Men jag tror aldrig jag läst något liknande Inte vatten värd.
I större delen av boken tänker bokens huvudperson, Edith, tillbaka i tiden på händelser. En del flera år tillbaka i tiden och en del bara för några dagar sen. När boken börjar har Ediths klass precis kommit tillbaka från en skolresa till Gotland. Eller inte riktigt alla. Inte Sigga. Sigga såg Edith sist när hon vandrade iväg själv under poängpromenaden, ensam som vanligt. Hon försvann bort mot kalkbrottet och Edith har inte sett henne sen dess.
Sigga har under sommaren bott hos Ediths familj för att Siggas mamma haft psykiska problem. Ediths familj hjälper ibland ungdomar som har det svårt hemma, låter ungdomar bo hos dom. Ediths bästa kompis Lucinda har varit bortrest under sommaren och under tiden har Edith och Sigga umgåtts och haft det ganska schyst.
Men när sommaren är slut och skolan börjar så börjar också Sigga i Ediths klass. Edith låtsas inte känna henne och hakar på utfrysningen av Sigga. För att om hon själv skulle umgås med Sigga eller berätta om sommaren så skulle det vara kört för Edith, hon skulle bli totalt utfryst av Lucinda. För Lucinda har mer och mer börjat hänga med Madeleine och Barbara och börjat frysa ut Edith. Särskilt efter att de tre tjejerna varit i USA utan Edith. Nu har de egna internskämt som inte Edith förstår. Och Edith kämpar så hårt för att fortfarande få vara med Lucinda.
Hon går så långt att hon under klassresan till och med berättar saker om Sigga och hennes mamma, hemligheter som hon lovat att inte berätta för någon. Men nu gör hon det ändå, och hon berättar för den som hon minst av all borde ha berättat det för: Lucinda. Lucinda som sprider ut det till alla i klassen så fort hon bara kan.
För att täcka upp det faktum att dom behandlat Sigga som skit och att hon har försvunnit så ljuger Edith och de så kallade kompisarna för läraren som är med på klassresan. De skriver en lapp som de lämnar till läraren, sticker in den genom dörren till hans stuga. Lappen säger att Sigga stuckit hem för att hennes mamma är sjuk, det är Lucinda som skrivit lappen men hon har skrivit under med Siggas namn.
Väl tillbaka från klassresan har Sigga inte kommit hem. Edith börjar fantisera om att Sigga är död. Kanske har hon blivit mördad, eller trillat ner för ett stup eller något. Kanske ligger hon och plågas just nu, förblöder någonstans på Gotland. Edith tänker att det är hennes fel, att hon är feg som inte vågar göra något, inte säga ifrån.
Ediths dåliga samvete får henne att tänka tillbaka på hur hon behandlat Sigga, men även på hur hennes bästis (praktarslet) Lucinda behandlat henne, ända sen de var små och fram tills nu. Hur de börjat glida ifrån varandra och hur Edith har gått med på nästan vad som bara för att få fortsätta umgås med henne.
En bok om hur illa man kan behandla andra för att själv få må bra/vara med tuffa gänget/inte bli utfryst. Och om vänskap, skuldkänslor och rädsla.
Spännande, deppigt och riktigt bra!
