Spelet som botade min WoW-abstinens

Det kom ut i våras och har varit i min PS3:a många timmar sedan dess. Nu är det hög tid att rekommendera spelet för er som missat det; Kingdoms of Amalur: The Reckoning!

Reckoning har hämtat mycket från World of Warcraft designmässigt. Både i high fantasy-utformningen av utrustning och menyer såväl som de gula utropstecknen över NPC:er (Non-Player Character), men spelet är också mycket snyggare. Exempelvis är alla områden i spelet unika trots att världen är riktigt, riktigt stor. Dessutom pratar alla hundratals questgivare och voice-actingen är oftast skitbra!

Världen är i jämförelse med exempelvis Skyrim (som jag också älskar) extremt high fantasy och lägger mycket mer tonvikt på att vara visuellt häftig än på realism. Samtidigt är både berättelsen och spelvärlden mycket utvecklad och originell, mycket tack vare att den amerikanske fantasyförfattaren R.A.Salvatore har skapat ramberättelsen.

Ett område som Reckoning utmärker sig särskilt på, i jämförelse med andra RolePlayingGames är det välgjorda stridssystemet. Striderna brukar vara det minst genomarbetade i fantasyspel men i Reckoning flyter de extremt bra. Dessutom är vapenarsenalen fantasifullt utformad och visuellt cool när man hackar sig igenom horderna av monster.

Med tanke på att det nu var ett tag sedan spelet kom ut så är det tydligt att det verkligen håller i längden. För dig som tycker om att uppleva häftiga strider och en engagerande och mäktig main-plot så rekommenderar jag Kingdoms of Amalur: The Reckoning starkt! Och till skillnad från World of Warcraft så går det att pausa...  

Som om jag frågat.

Idag tänkte jag skriva lite om Johanna Lindbäcks senaste bok Som om jag frågat.

John har precis börjat nian. Sommarlovet har varit.. bra. Egentligen, fast ändå inte. Han har varit på semester till Italien med familjen: John, mamma och pappa och lite andra släktingar. Men hans föräldrar pratar knappt med varandra längre. De kanske inte bråkar jättemycket och jätteofta. Men de tjurar, är inte lika kärleksfulla mot varandra längre. De skämtar och skojar inte med varandra som förr. Någon skit är på gång.

Skall dom skiljas nu eller vad? John bara väntar på SAMTALET. Där dom ber honom att komma och sätta sig vid köksbordet för att "de måste prata lite". Och efter ett tag kommer det. Samtalet. Hans föräldrar skall testa att inte bo ihop ett tag (pappan skall flytta in hos en kompis) för att se om det kan hjälpa dom att rädda deras förhållande. Men vad är "Ett tag"? Och betyder det att dom kommer skiljas om det inte blir bättre? Och när vet dom hur dom skall göra? Hans föräldrar har inga riktiga svar att ge.

För att göra saker ännu jobbigare så har hans bästa kompis Lukas blivit ihop med hans äldsta kompis Saga. Helt plötsligt såg han dom smygkyssas i skolan, ingen av dom hade berättat något för John. Varken Saga eller Lukas. Ingen av dom som han brukar kunna prata med saker om.
Och det dröjer innan de berättar att de blivit ihop, dröjer för länge. Så nu hänger Lukas och Saga mest med varandra. Innan var det John och Saga som var kompisar och John och lukas som var kompisar. Nu är Lukas och Saga ett par och John han får liksom inte plats.
John är mitt uppe i en kris och har helt plötsligt ingen att prata med.

Och det blir aldrig riktigt läge att ta upp något själv i skolan tex och ingen frågar hur han mår. Dessutom, hur gör man egentligen för att ta upp något? Skall man bara säga "mina föräldrar skall nog skilja sig, jag mår skitdåligt" när man sitter i bamba eller något? John känner sig ensam och isolerad.

Ännu mer komplicerat blir det av att hans pappa är gympalärare på Johns skola, så de syns typ varje dag i skolan. Och där är pappan som vanligt. Vilket känns helt sjukt för John vars hela liv är i gungning. Dessutom är pappan med och tränar fotbollslaget som John spelar i. Som han alltid spelat i och som varit en stor del av hans liv och av hans och pappans liv ihop.

Hur det går för John, hans föräldrar, Saga, Lukas och Line (hah! om ni vill veta vem Line är får ni läsa boken!) lovar jag att du kommer vilja veta efter att du bara läst några sidor av boken. För det här är riktigt bra. Jag kan verkligen känna med John och känna igen mig i så mycket av hans känslor. Johanna Lindbäck förmedlar väldigt starkt och trovärdigt alla de känslor John tampas med när det gäller föräldrarna, vännerna och livet i allmänhet.

Som sagt är det en riktigt bra bok. Även om den gör ont ganska ofta så är den också väldigt fin, för den är ju ändå fylld med kärlek. Mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan vänner. Johanna Lindbäck är verkligen fenomenal på att beskriva känslor och relationer.
Läs!

Värsta Bokmässan

På torsdag börjar Bok och Biblioteksmässan och som vanligt samarbetar Värsta Boken med Göteborgs Posten under mässan.

Vi kommer för andra gången i år att dela ut mängder med bra böcker och seriealbum till ungdomar som är mellan 13 och 25 år gamla.

Ni hittar oss i Göteborgs Postens monter på fredagen mellan 13:00-14:00 och på lördagen 14:00-15:00.
Hoppas vi ses då!

Parkour to the rescue

Nu blir det lite lättläst action. Den heter 23 minuter av James Lovegrove (låna här) och börjar med att den unge killen Taj är hemma hos gangsterbossen Logan med bevis på att Tajs pappa inte tjallat till polisen. Logan tror på bevisen men har tyvärr redan beordrat att pappan ska dödas av en lönnmördare. Mördaren har inte med sig någon mobil så Logan kan inte ringa men ger Taj en film inspelad på en smartphone som bevis till lönnmördaren att det beställda mordet är avblåst. Problemet är bara att Taj bara har 23 minuter på sig att ta sig hela vägen till pappans butik där mördaren väntar. Som tur är kan Taj parkour. Vet ni vad parkour är? Det är ett sätt att ta sig fram smidigt över hinder, att kunna hoppa och göra volter och klättra uppför hus.

Minuterna tickar ner och frågan är om Taj ska hinna fram. Inte blir det bättre när han får två poliser efter sig som vill gripa honom och ta honom till polisstationen…

Det är händelserikt det här och är en kamp mot klockan där Taj får använda alla sina kunskaper i parkour för att kunna ta sig fram mellan husen.

Här är lite parkouraction:

Planekonomin kommer ut ur garderoben

Allkonstnären och Galagotecknaren Sara Granér briljerar med sitt nyutkomna tredje seriealbum i ett större och än mer vågat format än tidigare. De starka färgerna och naivistiska fabeldjuren känns igen från Det är bara lite AIDS och Med vänlig hälsning liksom hennes fantastiskt syrliga språk som fullständigt pinpointar verklighetens absurditeter.

I All I want for christmas is planekonomi använder sig Granér av ett mer sammanhängande tema. Hon ansätter som tidigare klassklyftor, miljöförstöring, krig, överkonsumtion, sexism och likgiltighet, men erbjuder här också ett alternativ när hon dammar av det gamla begreppet planekonomi. Fokuset ligger därmed framförallt på dagens ekonomiska system som kritiseras utifrån alla upptänkliga vinklar och i de mest fantastiska kontexter. Exempelvis tussilagon som hånas för att inte vara ett tillräckligt fräscht, unikt och vinnande vårtecken eller kärnkraften som liknas vid en trisslott.
Granérs främsta kännetecken är den stilistiska blandningen av högt och lågt; fjortisslang med byråkratsvenska, fotocollage med surrealism och katastrof med banalitet - allt i en kontrasterande glättig färgsättning.

Det är uppfriskande att merparten av Sveriges bästa serieskapare just nu är kvinnor och att de genom satiren förmedlar ett alternativ till dagens samhällsordning, samt manar till kritik och handling. Sara Granér utmärker sig bland dessa genom sin originella stil och jag skulle vilja hävda att hon med All I want for christmas is planekonomi placerar sig som den klarast lysande stjärnan på seriehimlen 2012.