Det vackra ordet ensamhet

Så mjukt att den halar sig ner i halsen, rinner som honung under huden och färgar arm för arm, ben för ben, allt i kroppen röd. Jag fann Sylvia Plaths Glaskupan frisläppt ute på loppmarknaden. Om bara domen kunde räddat mig från alla ord i Sylvias hand, låsa in bokstäverna en och en ensamma. För det är så det känns, tycker jag. Som att hon gick in i mitt liv och sa åt mig att vara olycklig. Jag ska inte vänta på de dagar som kommer, för jag har inget att göra med dem.

Genom att presentera världen ur Esthers, huvudkaraktärens, ögon lyckas Sylvia ifrågasätta, förlöjliga och förstöra känslorna som kommer till kring framtidsdrömmar, manlighet, tankegångar och New York med sin ytlighet. Esther, med sin barnsliga, manipulativa men monotona röst berättar för mig hur oviktigt det är att just jag, du, lever. Hon gör det med en sådan elegans att jag självmant hoppar av tåget vid hennes station.

Esthers tåg fick tekniska problem någonstans i New York där hon har alla möjligheter att fatta pennan och ta sitt livs chans att bli den författare hon måste bli. Ilskan och sorgen, fram- och baksida av samma hand, går in i hennes liv när hon ligger passivt och ser staden glida förbi utanför hennes kupa av glas. Tillsammans med Esther instängd i glaskupan besöker vi psykologer som lurar i sina träbeklädda kontor längts bort i korridoren av anstalten. Matad, tvättad och ledd till elchocksbehandlingar av konstiga mystiska sjuksköterskor med dold agenda. 

Språket är så nära, så personligt att man nästan kan se ut över America på 50-talet då kjolarna var vida ner till vaden och det var sexigt att leva i sin friskt fungerande kramgoa kropp. Allt är så värdelöst och så hemskt fult. Så många människor som har svårt att se sanningen i personen framför sig och när denne är reflektionen i en spegel kastas ljuset ut över alla skavanker och fula tankar. Esther sa så i alla fall.

”Då kom jag ihåg historierna om blodfläckade brudlakan och kapslar med rött bläck som gavs till brudar som redan berövats sin oskuld. Jag undrade hur mycket jag skulle blöda, och lade mig ner och höll handduken mot mig. Det slog mig att blodet var svaret. Jag kunde rimligtvis inte vara oskuld längre. Jag log ute i mörkret. Jag kände mig som en del av en viktig tradition.”

 

 

.: Dagens vackra boktips av Adina, som extrajobbat på Hisingens bibliotek under våren. Tack Adina! :.