Piratutlåning och bokbål

Jesper och hans kompisar är uttråkade i en mondän vardag, där de konstant hankar sig fram. Och samtidigt är de frustrerade över samhällsutvecklingen; hur högerkrafter tar ett allt hårdare grepp om Sverige och hur profit ställs före människor.

Vad kan de göra åt saken? De börjar driva med systemet. Skickar in falska insändare till tidningar där de utger sig för att vara ”liberaler” som är upprörda över olika saker, skapar bloggar och hemsidor, skickar falska brev till politiker där de låtsas vara upprörda över kommunisterna och pk-vänstern, som styr allt i landet.

 

Och så en dag kommer de på det perfekta skämtet. Att piratnedladdning från nätet förbjuds och straffbeläggs – är inte det som att straffbelägga att låna böcker på biblioteken? Där har ju inte heller författarna gett sitt medgivande till utlåningen, och alla får inte ersättning. De sätter igång en kampanj mot folkbiblioteken – mot ”piratutlåningen” – med poängen att visa hur löjlig piratnedladdningsdebatten är. Men vad de inte räknar med är att de blir tagna på allvar. På väldigt stort allvar.

 

Bränn biblioteken är en aktuell samhällsskildring; kring tävlingar i vem som är mest kränkt, vem som känner sig mest förorättad och vem som definitivt inte får det de är berättigade till. Tävlingarna tar sig ofta form av absurda politiska utspel, högljudda insändare i tidningar – och en retorik som är kall och hård och inte sällan slår nedåt. Boken är tänkt som en satir, men kommer obehagligt nära, och skrattet sätter sig i halsen.

Älska mig, bara mig

Saga är 16 år och har nyss börjat gymnasiet. Det är en ny värld, kanske inte så mycket i och med själva gymnasiet, men det dyker upp nytt folk, och saga finner sig plötsligt i helt andra kompiskretsar hon gjort tidigare – och även politiska. Där hon tidigare kände sig oinsatt och ganska likgiltig finner hon nu engagemang och empati; i försvar av flyktingar som ska tvångsutvisas, bland djurrättsaktivister och veganer; hos personer som ser annorlunda på samhället och sin egen plats i det än de flesta andra.

Samtidigt brottas hon med problem hemma, där Saga verkar vara den enda vuxna bland de

tre hennes familj består av; hennes mamma sitter mest hemma och är deppig hela dagarna, vattnas ur i Sagas pappas frånvaro. Medan Sagas pappa jobbar över alltmer, försvinner utan att säga vart han tar vägen, och kommer hem med ett stort leende på läpparna. Det blir tillslut Sagas uppgift att försöka reparera sina föräldrars äktenskap och självförtroende när det visar sig att hennes pappa är otrogen.

Saga träffar Lex – som är perfekt, ouppnåelig och fantastisk i sin politiska medvetenhet och aktivism. Det otroliga händer: Lex är intresserad av Saga också – men Sagas vän Joline varnar Saga för att Lex kan vara ”lite knepig” och att någon som vill vara tillsammans med honom måste vara ”en stark person”.

Saga förstår inte alls, men det går snart upp för henne att Lex, och flera andra hon känner, kanske har en annan syn än vanligt på vad det här med ”att vara tillsammans” innebär. Plötsligt haglar begrepp som monogami, polyamorös och poly omkring henne – alltså om man bara kan gilla eller vara kär i en person åt gången, om det bara är personen man är tillsammans med som man får tycka om och hångla med – eller om olika relationer ser ut på olika sätt och är mer flytande än bara antingen ”tillsammans” eller vänner”.

Det är en omtumlande upplevelse för Saga, och en minst lika omtumlande känsla när hon kommer till insikt om att hon kanske vill att hennes föräldrar ska ha ett ”öppet förhållande” (att de är tillsammans men ändå kan träffa andra) – för det verkar ju som att det kanske skulle göra dem lyckliga?!

Låter alltihop det här svårförstått? Låna och läs Älska mig bara mig, jag rekommenderar den! Jag säger hurra att det kommit en bok som handlar om andra normer och funderingar kring kärlek, sexualitet, att vara tillsammans och vänskap än vad vi vanligtvis får läsa om och om igen. Bu för att kärleksobjektet i boken (Lex) visar sig vara en skitstövel, och inte alls är någon bra förespråkare för flersamhet eller polyförhållanden.

Internationella kvinnodagen!

Idag är det den åttonde mars, den internationella kvinnodagen.

Därför är mitt tips till alla, kändisar som okändisar, till kvinnor, män, han, hon och hen boken Arbete, bröd, fred: historien om 8 mars, Internationella kvinnodagen, klasskamp och kvinnokamp.

1910 anordnades det en internationell socialistisk kvinnokonferens i köpenhamn och det var där man bestämde att man skulle instifta en årligt återkommande kampdag för kvinnors rättigheter.

Jag citerar från sida 9 i boken:
"Syftet med internationella kvinnodagen var att agitera och att väcka politisk omedvetna systrar samt att stärka den internationella solidariteten."

En rolig fakta är att kvinnokonferensen 1910 hölls i Folkets hus i Köpenhamn. Det huset blev på 1980-talet ett kulturhus drivet av ungdomar, med musik, kultur och politik i fokus. De som höll till i Ungdomshuset, som huset kallades, blev tyvärr vräkta 2007 och nu är huset rivet.

Den första internationella kvinnodagen firades 19 mars 1911 och då bara i ett fåtal länder. Det var först 1921 på kommunisternas andra internationella kvinnokonferens i Moskva som man bestämde att det skulle firas just 8e mars.

Boken är kort, ca 60 sidor, så det är bara att läsa och se till att man har koll på den här viktiga dagens historia.

Hora-madonna-komplex

Den här veckan har jag läst ett seriealbum som Liza valt åt mig, Zelda, med motiveringen: "Handlar om en helt jävla galen feministbrud. Tycker någon som inte är en helt jävla galen feministbrud själv att serien är bra/rolig/intressant?"

Jag kan börja med att svara: JA, jag tycker den är "bra/rolig/intressant".

Lina Neidestam heter författaren/serietecknaren och albumet [LÅNA HÄR!] är en samling av seriestrippar i färg, som har publicerats i olika dagstidningar (tror jag). För tillfället publiceras den i serietidningen Nemi.

Zelda är en arbetslös slacker som inte kan hålla käft när hon träffar på sexistiska snubbar eller när andra kvinnor inte är lika mycket feminist som hon själv är (iaf enligt Zelda) . Själv kan hon dock göra lite som hon vill när det passar, vilket ger serien självdistans och humoristisk dubbelmoral vilket jag gillar stark och som känns som en av grundpelarna i serien.

Ganska vardagliga saker, typ gå på krogen, blir roligt när Zelda gör det och ballar ur lite. Roligt är det också att följa Zelda i hennes försök att fuska sig fram, ljuga sig in på skolor, ljuga om sin bakgrund för att försöka få sin ihopljugna roman såld (en rip off på Pojken som kallades det, Zeldas egna version heter Tjejen som kallades hon) med mera. Och jo, Zelda är ganska galen och går ofta för långt, men det är ju bara kul.

Och hon har ju för det mesta rätt, eller?

Sammanfattningsvis: Zelda är en väldigt rolig, vettig och bra tecknad serie.
En del sex, alkhohol och galna upptåg utlovas. Gillar man inte det så kanske man inte skall läsa.

Kolla in Linas blogg.

Filip läser om Filip.

"Före och efter Bella: är en av mina favoritböcker och jag tyckte det skulle vara roligt att se vad någon annan tycker om den."
Med den motiveringen fick jag Före och efter Bella (skriven av Maja Hjertzell) från Liza, för att läsa till kompisen väljer veckorna.

Filip går sista terminen i nian och han är ihop med Saga. Han verkar inte riktigt förstå varför Saga vill vara tillsammans med honom. Hon är ju snygg, en liga över Filip som tycker att han själv är ganska alldaglig och tråkig.

Hans bästa kompis har flyttat till en annan stad och Filip verkar inte ha några nära vänner i staden direkt. Han spelar fotboll, men umgås inte med dom andra i laget på fritiden så mycket. Magnus är hans bästa kompis i klassen, men dom har mest börjat
umgås av en slump. Han vet nog inte riktigt om han ens gillar Magnus särskilt mycket.
Filips liv verkar liksom inte dåligt, men det är lite...tråkigt.

Men så börjar en ny tjej i klassen. Bella, som är ett år äldre, och nyinflyttad i staden. Bella kan inte hålla tyst i klassen om det är något hon inte håller med om. Hon tar plats och är politiskt medveten.
En dag när Filip tröttnat på klassen och smitit till sitt favoritcafé, stället dit ingen annan han känner går till, så sitter Bella där. Dom börjar prata och långsamt växer en vänskap fram.

Filip dras till Bella som person, för hon är något annat än klassen och killarna som han är ganska trött på. Hon tänker själv och har egna åsikter. Men det är inte så lätt att vara kompis med Bella alltid. För hon kan bli skitsur utan att Filip riktigt förstår
varför. Och Saga och killarna i klassen gör det inte heller så lätt. För man kan ju inte som kille bara vara vän med en tjej, det måste ju vara något mer? Eller?

Dessutom verkar något ha hänt som fick Bella att flytta från sin hemstad och Bella verkar må dåligt över det men berättar inget, Saga verkar ha problem med att Filip umgås med Bella och killarna i klassen med.
Och ju närmre sommarlovet vi kommer, ju mer problematiskt blir Filips liv.

En väldigt fin bok om... vänskap. Tror jag. Och om könsroller, utseendefixering och att våga stå på sig även om de omkring inte håller med.

En bok som borde läsas av alla på högstadiet.

Det bästa i boken tycker jag är de passager där jag kan tänka tillbaka på när jag gick i nian och känna igen mig i många situationer. Tex om hur det blir när man som ung kille väljer att inte haka på en jargong tex och kanske ifrågasätter något som resten av ens killkompisar ser som en självklarhet. Då gäller det att fort skynda sig tillbaka in i fållan och hålla med även om man inte gör det. Eller att stå på sig, och vara beredd på att få skit för det.
Jag tycker det är väldigt intressant, hur könsroller även begränsar de som vinner på dom (läs: män, pojkar, killar) och formar och leder oss in i massa tankegångar och beteende som vi engetligen kanske inte tycker är särskilt vettiga, konstruktiva eller bra. Ens för oss själva.

En väldigt bra bok, även om slutet på boken känns lite lamt (någon som håller med?).
Tack Liza, det här är en bok som jag tyckte mycket om och som kommer dyka upp då och då när jag bokpratar.

Så, låna nu och LÄS!

Nu är det väl revolution på gång?

Det finns en bok om proggiga barnböcker (där en del ungdomsböcker finns med) och nu tänkte jag tipsa om en finfin bok som skulle ha passat i den. Det handlar om Harry Kullmans De rödas uppror. Boken ingår i en serie böcker och utspelas under 1930-talet, en tid full av politiska motsättningar och arbetslöshet. 
Huvudpersoner är den fattige killen Fritte och hans två kompisar Knutte och Sumpan.  Deras kompis Palle får med dem att dela ut kommunistiska flygblad på Östermalm. De åker på stryk av fascister och blir jagade av polisen men vägrar ge upp. De sätter upp affischer, läser politiska böcker och planerar sitt alldeles egna uppror mot rikemansskolan Östra real. Nu är det väl revolution på gång!

Det här är spännande skildring av hur aktivister hade det förr tiden, under kristidens 30-tal. Om förföljelse, slagsmål och hetsiga diskussioner. Det är också en bok som tydligt tar ställning för huvudpersonerna även om engagemanget problematiseras mot slutet. Det gillar jag och är något jag saknar i dagens ungdomsböcker. Jag skulle dock ha velat ha in en dos självkritik vad gäller kommunistpartiet och Sovjetunionen men, men... man kan väl inte få allt. Läs nu De rödas uppror istället för att lyssna på mitt gnäll.

Terrorist eller frihetskämpe?

1969 är Leila Khaled (då enbart 24 år gammal) den första kvinnan någonsin som kapar ett flygplan. Under namnet The Che Guevara Commando Unit kapar hon, för PFLPS:s (Folkfronten för Palestinas Befrielse) räkning, ett flygplan som flyger från Rom till Tel Aviv. Hon blev ett ungt ansikte utåt för kampen för ett fritt Palestina och förde ut frågan till människor världen över, människor som tidigare inte hört talas om Palestina. Många blev väldigt inspirerade av Leila (kanske lite extra för att hon var så ung och som sagt den först kvinnan som kapade flygplan) och för många har Leila varit, och är fortfarande, en hjälte.

I dokumentärfilmen Leila Khaled - flygkaparen åker Svensk-palestinska Lina till Jordanien för att ta reda på vem Leila Khaled är idag och vad tycker Leila nu när hon är runt 60 år. Har hon ändrat åsikter om kampen?

Med finns även berättelser från de som var med om kapningen fast på andra sidan: de passagerare och personalen på flygplanen. Vad har de att säga och hur har det påverkats av kapningen?

En bra dokumentär som tar upp många intressanta frågor, bland annat vem som räknas som en terrorist och vem ses som en frihetskämpe?
Och kan man rättfärdiga användandet av våld för att nå politiska mål?

Vad tycker du?

Intervju med Pantrarna

Kristian har intervjuat Murat Solmaz från den nystartade föreningen Pantrarna som kräver fler fritidsgårdar i Biskopsgården. De har mycket intressant att säga!

Kan ni presentera er lite kort. Vilka är ni och vad vill ni?

Pantrarna bildades 14feb 2011, alltså en ganska ny bildad förening. Dess medlemmar består av folk från olika förorter men främst från biskopsgården. Individer som fått nog av nedskärningar i den gemensamt finansierade offentliga sektorn gick ihop till att agera tillsammans för att
göra sina röster hörda och tas på allvar. Medlemmarna gjorde sig snabbt förstådda på att politiker av ren god vilja inte kommer bistå med social service eller ta hand om biskopsgårdens framtid alltså ungdomarna utan press måste komma underifrån av de bosatta i området. Hade det varit på det viset hade det istället för nedskärningar varit upprustning. Sedan 80 talet fanns det 7-8 fritidsgårdar, idag 2011 har vi en fritidsgård för yngre ungdomar som rymmer 30 pers och en annan fritidsgård som numera lagt ner sin öppna verksamhet vilket innebär att ungdomar måste ringa och boka tid innan de får komma in på fritidsgården. Pantrarna ställer krav på att man omedelbart bör slå upp portarna för nya fritidsgårdar och ge ungdomarna en plats att vara på istället för att tvingas ut på gator och torg. Det har skrivits mycket om biskopsgården på sistonde om bilbränder och den ökande kriminaliteten. Vi ser inte detta som ett fenomen utan ursprung utan vi ser den ökande kriminaliteten som en följd av den ökande ojämlikheten i samhället. Pantrarna tror knappast på att öppnandet av en fritidsgård kommer lösa de stora problemen som exisisterar i biskopsgården för att efter ungdomarna kliver ur fritidsgårdarnas portar kommer de att mötas av de samhället som så många gånger svikit dom.
Detta missnöjet har fångats upp av kriminiella gäng. Den organiserade brottsligheten har ökat i biskopsgården och därför behövs det goda förebilder som kan fånga upp missnöjet som finns och förvandla det till något positivt. Vi från pantrarna menar att det inte kommer hjälpa något eller någon med att sätta eld på bilar utan man bör snarare sätta krav på politiker om man vill ha samhällsförändringar. Många utav pantrarnas medlemmar studera på universitet samtidigt som man har uppväxten i förorten och detta är vår största styrka. Vi tror på att vi kan vara förebilder för ungdomarna och göra dom till förebilder för kommande generationer.....

Ni var med i GPTV när ni gick in på stadsdelsnämndens möte i Biskopsgården. Hur uppfattade ni att politikerna reagerade? Är ni nöjda?

Det var bra media anslutning och vi har fått bra med uppmärksamhet av media även vid andra tillfällen än just den demonstrationen som vi hade senast. Politikerna gav inga tydliga svar förrutom det att de ska försöka arbeta fram någonting. Vi från pantrarna var väldigt tydliga med att vi är en seriös förening som ställer seriösa krav på förändringar. Vi har tidigare fått erbjudanden av att få ha en fritidsgård i en tvättstuga eller folketshus som vi kraftigt avvisar och menar att det blir som att placera ungdomarna i ett reservat endast för att övervaka och leka polis.

Vad ska ni göra framöver? Vilka aktiviteter har ni planerade?

Vår förening föddes ur de sociala orättvisor som finns i vårat samhälle och kommer därför att kämpa för social rättvisa så länge vi lever under dessa förhållanden. Vi är en förening som växer väldigt snabbt och har en otroligt stor sammanslutning vid de aktiviter vi håller i.
Nästa aktivitet blir att vi tänker erbjuda ungdomar att åka på utflykt med pantrarna. Detta kommer att finansieras genom såkallade selektiva bidrag från stadsdelsförvaltningen. Vi har då tänkt att bjuda in olika organisationer som arbetar mot droger,våld och rasism för att höja medvetenhet bakom ungdomarnas handlingar. Förrutom detta kommer vi givitvis hålla i en hel del fysiska aktiviter som självförsvar ur olika kampsports grenar och andra bollaktiviteter. På lägret kan vi ta ungdomarnas tankar bort från den vanliga miljön som de vanligtvis lever i, till en miljö där man tillsammans kan genom kreativa ideer forma den miljö man kan tänka sig leva i.

Om ni fick en sak att säga till Biskopsgårdens ungdomar vad skulle det vara?

Politik är inte det där tråkiga som visas på SVT24 där kostym nissar sitter och pratar ett språk som ingen förstår, utan politik är något som existerar runt omkring oss varje dag som vi påverkas av. Så kära ungdomar! vill ni förändra den miljön ni bor i så går det, men endast om ni tillsammans agerar mot orättvisor som ni upplever existera..

Tack för intervjun och lycka till!!!