De senaste årens skräckfilmstrend har gett ett ordentligt
uppsving för zombiegenren. Vad som tidigare varit präglat av låg budget och fula
effekter, innebär idag dyra film- och serieproduktioner, som World War Z och
The Walking Dead, men det har också slagit igenom i det allt mer påkostade tv-spelsmediet.
Ett medium som inte bara blivit enormt mycket mer visuellt snyggt, utan också rymmer produktioner med en dramanivå som tveklöst
är på väg att höja sig från b-filmsnivån. The Last of Us är just ett sådant
spel!
The Last of Us inleds med en prolog, som utspelar sig samma
natt som själva epidemin bryter ut, där vi lär känna huvudpersonen Joel och ser
hur hela tillvaron trasas sönder, både i det lilla och i det stora. Själva huvudberättelsen tar vid tjugo år senare. I hjärtat
av de stora städerna lever en spillra av befolkningen i permanenta flyktingläger,
skyddade av taggtråd, beroende av matkuponger och stenhårt kontrollerade av en
omänsklig militärmakt. Joel har blivit en kall och cynisk överlevare, som håller
andra människor på en knivlängds avstånd. Allt ändrar sig dock när han får i
uppdrag att skydda fjortonåriga Ellie och föra henne i skydd undan
myndigheterna. Färden går från den undre världen i Bostons karantänzon och
vidare på en odyssé genom ett östra USA i ruiner.
Det första jag slås av är hur otroligt snyggt The Last of Us
är. Utvecklarna är desamma som ligger bakom Uncharted-serien och liksom den är
The Last of Us enormt genomarbetat och detaljerat. De förfallna miljöerna är fantastiska
och karaktärerna ser ibland närmast fotografiska ut i sin detaljrikedom. Spelmomenten
handlar i grunden om att ta sig från A till B genom landskapet. Ibland måste du
smyga förbi stora grupper av infekterade, ibland kasta dig in i brutala strider,
eller fly i vild panik, men lika ofta skall du i lugn och ro ta dig förbi
fysiska hinder och orientera dig i miljön. Hela tiden tvingas du söka ammunition,
verktyg och förnödenheter och varje strid är en avvägning. Karaktärerna
samtalar ständigt, viskar uppmaningar till varandra när fiender är nära, eller
tar hjälp av varandra för att komma förbi hinder.
Ett annat positivt inslag är den uppfriskande (och för
TV-spelsmediet ganska ovanliga) kvinnosynen. Spelets kvinnliga karaktärer är
framställda helt utan objektifierande inslag och är lika förhärdade som någon
av männen. Till och med fjortonåriga Ellie är kapabel att ta sig ur de mest
täta situationer, med god hjälp av sin kniv och sitt opolerade språk.
Att kalla The Last Of Us för ett zombie-spel är att använda
den bredaste definitionen av genren. ”Zombierna” är egentligen levande
människor som angripits av någon slags sporer och muterats på ohyggliga sätt.
De fiender du möter befinner sig i olika stadier av förändring, från ”runners” –
som ser mänskliga ut och som släpar sig planlöst omkring, för att plötsligt
kasta sig skrikandes emot dig – till ”clickers” där varje mänskligt drag
ersatts av obehagliga utväxter.
Tyvärr finns bara The Last of Us till PS3 (dessutom med 18-årsgräns), något som bara är
att djupt beklaga för den som sitter på en annan konsol. För detta är verkligen
något av det bästa jag upplevt i spelväg!
