En enastående berättelse

Mördarens apa är ett oavbrutet spännande äventyr som utspelar sig för ungefär hundra år sedan. Berättelsen börjar i Lissabons hamnkvarter där gorillan Sally Jones, som är maskinist på skutan Hudson Queen, har strandsatts med den finske sjömannen Henry Koskela. Under hot har de blivit indragna i skumraskaffärer och tvingats smuggla vapen på sin båt och snart blir Koskela oskyldigt anklagad för att ha mördat en man som heter Alphonse Morro. Ensam och villrådig blir det Sally Jones uppgift att försöka hitta bevis för att rentvå sin goda vän, samtidigt som hon kämpar för sin överlevnad – för det är många som vill bli av med henne eftersom de förstår att hon kan komma att ställa till med besvär. I Lissabon träffar Sally Jones nya bekantskaper som hjälper henne på vägen som leder till en maharadja i Indien och hans magnifika palats där Sally Jones lär sig att flyga flygplan. Mördarens apa är en allåldersbok som både passar bra att läsa själv och är en utmärkt högläsningsbok. Samtidigt som det är en äventyrsbok och en deckare handlar boken lika mycket om vänskap och lojalitet. Och som om det inte vore nog att berättelsen är helt enastående så är boken illustrerad med fantastiska illustrationer, kartor och portätt.

Jacob Wegelius har också skrivit Legenden om Sally Jones som fick Augustpriset 2008. Låna böckerna här!

Sommarens TV-spel!

Att tipsa om tv-spel är kanske mer passande en sommar som regnar bort än under dessa strålande

sommarveckor som precis passerat, men Beyond:Two Souls är ett så förbaskat bra spel så det bör tipsas om närsomhelst, oavsett väder!

Skaparna av det banbrytande och prisbelönta spelet Heavy Rain har i Beyond levererat ytterligare en toksnygg och  unik spelupplevelse. Nu när filmindustrin på många sätt börjar gå på tomgång är det spel som Beyond (liksom The Last of Us) som bryter ny mark genom att kombinera filmiska kvaliteter och superbt skådespel med interaktivitet.

De två huvudkaraktärerna i spelet är animerade efter och röstspelas förtjänstfullt av Ellen Page och Willem Dafoe. Jodie (Page) har sedan sin tidiga barndom hemsökts av en ande som dels fungerar som hennes osynliga bästa vän, dels som en destruktiv kraft som skadar människor i Jodies omgivning. På grund av de krafter som anden besitter är Jodie mer eller mindre statens egendom. Hon växer upp på en hemlig bas med parapsykologen och reservpappan Nathan Dawkins (Dafoe). Men när hon som ung värvas av CIA dras hon in i en räcka händelser utanför hennes kontroll.

Spelet i sig är inte kronologiskt upplagt utan spelaren kastas in i olika scener till synes slumpmässigt. På så vis kan en actionspäckad flyktscen varvas med skräckfilmsliknande barndomshändelser. Spelet är ganska tungt baserat på filmsekvenser och ofta är spelmomenten mest till för att driva handlingen framåt. Det gör dock inget i och med att historien är så intressant. Som spelare styr du antingen Jodie i klassiskt tredjepersons-äventyrsspelsperspektiv, eller svävar som anden Aiden runt henne och manipulerar föremål och personer i omgivningen. Liksom i Heavy Rain  varierar spelmomenten  mellan alt från att lösa vardagliga uppgifter till stridsscener av de mest spektakulära slagen. Just den omkastade tiden gör nämligen att handlingen utvecklar sig på ett oförutsägbart sätt. Allt verkar peka mot en annalkande katastrof, men varför och hur Jodie hamnat där förklaras med pusselbitar ur hela hennes liv. Därför slipper man som spelare de transportsträckor som brukar tynga de flesta spel.

Beyond hade som film varit en spännande övernaturlig thriller i Arkiv-X anda. Som spel blir det något mer än så. Beyond: Two Souls pekar mot en riktigt spännande utveckling av spelmediet och är en riktigt grym upplevelse som inte bör missas!

Piratutlåning och bokbål

Jesper och hans kompisar är uttråkade i en mondän vardag, där de konstant hankar sig fram. Och samtidigt är de frustrerade över samhällsutvecklingen; hur högerkrafter tar ett allt hårdare grepp om Sverige och hur profit ställs före människor.

Vad kan de göra åt saken? De börjar driva med systemet. Skickar in falska insändare till tidningar där de utger sig för att vara ”liberaler” som är upprörda över olika saker, skapar bloggar och hemsidor, skickar falska brev till politiker där de låtsas vara upprörda över kommunisterna och pk-vänstern, som styr allt i landet.

 

Och så en dag kommer de på det perfekta skämtet. Att piratnedladdning från nätet förbjuds och straffbeläggs – är inte det som att straffbelägga att låna böcker på biblioteken? Där har ju inte heller författarna gett sitt medgivande till utlåningen, och alla får inte ersättning. De sätter igång en kampanj mot folkbiblioteken – mot ”piratutlåningen” – med poängen att visa hur löjlig piratnedladdningsdebatten är. Men vad de inte räknar med är att de blir tagna på allvar. På väldigt stort allvar.

 

Bränn biblioteken är en aktuell samhällsskildring; kring tävlingar i vem som är mest kränkt, vem som känner sig mest förorättad och vem som definitivt inte får det de är berättigade till. Tävlingarna tar sig ofta form av absurda politiska utspel, högljudda insändare i tidningar – och en retorik som är kall och hård och inte sällan slår nedåt. Boken är tänkt som en satir, men kommer obehagligt nära, och skrattet sätter sig i halsen.

Att växa upp i ett fångläger

Shin Dong-huyk föddes i något som kallas för ”Läger 14” i Nordkorea. Det är ett fångläger dit den nordkoreanska regeringen skickar personer som de anser vara politiska motståndare, tjuvar, spioner, eller på andra sätt ”farliga” eller ”dåliga” personer för det nordkoreanska samhället. 

Nordkorea är en av världens hårdaste diktaturer, där folket är hårt kontrollerat och alla ska dyrka och avguda ledaren, som för tillfället är Kim Jong-Un, son till Kim Jong-Il och barnbarn till Kim Il Sung (som fast han är död fortfarande omnämns som ”den evige presidenten”). Fast det här visste Shin inte mycket om. För till det läger han föddes kom det inte in någon information från omvärlden. Ingen tog sig någonsin ut från Läger 14. Och de som kom in ville oftast inte prata om livet utanför, för om man pratade för länge med någon, eller skrattade, eller började skaffa sig en vän, så blev man bestraffad av vakterna.

När Shin var 6 år fick han se en flicka i sin klass bli dödad av läraren - för att hon hade stulit några majskorn. Några år senare fick han se sin mamma och sin bror bli avrättade för att de hade försökt fly. Och ingen av dessa saker, berättar Shin, gjorde honom särskilt ledsen eller upprörd, för han visste inte hur man var ledsen eller upprörd.

Men. Tillslut skaffar Shin en vän. En vän som kommer från utsidan. Som berättar om att det finns platser där man inte behöver vara rädd hela tiden, där man kan få vara ledig från arbete, och där det inte finns vakter som övervakar en hela tiden. Men mest vill Shin höra om maten. Han är fascinerad över hur mycket mat det verkar finns på ”utsidan”, och att man verkar kunna äta så mycket man vill.

Shin bestämmer sig för att försöka fly. Och det här är boken om hur Shin blev den förste fånge någonsin att lyckas fly från Läger 14. Om hur det är att komma ut i friheten för första gången (Shin tycker först att bara att vara utanför lägret, i Nordkorea, är frihet!), att försöka överleva i en värld man inte vet någonting om, och att försöka anpassa sig till ett samhälle där du får – och måste – bestämma själv hela tiden. Det är en väldigt intressant berättelse om hur mycket en människa kan klara av. Och vad för saker som kan vara oerhört svåra att klara av – vad händer med en människa som aldrig har fått bestämma något själv och sedan plötsligt ska välja mellan 25 olika tandkrämer, 30 sorters chips, 40 sorters tvättmedel – och överhuvudtaget välja varje morgon att gå upp ur sängen och gå till jobbet.

Flykten  från läger 14 är en sann berättelse. En jobbig, intressant, fruktansvärt obehaglig och samtidigt fascinerande inblick i Nordkorea, det mänskliga psyket och konstrasterna mellan en värld av underskott och en värld av överflöd.

Förr eller senare exploderar jag

Är det någon som varit och sett filmatiseringen av John Greens succébok The fault in our stars ännu? Jag såg den i helgen och tycker att Shailene Woodley var riktigt bra som Hazel, blev lite mallig över att soundtracket innehöll inte mindre än 3 svenska låtar (älskar The Radio Depts Strange things will happen) och höll förstås på att gråta ihjäl mig över hur sorgligt allt var. Men trots det tycker jag att boken slår filmen med hästlängder. Vad tycker ni?