söndag 30 september 2012

Spelet som botade min WoW-abstinens



Det kom ut i våras och har varit i min PS3:a många timmar sedan dess. Nu är det hög tid att rekommendera spelet för er som missat det; Kingdoms of Amalur: The Reckoning!

Reckoning har hämtat mycket från World of Warcraft designmässigt. Både i high fantasy-utformningen av utrustning och menyer såväl som de gula utropstecknen över NPC:er (Non-Player Character), men spelet är också mycket snyggare. Exempelvis är alla områden i spelet unika trots att världen är riktigt, riktigt stor. Dessutom pratar alla hundratals questgivare och voice-actingen är oftast skitbra!

Världen är i jämförelse med exempelvis Skyrim (som jag också älskar) extremt high fantasy och lägger mycket mer tonvikt på att vara visuellt häftig än på realism. Samtidigt är både berättelsen och spelvärlden mycket utvecklad och originell, mycket tack vare att den amerikanske fantasyförfattaren R.A.Salvatore har skapat ramberättelsen.

Ett område som Reckoning utmärker sig särskilt på, i jämförelse med andra RolePlayingGames är det välgjorda stridssystemet. Striderna brukar vara det minst genomarbetade i fantasyspel men i Reckoning flyter de extremt bra. Dessutom är vapenarsenalen fantasifullt utformad och visuellt cool när man hackar sig igenom horderna av monster.

Med tanke på att det nu var ett tag sedan spelet kom ut så är det tydligt att det verkligen håller i längden. För dig som tycker om att uppleva häftiga strider och en engagerande och mäktig main-plot så rekommenderar jag Kingdoms of Amalur: The Reckoning starkt! Och till skillnad från World of Warcraft så går det att pausa...  


torsdag 27 september 2012

Som om jag frågat.

Idag tänkte jag skriva lite om Johanna Lindbäcks senaste bok Som om jag frågat.

John har precis börjat nian. Sommarlovet har varit.. bra. Egentligen, fast ändå inte. Han har varit på semester till Italien med familjen: John, mamma och pappa och lite andra släktingar. Men hans föräldrar pratar knappt med varandra längre. De kanske inte bråkar jättemycket och jätteofta. Men de tjurar, är inte lika kärleksfulla mot varandra längre. De skämtar och skojar inte med varandra som förr. Någon skit är på gång.

Skall dom skiljas nu eller vad? John bara väntar på SAMTALET. Där dom ber honom att komma och sätta sig vid köksbordet för att "de måste prata lite". Och efter ett tag kommer det. Samtalet. Hans föräldrar skall testa att inte bo ihop ett tag (pappan skall flytta in hos en kompis) för att se om det kan hjälpa dom att rädda deras förhållande. Men vad är "Ett tag"? Och betyder det att dom kommer skiljas om det inte blir bättre? Och när vet dom hur dom skall göra? Hans föräldrar har inga riktiga svar att ge.

För att göra saker ännu jobbigare så har hans bästa kompis Lukas blivit ihop med hans äldsta kompis Saga. Helt plötsligt såg han dom smygkyssas i skolan, ingen av dom hade berättat något för John. Varken Saga eller Lukas. Ingen av dom som han brukar kunna prata med saker om.
Och det dröjer innan de berättar att de blivit ihop, dröjer för länge. Så nu hänger Lukas och Saga mest med varandra. Innan var det John och Saga som var kompisar och John och lukas som var kompisar. Nu är Lukas och Saga ett par och John han får liksom inte plats.
John är mitt uppe i en kris och har helt plötsligt ingen att prata med.

Och det blir aldrig riktigt läge att ta upp något själv i skolan tex och ingen frågar hur han mår. Dessutom, hur gör man egentligen för att ta upp något? Skall man bara säga "mina föräldrar skall nog skilja sig, jag mår skitdåligt" när man sitter i bamba eller något? John känner sig ensam och isolerad.

Ännu mer komplicerat blir det av att hans pappa är gympalärare på Johns skola, så de syns typ varje dag i skolan. Och där är pappan som vanligt. Vilket känns helt sjukt för John vars hela liv är i gungning. Dessutom är pappan med och tränar fotbollslaget som John spelar i. Som han alltid spelat i och som varit en stor del av hans liv och av hans och pappans liv ihop.

Hur det går för John, hans föräldrar, Saga, Lukas och Line (hah! om ni vill veta vem Line är får ni läsa boken!) lovar jag att du kommer vilja veta efter att du bara läst några sidor av boken. För det här är riktigt bra. Jag kan verkligen känna med John och känna igen mig i så mycket av hans känslor. Johanna Lindbäck förmedlar väldigt starkt och trovärdigt alla de känslor John tampas med när det gäller föräldrarna, vännerna och livet i allmänhet.

Som sagt är det en riktigt bra bok. Även om den gör ont ganska ofta så är den också väldigt fin, för den är ju ändå fylld med kärlek. Mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan vänner. Johanna Lindbäck är verkligen fenomenal på att beskriva känslor och relationer.
Läs!

tisdag 25 september 2012

Värsta Bokmässan

På torsdag börjar Bok och Biblioteksmässan och som vanligt samarbetar Värsta Boken med Göteborgs Posten under mässan.

Vi kommer för andra gången i år att dela ut mängder med bra böcker och seriealbum till ungdomar som är mellan 13 och 25 år gamla.

Ni hittar oss i Göteborgs Postens monter på fredagen mellan 13:00-14:00 och på lördagen 14:00-15:00.
Hoppas vi ses då!

måndag 24 september 2012

Parkour to the rescue

Nu blir det lite lättläst action. Den heter 23 minuter av James Lovegrove (låna här) och börjar med att den unge killen Taj är hemma hos gangsterbossen Logan med bevis på att Tajs pappa inte tjallat till polisen. Logan tror på bevisen men har tyvärr redan beordrat att pappan ska dödas av en lönnmördare. Mördaren har inte med sig någon mobil så Logan kan inte ringa men ger Taj en film inspelad på en smartphone som bevis till lönnmördaren att det beställda mordet är avblåst. Problemet är bara att Taj bara har 23 minuter på sig att ta sig hela vägen till pappans butik där mördaren väntar. Som tur är kan Taj parkour. Vet ni vad parkour är? Det är ett sätt att ta sig fram smidigt över hinder, att kunna hoppa och göra volter och klättra uppför hus.
Minuterna tickar ner och frågan är om Taj ska hinna fram. Inte blir det bättre när han får två poliser efter sig som vill gripa honom och ta honom till polisstationen…
Det är händelserikt det här och är en kamp mot klockan där Taj får använda alla sina kunskaper i parkour för att kunna ta sig fram mellan husen.

Här är lite parkouraction:

fredag 21 september 2012

Planekonomin kommer ut ur garderoben


Allkonstnären och Galagotecknaren Sara Granér briljerar med sitt nyutkomna tredje seriealbum i ett större och än mer vågat format än tidigare. De starka färgerna och naivistiska fabeldjuren känns igen från Det är bara lite AIDS och Med vänlig hälsning liksom hennes fantastiskt syrliga språk som fullständigt pinpointar verklighetens absurditeter.

I All I want for christmas is planekonomi använder sig Granér av ett mer sammanhängande tema. Hon ansätter som tidigare klassklyftor, miljöförstöring, krig, överkonsumtion, sexism och likgiltighet, men erbjuder här också ett alternativ när hon dammar av det gamla begreppet planekonomi. Fokuset ligger därmed framförallt på dagens ekonomiska system som kritiseras utifrån alla upptänkliga vinklar och i de mest fantastiska kontexter. Exempelvis tussilagon som hånas för att inte vara ett tillräckligt fräscht, unikt och vinnande vårtecken eller kärnkraften som liknas vid en trisslott.
Granérs främsta kännetecken är den stilistiska blandningen av högt och lågt; fjortisslang med byråkratsvenska, fotocollage med surrealism och katastrof med banalitet - allt i en kontrasterande glättig färgsättning.

Det är uppfriskande att merparten av Sveriges bästa serieskapare just nu är kvinnor och att de genom satiren förmedlar ett alternativ till dagens samhällsordning, samt manar till kritik och handling. Sara Granér utmärker sig bland dessa genom sin originella stil och jag skulle vilja hävda att hon med All I want for christmas is planekonomi placerar sig som den klarast lysande stjärnan på seriehimlen 2012.

HISINGEN HJÄRTAR UNG KULTUR

Imorgon lördag slår Hisingens bibliotek, Dynamo och Stadsmuseet ett slag för Hisingens alla ungdomar!
Då kommer Backaplan att förgyllas av DJs, estradpoeter, dans, tävlingar och priser.
Kom och se vad som händer - där det händer! 

Vi finns i Stadsmuseets modul på parkeringen utanför Coop mellan 12 och 16.

tisdag 18 september 2012

Djävulens märke

På spårvagnen igår läste jag klart Djävulens märke (låna här) av Magnus Nordin. I den här boken får vi följa klassen 9c på Katarina Östra skola på Söder i Stockholm. Det är ett gäng stökiga elever som har dåligt rykte bland lärarna. Ella, Ida, Amir och Jonathan är de elever vi får följa lite närmare. Ella är den duktiga, lite tysta eleven som har en crush på Amir. Ida är hemligt kär i matteläraren Fredrik som hon chattar med. Amir har en lillebror sjuk i cancer och, sist men inte minst: värstingen Jonathan som sällan är på skolan. Alla bär de på mörka hemligheter och brottas med egna problem som de inte vill avslöja för någon.
När deras klassföreståndare Hanna får ett sammanbrott i klassrummet och blir sjukskriven, får de en ung vikarie som heter Malin Lärka. Då händer något märkligt. Malin Lärka får ordning på klassen och det är något som aldrig har hänt förut.
På något mystiskt sätt får hon eleverna göra saker som de inte hade gjort i vanliga fall, som att berätta inför klassen om plågsamma minnen och sina mörkaste hemligheter. När man läser boken inser man att det är något lurt med Malin. Hennes ögon skiftar färg, ena stunden är de blå, för att i nästa stund vara gröna...

När den gamle klassföreståndaren Hanna kommer tillbaka efter sjukskrivningen tar det inte lång tid förrän hon hittas död på skolan. Alla tar för givet att det är självmord, men Ella, den duktiga, tysta tjejen, har börjat förstå att Malin inte är den person hon utger sig för att vara. Ella får ensam ta upp kampen mot Malin då alla andra är som förhäxade av henne och inte ser något fel hur konstiga saker som än händer. Men det är något som är fel, fruktansvärt fel...

Boken är på nästan 500 sidor, så den kräver lite läsvana. Det är ett bra språk och författaren skriver spännande och man vill så gärna ha reda på hur det ska sluta då man lider med Ella när alla vänder sig mot henne.

onsdag 12 september 2012

Inte vatten värd.

Ulrika Lidbos nya bok Inte vatten värd berör ett ämne som vi inte är helt ovana vid när det  gäller ungdomsböcker: mobbning/utfrysning.
Men jag tror aldrig jag läst något liknande Inte vatten värd.

I större delen av boken tänker bokens huvudperson, Edith, tillbaka i tiden på händelser. En del flera år tillbaka i tiden och en del bara för några dagar sen. När boken börjar har Ediths klass precis kommit tillbaka från en skolresa till Gotland. Eller inte riktigt alla. Inte Sigga. Sigga såg Edith sist när hon vandrade iväg själv under poängpromenaden, ensam som vanligt. Hon försvann bort mot kalkbrottet och Edith har inte sett henne sen dess.

Sigga har under sommaren bott hos Ediths familj för att Siggas mamma haft psykiska problem. Ediths  familj hjälper ibland ungdomar som har det svårt hemma, låter ungdomar bo hos dom. Ediths bästa  kompis Lucinda har varit bortrest under sommaren och under tiden har Edith och Sigga umgåtts och haft det ganska schyst.

Men när sommaren är slut och skolan börjar så börjar också Sigga i Ediths klass. Edith låtsas inte känna henne och hakar på utfrysningen av Sigga. För att om hon själv skulle umgås med Sigga eller berätta om sommaren så skulle det vara kört för Edith, hon skulle bli totalt utfryst av Lucinda. För Lucinda har mer och mer börjat hänga med Madeleine och Barbara och börjat frysa ut Edith. Särskilt efter att de tre tjejerna varit i USA utan Edith. Nu har de egna internskämt som inte Edith förstår. Och Edith kämpar så hårt för att fortfarande få vara med Lucinda.

Hon går så långt att hon under klassresan till och med berättar saker om Sigga och hennes mamma, hemligheter som hon lovat att inte berätta för någon. Men nu gör hon det ändå, och hon berättar  för den som hon minst av all borde ha berättat det för: Lucinda. Lucinda som sprider ut det till alla i klassen så fort hon bara kan.

För att täcka upp det faktum att dom behandlat Sigga som skit och att hon har försvunnit så ljuger Edith och de så kallade kompisarna för läraren som är med på klassresan. De skriver en lapp som de lämnar till läraren, sticker in den genom dörren till hans stuga. Lappen säger att Sigga stuckit hem för att hennes mamma är sjuk, det är Lucinda som skrivit lappen men hon har skrivit under med Siggas namn.

Väl tillbaka från klassresan har Sigga inte kommit hem. Edith börjar fantisera om att Sigga är  död. Kanske har hon blivit mördad, eller trillat ner för ett stup eller något. Kanske ligger hon och plågas just nu, förblöder någonstans på Gotland. Edith tänker att det är hennes fel, att hon är feg som inte vågar göra något, inte säga ifrån.

Ediths dåliga samvete får henne att tänka tillbaka på hur hon behandlat Sigga, men även på hur  hennes bästis (praktarslet) Lucinda behandlat henne, ända sen de var små och fram tills nu. Hur  de börjat glida ifrån varandra och hur Edith har gått med på nästan vad som bara för att få fortsätta umgås med henne.

En bok om hur illa man kan behandla andra för att själv få må bra/vara med tuffa gänget/inte bli utfryst. Och om vänskap, skuldkänslor och rädsla.

Spännande, deppigt och riktigt bra!

måndag 10 september 2012

Every breath you take

Nästa bok på min Magnus Nordin-lista är Förföljaren (låna här). Adnan jobbar extra på sin pappas restaurang och är sedan några månader ihop med Malin. Hon har ett jobbigt, våldsamt ex, en lokal gangster, som brukar komma till restaurangen och tjafsa och som Adnan inte riktigt kan stå upp mot. Men snart visar det sig att den jobbiga gamla pojkvännen är det minsta av deras problem.
Det finns nämligen någon som följer efter Malin och bevakar hennes minsta steg, ser vem hon umgås med, när hon kommer hem och till och med vet vilken parfym hon använder. Någon som smyger sig allt närmare inpå henne och snart kommer deras liv förändras totalt. Vem är det som förföljer Malin? Vad vill han? Kan Malin och Adnan göra något åt det?
  
Det här är en thriller som man inte vet hur den ska sluta. Handlingen ändrar ofta riktning så man vet inte hur det ska gå vilket gör att man spänt väntar på nästa vändning. Stick nu iväg och läs! 

Ny biblioteksninja!

Från och med september kommer jag, Liza, att vara tjäntledig i ungefär ett år. Jag ska plugga, och kommer tillbaka till Hisingens bibliotek nästa sommar/höst. Under tiden kommer den fantastiska Johanna att jobba för mig, och det är henne ni kommer att träffa på biblioteket.

För att ni ska få en liten koll på vem Johanna är, passade jag på att ställa några frågor till henne.

Så, Johanna, hur tänker du ta över Lizas skrivbord och göra det till ditt eget? Säg en sak du tänker ta bort, och något du själv vill sätta upp/ha i närheten av din arbetsplats.
Jag skall slänga alla Lizas hundratals post-it-lappar som översvämmar arbetsplatsen!
Sedan placerar jag mitt Trocomare-örtsalt i hyllan, så att jag alltid har det nära till hands.
Är det någonting jag knarkar så är det örtsalt.

Vad ser du mest fram emot att jobba med under året?
Att läsa, spela, se och lyssna på alla typer av media som riktar sig mot unga!
Men annars så är jag mest nervös över att fylla ut Lizas stora och ingångna bloggskor.
Det skall bli spännande - och ganska så läskigt.

Så, utanför jobbet då – vad hittar vi i din spellista just nu?
Massvis med postpunk! Framförallt Joy Division, Siouxsie and the Banshees och Orange Juice.

Hur många filmer tror du att du sett hittills i år, på ett ungefär? (Johanna är känd för att titta mycket på film)
Jag ser ungefär en film per dag så... 250 kanske? Herregud, det låter ju fullständigt vansinnigt!
De senaste tre filmerna jag sett var M, I love you man och 24h party people.  

Leggings eller mjukisbyxor?
Leggings för sjutton gubbar!
Mina gôrfula turkosa plyshbrallor har jag bara när jag är typ pestsjuk.

Välkommen Johanna!
Tusen tack Liza och ha det gött på ledigheten! 

onsdag 5 september 2012

Nytt och hett: presentationskvällar!

Medan du sitter i soffan och göttar dig och äter godis (vi bjuder!), så presenterar vi nya böcker, TV-spel och annat som kommit in till biblioteket. Och du får möjliget att låna dem först av alla!

Vart?
Unga vuxna-rummet på Hisingens bibliotek

När?
Vi kör igång ikväll klockan 18!
(och därefter första onsdagen varje månad, samma tid och samma plats)

Välkomna!

tisdag 4 september 2012

Inte Twilight med varulvar

Nu är det en månad tills dess att Magnus Nordin kommer till Biskopsgården för att träffa några nior. jag har läst ett par av hans böcker men ska försöka hinna resten innan han kommer hit. Därför blir det mycket Nordin på bloggen från mig framöver. Den första jag vill tipsa om är Skuggvarelser (låna här).

Jag vill genast säga att det här är en bok man får ha lite tålamod med. Det tar några sidor innan saker börjar hända men om man väl ger den en chans sitter man snart fast. Det är en berättelse med lika delar kärlek och varulvar. Huvudperson är killen Daniel som bor på Gotland och jobbar på sin pappas bilskrot. Pappan super och Daniel får ofta köra hem honom från krogen när pappan druckit för mycket.
En sensommardag går det ett rykte i byn där han bor att några mystiska främlingar flyttat in i ett ödehus i närheten. Huset har stått tomt länge och är fullt med spindelväv, smuts och råttor. Vem skulle vilja bo där?
Svaret på den frågan får Daniel när en gammal skåpbil svänger in på gårdsplanen på bilskroten. Med i bilen finns en lång man med kritvitt hår och en tjej som är det vackraste Daniel någonsin sett. Hon har mörkt hår och ögon färgade som bärnsten. Vem är den där tjejen? Och finns det något samband mellan grannens halvt uppätna katt, en massa dödade hönor och främlingarna i ödehuset?
Det här är inte Twilight med varulvar utan i min mening något eget med en fin, omöjlig kärlekshistoria som ibland blir riktigt spännande. Det har även kommit två uppföljare, Blodets röst och Skuggvandrare, till den här boken.