Den handlar om dig. Om dina kompisar. Om dina kusiner, och alla andra ungdomar du känner som är tvungna att stå ut med att jobba timvik utan att kunna förvänta dig att bli inringd dagen efter, än mindre veckan efter, sketna arbetsköparavtal, arbetsplatser där du måste be om lov får att få ta en rast lång nog att gå och kissa, och att aldrig någonsin kunna förvänta dig någon form av anställningstrygghet eller stabilitet. Inte heller att känna att du är värd något annat än din arbetskraft.
Jenny har jobbat på ett café i centrala Göteborg, och vet om precis hur det ser ut. Hur det känns att veta att man är mindre värd och inte har någonting att säga till om. Att inte våga säga emot sin chef av rädsla för att bli utbytt (för hon har sett det hända med andra). Hon beskriver sina upplevelser kort, hårt och osentimentalt – men samtidigt på ett väldigt känslostarkt sätt. Och det är lätt att känna igen sig i det hon skriver:
vi var unga
skulle bara jobba lite extrablonda idioter
klarade oss bäst själva
facket kostade bara pengar
ingen var intresserad ändå
hade fullt upp med annat
skulle snart slå igenom
vi var alltid på väg någon annanstans
utomlands
tv-studios
studier
nästa år skulle
vi slippa
torka bord
bre mackor
och ta skit i kassan
(Ur Fördomar)
Men det finns även en tro i Jennys dikter. På att saker kan förändras, att de kan bli bättre och att vi är starka tillsammans:
när deras system gick in i en ny kris och
de försökte ta vårt arbete ifrån oss
gav vi varandra ett löfte
vi ställde oss bredvid varandra
ställde krav på varandra
tillsammans
tillsammans
om vi var fyrahundratusen blev vi starka som fyra miljoner
om vi var fyra miljoner blev vi starka som åtta miljarder
så fungerar solidariteten
det finns inga formler för den
men när den växer
växer vi
okontrollerbart
(Ur ”Tillsammans”)
Helt underbar, låna och läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar