Nyckeln till slutet

Det drar ihop sig för apokalyps i den avslutande delen av Engelsforstrilogin, Nyckeln, och de utvalda häxorna har bråda dagar för att spetsa sina magiska förmågor och samtidigt hantera vardagslivets svårigheter. Det är just kombinationen av magi och realism som gör böckerna om cirkeln så pass intressanta, att man följer karaktärernas utveckling som häxor liksom deras identifikationssträvanden och vuxenblivande. Även platsen för dramat, den gamla bruksorten Engelsfors i Bergslagen, utgör en skarp kontrast, med sina typiska småstadsproblem, mot de stora ödesmättade skeendena. 

Denna tredje bok följer föregående böckers tematik men slår an en mörkare ton, vilket också på många sätt gör den mer intressant och drabbande. I och med att det är den sista delen är det svårt att beskriva handlingen utan att avslöja för mycket för den som ännu inte hunnit läsa de två föregående. Dock kan jag säga att från att ha haft svårt att riktigt fastna i Cirkeln så har jag genom Eld och nu också med Nyckeln riktigt blivit gripen av karaktärerna och deras öden. Författarna har lyckats väl med att knyta ihop berättelsen på ett trovärdigt och högst underhållande sätt. Det känns till och med rätt sorgligt att trilogin faktiskt har tagit slut.

Jakten på djävulen

För några veckor sedan tipsade Christian om att Göteborgs Folkbibliotek köpt in det nysläppta Blizzard-spelet Diablo III. Jag var tvungen att låna spelet direkt. Här får ni min recension:

Den som har spelat de föregående delarna i Diabloserien kommer att känna igen sig. Upplägget är i stort sett detsamma, både på gott och ont, men att behålla ett vinnande koncept är också ett av Blizzards signum.

Handlingen tar vid 20 år efter att hjälten i Diablo II besegrat mörkrets tre härskare, Mephisto, Diablo och Baal. I katedralen i Tristram, där det första spelet utspelade sig har helvetets krafter än en gång tagit sig in till människornas värld. Det är åter dags att välja vilken sorts hjälte som skall slå/skjuta/besvärja sig fram genom horder av obehagliga monster.

Grafiskt har förstås enormt mycket hänt sedan 2001 när det senaste släppet i serien gjordes. Grafiken och spelvärldens utseende har förbättrats enormt (mycket av det visuella känns igen från World of Warcraft) och spelkaraktärens utveckling har blivit betydligt mer avancerad och intressant än hos föregångarna. Samtidigt har Diablo sin egen säregna mörka stil där musiken och till och med ljuden av de helande dryckerna känns igen. Grafiken är tydlig och stämningsfull och kontrollerna lätta att lära sig.

Spelet är välavvägt utmaningsmässigt och den som spelar på normal svårighetsnivå kan ändå vänta sig att bli ihjälslagen både en och två gånger.  Personligen föredrar jag spel med mer avancerad intrig och större valmöjligheter att påverka historiens utveckling, men det finns andra spel som kan erbjuda detta. Diablo III är inte den sortens spel. Istället får man följa med på en mörk och fascinerande historia och under tiden kriga mot den mest varierande faunan av onda fiender, med mängder av vapen och magier. Själv väljer jag ”Demon Hunter”, en avståndsstridande klass, vars förmågor drivs av hat och disciplin. En karaktär rätt långt ifrån de goda hjältar jag brukar välja, och kanske aningens mer ”metal” än jag är bekväm med…

Japansk speldröm!

Studio Ghibli har gjort sig kända för framför allt animatören Hayao Miyazakis fantastiska filmer, som Min Granne Totoro, Det levande slottet och Spirited Away. Ni No Kuni är det andra spelet från studion men det första som lanserats utanför Japan. (Tyvärr finns det bara till Playstation 3 på biblioteket)

Spelets huvudperson är Oliver som lever tillsammans med sin mamma. När modern plötsligt och mystiskt går bort dyker en varelse från en annan värld upp. Enligt varelsen så är de två världarna parallella och alla människor hör ihop med någon i den andra världen. Olivers mamma hör ihop med en mäktig magiker som blivit fängslad av en ond demon. Om han lyckas befria magikern så kanske det finns en chans att denne kan rädda mamman. Därmed kastar sig Oliver ut i den parallella världen för att lära sig att bli trollkarl så att han kan utmana ondskan. Till sin hjälp har han olika ”familiars” och karaktärer som han blir vän med under äventyrets gång. På vissa sätt påminner därmed Ni No Kuni både om Heroes of the Might and Magic och Pokémon.

Älskar man, som jag, Studio Ghiblis fantastiska äventyr och underbara animationer är Ni No Kuni en ren fröjd att spela. Med de för studion så typiska animationerna och musik- och ljudeffekterna är det som att titta på en av filmerna men samtidigt ha möjligheten att interagera och styra händelseförloppet, vilket förstärks ytterligare av de charmerande filmsekvenserna som utgör ungefär hälften av spelet. Är man ute efter ett fartfyllt och actionspäckat spel kommer förmodligen Ni Non Kuni upplevas som enformigt och långsamt, men för dem som prioriterar en tät och fascinerande berättelse och trollbindande vackra miljöer är detta någonting man inte bör missa!

Döden tar semester

Som tips under vårt döden-tema så är en presentation av Döden på sin plats!

Döden har betjänt, en vit häst vid namn Binky och talar endast i versaler (stora bokstäver) – och dessutom är han oändligt torr; åtminstone i Terry Pratchetts fantasyuniversum Skivvärlden, där de flesta av hans humoristiska och tänkvärda äventyr utspelar sig. 

I boken Döden ligger lågt har Ödets makter med oro börjat notera att Döden fått allt mer personliga drag. Personlighet innebär instabilitet, något Ödets makter ogillar skarpt. Så Döden tvingas gå i pension och har plötsligt fått ett liv. Med andra ord får han ett liv först när han får reda på att han skall dö. ÄNTLIGEN HAR JAG TID! konstaterar han glatt. Det är förstås bäddat för lustiga ordvrängningar, men det finns en kärna av allvar. Trots allt är inte ett liv möjligt utan död och när alla människor som går bort börjar återvända till sina kroppar, eftersom Döden inte längre tar emot dem på andra sidan, börjar vi inse att evigt liv inte är alls så fantastiskt som man kunde hoppas. Dessutom börjar Skivvärlden översvämmas av all den livskraft som vanligen sipprar ut till dödsriket och saker får liv helt på egen hand. Resultatet är kaos och komik. 

Döden Ligger lågt är som vanligt när det handlar om Pratchett väldigt rolig och mycket skruvad, men som alla hans bättre böcker innehåller den en mängd mer filosofiska frågor, inte minst om tillvarons mer absurda sidor. 

Jonathan Strange and Mr. Norrell blir tv-serie!

Man kan väl lugnt säga att det är en trend just nu att göra tv-serier baserade på böcker. Inte minst fantasy som Game of Thrones eller varför inte tecknade serier som The Walking Dead. Riktigt attans bra har det också blivit. I höstas gick brittiska tv-kanalen BBC ut med att de kommer göra tv-serie på sex delar av Susanna Clarkes ”Jonathan Strange and Mr. Norrell”. Kombinationen BBC, 1800-tal, magi och extremt torr brittisk humor känns klockren i alla fall för mig. Regissören Toby Haynes har förresten också gjort en episod av Sherlock och några avsnitt av Doctor Who. Det lovar gott!

Och medan vi väntar på tv-serien så kan ni passa på att att läsa boken. En nätt liten sak på ca 700 sidor (det tog författaren Susanna Clarke ca 12 år att skriva den!). En liten utmaning, visst, men bland den bästa fantasyn jag har läst. Språket och den väldigt brittiska humorn är underbart. Det blir inte sämre av att boken dessutom har ett av de snyggaste omslagen  också. Så låna här på momangen!

Snabb dragning av handlingen: England, tidigt 1800-tal, Napoleonkrigen. Ungefär samma tidsepok som Jane Austens böcker utspelar sig i, men här rör det sig mer om ett slags parallellt England med en mörkare twist.

För många hundra år sedan fanns det magi och magiker i England. Den främste av dem Korpfursten som styrde över de norra delarna av landet. Nu är den praktiska magin utdöd och de magiska sällskap som finns är mest gamla gubbar som samlas för att gnabbas över hur magin en gång kan ha utförts. Tills en dag då den aningen gnälliga Mr. Norrell bestämmer sig för att visa vad han kan (och passa på att sätta ett så kallat magiskt sällskap på plats). Äntligen har en gentlemannamagiker trätt fram och magin har återvänt till England! Inte blir det sämre när även den unge Jonathan Strange visar sig kunna utföra magi och blir Mr. Norrells elev. Båda ställer sin magi till rikets förfogade för att hjälpa till att vinna de pågående krigen mot Napoleon. Men ganska snart börjar vissa slitningar uppstå mellan dem.

Vad ingen av dem vet är att magin har väckt mycket mörkare krafter till liv som har slumrat sedan Korpfurstens dagar. De magiska vägarna som leder mellan England och Älvrike har ännu en gång öppnats. Och de alver som förekommer här är inga värdiga Galadriel-typer som skrider fram genom skogarna. Detta är fullblodspsykopater som du inte helst inte vill vara vän med och du vill absolut inte bli deras fiende.

Saknar du något riktigt bra att läsa och har några veckor till övers för att helt försvinna in i en annan värld så har du hittat din bok. Annars kan du alltid vänta på att serien sänds.

Att spela modig

Jag är alltid skeptisk när jag börjar med spel som baseras på nyutkomna filmer. Inte sällan blir jag dock positivt överraskad. Bara häromdagen började jag spela Pixars Modig (Brave) som kom ut förra året, baserat på filmen med samma namn. 

Filmens handling utspelar sig i en fantasyvariant av det medeltida Skottland där den bångstyriga prinsessan Merida växer upp. Hela hennes liv handlar om förberedelse inför dagen hon är gammal nog att gifta sig med någon av de andra klanernas förstfödda söner. Men Merida är emellertid allt en prinsessa inte skall vara: viljestark, äventyrslysten, vild och en mästerlig bågskytt. När hon kämpar emot sitt förväntade öde sätter Merida igång ett skeende som sätter hela kungarikets öde på spel. Hon lyckas att förvandla sin mor och sina bröder till björnar och dessutom tvingas hon konfrontera den fruktade demonbjörnen Mor'du.

Modig är ett klassikt upplagt ”film-spel” där spelets handling utspelar sig mellan filmens scener. Spelaren kastas in i handlingen just när drottningen, förvandlad till björn, har flytt det kungliga slottet ut i skogen. Merida jagar efter för att försöka ställa allt till rätta. Hon konfronterar häxan som förvandlade hennes mamma och får reda på att Mor'du har förgiftat skogen med sin mörka magi. Beväpnad med pilbåge och svärd tar sig Merida fram genom olika delar av landet, fulla av magiska hinder och fiender, och renar dem från Mor'dus ondska. 

I de största delarna av Modig styr du prinsessan som skall hoppa mellan plattformar och slåss mot magiska  

fiender. Ett snyggt inslag är att Merida tar hjälp av elementen i striderna. Varje fiende är känslig mot ett element och du måste hela tiden anpassa dina anfall. I vissa stora strider är du istället mamma björn, men det roligaste inslaget är att plattformsmomentet varvas med små minipusselspel där du spelar med lillbrorsorna och hjälper Merida på vägen.

Detta är faktiskt ett riktigt trevligt spel att fördriva kvällarna med. Störst minus är nog den fixerade kameran som ibland gör det onödigt bökigt att hoppa mellan plattformar, men oftast är det en bra mix mellan utmaning och underhållning. Spelet är egentligen ännu snällare än filmen så man kan spela det från vilken ålder som helst. Samtidigt är det mycket mer utmanande och varierat än många andra spel som riktar sig till unga åldrar, särskilt om man väljer svårighetsgraden "Modig".

Åter till Engelsfors

Ingen har väl missat succéerna Cirkeln och Eld. Dom som väntar på tredje delen, Nyckeln, kan nu lindra sin väntan en aning med seriealbumet Berättelser från Engelsfors.
Här har Cirkeln författarna Sara och Mats sammarbetat med serietecknarna Kim W. Andersson (som gjort serieromanen Alena och albumet Love hurts), Karl Johansson (som gjort Mara från Ulthar) och Lina Neidestam (som skrivit Zelda som jag bloggat om här och Maran som Liza skrivit lite om här).

Det är 8 stycken berättelser, baserade på/döpta efter åtta stycken tarotkort. Några av korten/berättelserna handlar om det förflutna (5 st om tiden innan Cirkeln), en i nutiden (efter Eld men innan Nyckeln tror jag) och två i framtiden (sägs vara smakprov från handlingen i Nyckeln).

För den som inte läst Cirkeln och Eld kan det nog vara lite svårförståeligt då berättelserna är korta och man ibland nog behöver en del förkunskaper för att riktigt hänga med. Men kanske får man ett sug efter att läsa böckerna...

En sak som är säker är att de som läst Cirkeln och Eld inte kommer bli besvikna på detta seriealbum.

Inte helt oväntat så är det snyggt tecknat, där varje serietecknares stil är klart urskiljbar från de andra. Hela albumet är i färg.

Den röda handsken - Holly Black

Del 2 i serien Berörarna kom ut i början av hösten. Boken blev min jullovsläsning. Och jag tyckte att del 1 "den vita katten" var väldigt bra så jag hade höga förväntningar på bok nummer två.

Cassel Sharpe är en "vanlig" amerikansk tonåring om det inte skulle vara för att han är berörare. Det vill säga han kan med sina sinnen påverka andra människor. Detta fick han veta i bok 1 Den vita katten efter att han märkte att hans båda bröder hade mixtrat med hans minne.

Det finns olika typer av berörare: känsloberörare som påverkar någons känslor, minnesberörare som kan ändra någons minnen, dödsberörare som med en hand kan ta någons liv etc. Att vara berörare är olagligt och alla människor, berörare som icke-berörare måste alltid bära handskar. För att ingen ska kunna bli berörd eller beröra.
Cassel vet nu att han är den mäktigaste beröraren av dem alla. Han kan transformera vad som hellst till något annat. Med andra ord är han den perfekte lönnmördaren. Istället för att döda någon kan han förvandla personen till föremål så som en stol till exempel. Och mot sin vilja har han utnyttjats av sina bröder och maffian och blivit deras främste lönnmördare. Men när han väl blev medveten om sina handlingar bröt han sig fri.

I boken Den röda handsken försöker maffian värva honom. Men när hans bror blir mördad ändras spelreglerna. Även FBI blir intresserad av hans förmågor och vill att han ska arbeta för dem som informatör.
Samtidigt försöker han leva ett normalt liv med skola, kompisar och en lite udda familj.

På baksidan av boken går att läsa: "Den röda handsken är andra delen i Berörarna - en utmanande och annorlunda thrillerserie om makt, magi och kärlek med ödesdigra konsekvenser." Och den beskrivningen tycker jag stämmer ganska bra. Boken är spännande om än kanske inte så thrilleraktig. Men inslag av magi och kärlek finns och det ska bli spännande att se hur serien utvecklar sig. Jag kommer absolut att läsa bok 3 när den kommer. Tills dess får jag nöja mig med bok 1 och 2 som går att låna här.