Boken som fick årets Augustpris i kategorin "årets ungdomsbok" var Jessica Schiefauers Pojkarna. Kim, Momo och Bella är inte skolans häftiga tjejer. Tvärtom håller de sig mycket för sig själva. I skolan får de, som alla andra tjejer, utstå trakasserier, glåpord, tafsningar och annat skitäckligt från killarnas sida. Killarna, tonårskillar, som får och tar sig så otroligt mycket makt. Som syns, hörs och bestämmer över andra, framförallt tjejerna.
På kvällarna leker tjejerna. De klär ut sig, låtsas vara andra, låtsas som att de inte är tre 16-åriga tjejer som är fast i kroppar som alltid ska bedömas och dömas av andra. Och plötsligt är det ingen lek längre.
På nätterna förvandlas Kim, Momo och Bella till killar. Plötsligt står de på trappsteget till ett helt annat liv. De kan röra sig fritt ute utan att vara rädda, utan att vare sig killarnas eller vuxnas blickar vandrar över dem, utan att känna sig begränsade i ord eller handling.
Kim är lyrisk över sin nya ”deltidskropp” och sitt nya alias Leo – och hon hänger sig alltmer åt den delen av henne som är Leo – och männen Leo möter i sitt nya umgänge. Men samtidigt försvinner Bella och Momo alltmer in i periferin av Kims/Leos liv, och det uppstår problem även med de nya kompisarna. Vad innebär det att vara kille egentligen? Hur beter sig killar mot varandra, och vilka negativa delar av manlighet ska Kim/Leo behöva gå med på för att få tillhöra grabbgängen?
Det här är en bok som gör bryt mot många andra ungdomsböcker. Personligen har jag svårt för de ”magiska” inslagen i den, förvandlingarna, eftersom jag är ett stort fan av socialrealism (”verkligheten”). Och även mot den inte sällan stereotypa skildringen av tjejer och killar. Men den bör läsas ändå. Den behandlar viktiga frågor som manlighet, kvinnlighet, köns- och identitetsfrågor (vad gör man när allt känns fel? Vad gör man åt att man känner att man hamnat i fel kropp?). Vid sidan av att det är en kärleksberättelse, framförallt mellan vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar