torsdag 14 november 2013

The kids are all right

Det verkar finnas en antydan till en ny trend i ungdomslitteraturen, och den gillar jag. Det har nämligen börjat dyka upp andra karaktärer än gruppen ”de vanliga” och gruppen ”stereotyper”. 

Vad menar jag med det? Jo, att för det allra mesta så består en berättelse utav några karaktärer som återfinns nästan i alla böcker; dels de som bara är de ”vanliga” personerna, oftast den/de som boken handlar om. Och runt omkring dem brukar det finnas lite olika typer, du vet, den hårda killen/ligistgänget, någon mobbad tjockis, någon snygg tjej och hennes gäng som äger skolan, och så vidare.

Och till slut blir ju det här skittråkigt. För alla tillhör inte några av de grupperna, och det gör att det finns väldigt många sorters personer som finns i det verkliga livet, men som aldrig får synas i litteraturen. Men. Nu tycker jag som sagt att det känns som att det kanske börjar bli en liten ändring på det.

De här personerna skulle nog förut ha ingått i gruppen ”mobbade” eller ”störande” ungar, eller kanske inte fått bli omskrivna alls. Men plötsligt får de synas, finnas, och får bli riktiga människor. Tre bra exempel på sådana personer och böcker är;
1. Förr eller senare exploderar jag, om 17-åriga Hazel som har en obotlig form av cancer, och försöker låta bli att skaffa vänner, för att ingen ska behöva sakna henne när hon dör. Det är en ledsen, rolig, knäpp och nära berättelse om hur Hazel och hennes omgivning hanterar sjukdom och dödlighet, men också livet.

2. Mitt bultande hjärta om Amanda som är 14 år och är sport- och idrottsintresserad men som en dag plötsligt faller ihop och måste åka till sjukhus – och där får reda på att hon har ett hjärtfel. Hela hennes värld ställs upp och ner. Vad för liv har hon nu, kan hon inte leva och göra saker som hon gjorde igår? Och hur kan de kalla det fel att ha ett ”för stort hjärta”?


3. Jag är ju så jävla easy going handlar om Joanna som har ADHD, är impulsiv och pratig, och skitjobbig enligt hennes polare. Att ha ADHD passar liksom inte en tjej, det förstår hon att folk tycker, och Joanna försöker desperat att kanalisera all sin energi och sina ständiga ”40 kanaler i huvudet” mot något, hitta något som kan lugna henne och göra att hon kan bete sig ”som vanligt folk”.

Tre tonåringar. Tre personer med olika problem som sällan får utrymme i litteraturen. Men i de här böckerna får de komma fram och bli människor; individer med verkliga berättelser, och inte bara någon ”handikappad unge” i bakgrunden. Det gillar jag som fan. Och hoppas på fler böcker i samma stil.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar