitta kvinnliga förebilder som läser (eller håller på med kultur) är det svårare att hitta manliga. Det är inget som män och killar ska hålla på med helt enkelt. Just av den anledningen vill jag få hela skolpersonalen att läsa!

Läsfärdighet är så viktigt för precis alla ämnen att det inte bara handlar om tre lektioner svenska i veckan och den läraren som undervisar i det. Är du dålig på att läsa fattar du inte lästalen i matte, till exempel. På grund av det så borde ju verkligen alla lärare jobba för att eleverna ska bli bättre.

Okej, det låter ju kick-ass, så nu vill vi också veta lite mer om dig och vad du gillar! Vad tycker du om att läsa/lyssna på/spela när du ska slappna av? - Hmm, jag läser nog något då och lyssnar bara på tystnaden. Vad jag läser spelar faktiskt ingen roll. Det kan vara deckare eller något annat "hektiskt", det funkar iallafall. Men bästa avslappningen tycker jag är att träna. Åka och simma, gå på yoga, eller gå ut i skogen.

Vad tycker du om att läsa/lyssna på/spela när du ska bli pigg och energisk?
- Hiten med Avicii, Wake me up, eller vad heter den? Den som är med i viasat-reklamen. Jag ÄLSKAR den låten just nu.

Vart hängde du mest i tonåren - på biblioteket eller fritidsgården?
- Definitivt bibblan, jag var aldrig på fritidsgården.

Vad tror du att du kommer att vara nostalgisk över när du är 70?
- Åh, herregud... Kanske allt man kunde göra fysiskt obehindrat? Eftersom jag gillar att träna alltså.

Tack Johanna, och lycka till under de här två åren, vi står bakom och peppar!

måndag 25 november 2013

Mystiskt, mystiskt...


Vendela, som boken Månfågel av Ingelin Angerborn handlar om, är en vanlig tjej. Hon saknar sin kompis Minna, som flyttat till England, och drömmer om den snygga musikerkillen Gabriel. Hon känner sig ensam och skriver ett brev som hon lägger under en sten nere vid ån. Vendela tänker inte mer på det tills hon en dag får ett mystiskt brev i brevlådan. Det är skrivet med en konstig skrivstil, har ett väldigt gammalt frimärke och har ett gammalt språk som ingen skulle använda idag. Det är underskrivet med Wilhelm Silveus men Vendela tror att det hela är ett skämt av hennes konstiga granne Cornelia. Trots allt skriver hon ett nytt brev och lägger under stenen nere vid ån. Och hon får svar igen – hon kikar ut i trappuppgången för att se vem som lämnat brevet men det är ingen där. Det hela är väldigt konstigt tycker Vendela. Och varför följer en koltrast efter henne och sjunger sin sorgliga sång? Vad är det som pågår?


Det här är en vacker och lite tragisk historia med övernaturliga inslag och jag tyckte mycket om den. Man blir verkligen nyfiken på de där breven och vem det är som egentligen skrivit dem.

torsdag 21 november 2013

En bok man inte vill ska ta slut


Det finns böcker som man verkligen inte vill ska ta slut för man så gärna vill veta hur det går. Det här är en sådan bok. Den heter Elias bok av Magnus Nordin (låna här) och är första delen i en planerad serie. Den utspelas efter vad som kallas Utbrottet – en sjukdom som spridit sig och förvandlat människor till kringhasande, blodtörstiga zombies. Vi möter syskonen Elias och Emma som kämpar för att överleva ensamma. Det är kallt, misär och de äter den mat de kan hitta, som gamla konservburkar. De kan inte sova på natten för det är då zombiesarna ger sig ut på jakt efter människor. Men en natt i ett torp blir Elias så trött att han somnar trots att han ska hålla vakt. Han ser varelser, eller zombies, komma mot torpet och han vet att de inte kommer ha några problem att ta sig in genom fönster och dörrar.  Han tittar i alla fönster och de kommer från alla håll. Hur ska de klara sig?

Spännande och lättläst med fina bilder om två syskon som lever i en öde värld befolkad av människoätande zombies.

torsdag 14 november 2013

The kids are all right

Det verkar finnas en antydan till en ny trend i ungdomslitteraturen, och den gillar jag. Det har nämligen börjat dyka upp andra karaktärer än gruppen ”de vanliga” och gruppen ”stereotyper”. 

Vad menar jag med det? Jo, att för det allra mesta så består en berättelse utav några karaktärer som återfinns nästan i alla böcker; dels de som bara är de ”vanliga” personerna, oftast den/de som boken handlar om. Och runt omkring dem brukar det finnas lite olika typer, du vet, den hårda killen/ligistgänget, någon mobbad tjockis, någon snygg tjej och hennes gäng som äger skolan, och så vidare.

Och till slut blir ju det här skittråkigt. För alla tillhör inte några av de grupperna, och det gör att det finns väldigt många sorters personer som finns i det verkliga livet, men som aldrig får synas i litteraturen. Men. Nu tycker jag som sagt att det känns som att det kanske börjar bli en liten ändring på det.

De här personerna skulle nog förut ha ingått i gruppen ”mobbade” eller ”störande” ungar, eller kanske inte fått bli omskrivna alls. Men plötsligt får de synas, finnas, och får bli riktiga människor. Tre bra exempel på sådana personer och böcker är;
1. Förr eller senare exploderar jag, om 17-åriga Hazel som har en obotlig form av cancer, och försöker låta bli att skaffa vänner, för att ingen ska behöva sakna henne när hon dör. Det är en ledsen, rolig, knäpp och nära berättelse om hur Hazel och hennes omgivning hanterar sjukdom och dödlighet, men också livet.

2. Mitt bultande hjärta om Amanda som är 14 år och är sport- och idrottsintresserad men som en dag plötsligt faller ihop och måste åka till sjukhus – och där får reda på att hon har ett hjärtfel. Hela hennes värld ställs upp och ner. Vad för liv har hon nu, kan hon inte leva och göra saker som hon gjorde igår? Och hur kan de kalla det fel att ha ett ”för stort hjärta”?


3. Jag är ju så jävla easy going handlar om Joanna som har ADHD, är impulsiv och pratig, och skitjobbig enligt hennes polare. Att ha ADHD passar liksom inte en tjej, det förstår hon att folk tycker, och Joanna försöker desperat att kanalisera all sin energi och sina ständiga ”40 kanaler i huvudet” mot något, hitta något som kan lugna henne och göra att hon kan bete sig ”som vanligt folk”.

Tre tonåringar. Tre personer med olika problem som sällan får utrymme i litteraturen. Men i de här böckerna får de komma fram och bli människor; individer med verkliga berättelser, och inte bara någon ”handikappad unge” i bakgrunden. Det gillar jag som fan. Och hoppas på fler böcker i samma stil.



måndag 11 november 2013

Dansa som en fjäril


Nu till en bok för er som gillar boxning. Den heter Mästaren av Alan Gibbons och handlar om Ali som är tolv och brinner för sin boxning. Hans största förebild är den gamle världsmästaren Muhammed Ali som en gång i tiden vann världsmästarbältet flera gånger. Ali är en duktig boxare och bokens höjdpunkt är att han ska gå match mot områdets bästa boxare Chris Keane för att se vem som blir distriktsmästare. Keane är en rasist som en gång knuffade av Ali från hans nya cykel och snodde den. Matchen ska gå i Keanes träningslokal och han kommer ha publiken med sig. Det kommer bli tufft för Ali men med hjälp av sin tränare Jerry och minnen av Muhammed Alis matcher gör han sig redo för titelmatchen!
Det här är en lättläst boxningsbok med mycket bilder. Det är spännande och man undrar om Ali kommer lyckas slå Chris Keane som både är större och slår mycket hårdare än han.



Obligatorisk boxningsvideo: