Mina fördomar om Alex Schulman som kom på skam?

Personligen har jag svårt för Alex Schulman (mycket på grund av den ytliga och elaka bloggstil han gjorde till sin för ett par år sedan) men tvingade mig ändå att läsa hans senaste bok och upptäckte att jag trots allt kunde uppskatta hans språkliga ansträngningar.

När Alex Schulman skrev Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött utgick han ifrån gamla blogginlägg och boken påminner mycket till sin form, med korta tidsspecifika kapitel, om en dagbok. Nästan uteslutande handlar boken om Schulman - hur han festar, nojar och tvingas att konfronteras med tragiken i sitt liv, men framförallt om den spirande kärleken till kvinnan som blir hans fru.

Att vara med henne... är en självrannsakande och ärlig roman om osäkerhet, rädslor och de första trevande stegen in i en kärlekhistoria.
Alex Schulman har en god förmåga att levande och cyniskt beskriva människor (därav hans elaka bloggstil) men i boken sker det oftast med värme och allra mest genom en komisk självironi. Den rättframma stilen fungerar väl ihop med dagboksformatet och ger boken en känsla av direkt uppriktighet, som genom det levande språket nästan ibland verkar vilja närma sig lyrikens område.

Boken är bra - när jag läste den skulle jag rent utav säga riktigt bra! - men när jag läst klart den får jag ändå en känsla av innehållslöshet. Den handlar trots allt bara om Alex Schulman och om hans känslor samt uppfattning om världen. Plötsligt befinner jag mig ändå lite där jag började, är Schulman ändå inte ganska självgod och ytlig?

/skeptisk men charmad Johanna