Miranda lever för simningen. En lovande talang med siktet inställt på junior-SM. Enligt hennes tränare har hon "bra vattenläge" och det är inte något en kan träna sej till, eller åtminstone tar det flera år. Men Miranda bara har det. Av sej själv. I simbassängen kan ingen klå henne, där har hon full kontroll och pressar sej själv hårdare än alla andra.
På hemmaplan, däremot, råder kaos. Eller i alla fall ett stilla kaos. Mirandas storebror har stängt in sej på sitt rum och dragit ner persiennerna. Där sitter han hela dagarna med hörlurar framför datorn och spelar World of Warcraft. Sedan några veckor tillbaka vägrar han gå till skolan, han är förlorad åt spelet, har tappat greppet om verkligheten. Mirandas bror finns inte längre utan har ersatts av en amöba. En stinkande amöba som inte ens bryr sej om att duscha längre.
Såklart är föräldrarna sjukt oroliga för honom, men det är som att de inte orkar ta tag i problemet på riktigt. Då och då gör de några lama försök att få iväg honom till skolan och komma ut och äta middag med resten av familjen, men det slutar alltid med uppgivna suckar och återhållen smyggråt i mörka hallen utanför broderns dörr.
Den stängda dörren blir en ständig påminnelse om att något i familjen är sjukt, men de vuxna väljer att stoppa huvudet i sanden.
Miranda söker sin tillflykt till simningen, den blir livsviktig för henne.
Flyt som en fjäril, stick som ett bi är en jättefin bok skriven av Elin Nilsson. Om att försöka uthärda en tillvaro som håller på att rasa samman. Om att hitta något att hålla fast vid när alla sviker. Om att simma för att inte drunkna.
