Utopi, dystopi, frenesi

Det har blivit en del dystopier för min del det senaste. Det finns ingenting som är så skönt att gotta sig i som en riktigt mörk undergångsberättelse. Helst med lite zombies i. Eller bara en vanlig hederlig berättelse om framtida övervakningssamhällen á la storebror ser dig.

Den senaste i raden som jag läste var Karin Boyes Kallocain. Jag har tänkt läsa den länge, men det har inte blivit av förrän nu. Och den innehåller alla de element du önskar sig av en riktig dystopi (förutom zombies); övervakning, enhetliga kläder för alla medborgare, ett dagsljus som är långt borta, kärlek mellan människor är förbjuden och utsuddad, den enda kärleken som finns är den till Staten.

 

Kallocain är en vätska som injiceras i blodet, och får människor att avslöja sina djupaste tankar och mörkaste hemligheter. När vår huvudkaraktär uppfinner detta inser han att det inte längre finns något som hindrar Staten från att bli allsmäktig – nu kan ingen ens längre tänka förbjudna tankar om Staten utan att bli straffad. Härligt! Eller?

 

Jag kan göra några invändningar mot att Kallocain ibland är för övertydlig; att tankar och konversationer som beskrivs blir för ”stapliga” för att kännas äkta; för att de ska förklara saker för läsaren om hur samhället fungerar. Saker förklaras som känns självklara. Men så inser jag plötsligt – att när Kallocain skrevs på 1930-talet kanske dessa saker inte alls var självklara, kanske behövde det då förklaras för potentiella läsare hur ett teknologiskt övervakningssamhälle fungerar och tar sig uttryck. Och nu, på 2010-talet, behöver det inte längre förklaras, för det är så självklart för oss att tänka oss att samhället kan komma att se ut som det beskrivs i boken. Det, är en skrämmande tanke.

Men, för att bryta av var jag dock tvungen att passa på att läsa även en utopi häromdagen. (Egentligen betyder ”utopi” bara ”ingenstans” eller ”något som inte finns”, och omfattar alltså även dystopier. Men man brukar använda ordet utopi för att beskriva något bra ideal, och dystopi som något mörkt och dåligt). Jag läste då om grunden till alla utopier; Thomas Mores Utopia, som publicerades år 1516 (!).

 

Om du tycker historia är tråkigt, och medeltiden värst, så rekommenderar jag dig att klämma Utopia istället för en vanlig historiebok. För genom den får man reda på mycket om vad man på medeltiden kunde önska och längta efter allra mest, och det säger samtidigt en hel del om hur samhället (i England) var på den tiden. More önskare fred, rättvis fördelning av arbete, lika inkomst, att trams som guld och diamanter inte ska avgöra samhällsstatus, mer frihet av religionsutövning och mindre makt åt kyrkan och kungen/staten. Kanske inte önskningar att ska spotta på idag heller…

Morrissey om Morrissey

En av mina absoluta favoritartister, Morrissey – som jag tidigare har skrivit ett inlägg om – har äntligen tagit steget över från lysande textskrivare till författare. Och Autobiography som självbiografin så passande heter är på många sätt precis vad man önskar; en sexhundra sidor lång Smiths text där Morrissey för första gången systematiskt går igenom sitt liv på 450 sidor. 

Det är en intressant inblick hur det var att växa upp som fattig i ett Manchester som mer påminner om 1860-talet än 1960-talet. För Morrissey blir popmusiken räddningen från en oändligt torftig vardag och ett skolsystem som bäst beskrivs som nio år av psykisk och fysisk terror. Idag är det inget konstigt för en kille att vara upptagen av popkultur, men i slutet av 60-talet ansågs det klart misstänkt och blev både en tillflykt och ett socialt stigma för en Morrissey som i övrigt inte alls var så utfryst som man kunde tänka sig. 

Autobiography är inte en lättläst bok även om man fastnar snabbt i berättelsen. Den är skriven i nutid med ett poetiskt språk och är späckad med populärkulturella referenser som läsaren ofta är tvungen att ta reda på själv; vilka singlar som släpptes det året, eller händelser som gjorde avtryck på Morrissey – såsom de fruktansvärda så kallade ”Moors murders”; barnmorden som avslutningsspåret ”Suffer Little Children” på första Smiths-skivan handlar om. Ibland blir det lite för mycket poetiskt språk för att man skall kunna hänga med, men oftast är det riktigt snyggt och fångar tillvaron väldigt träffsäkert. Morrissey är kanske full av kärlek till nostalgisk kultur, men han är allt annat än nostalgisk själv. Snarare är boken så full av svartsynthet och bitterhet att det kan vara nyttigt att inte läsa den för intensivt. Oftast är dock iakttagelserna riktigt skarpa med sarkastisk träffsäkerhet. 

För den som är fascinerad av Morrisseys tankevärld och erfarenheterna som formade hans skapande är detta en enorm källa att dyka ned i. Den som hoppades få en utlämnande insyn i de mest intima delarna av ”Mozzers” liv kommer däremot antagligen bli besviken.

Only väg is upp av Emmy Abrahamson

Filippa Karlsson har precis tagit studenten och är på väg upp i livet.

Hon åker till London för att förverkliga sin dröm. Att bli skådespelerska. Och hon är på god väg då hon ska provspela på en av de finaste teaterskolorna i London. Men allt går inte riktigt som hon har tänkt sig.

Istället för det lilla mysiga rummet som hon tror att hon hyrt den första tiden. Möts hon av en madrass på ett golv i ett mycket litet rum som hon delar med en annan tjej. Inte är det heller speciellt enkelt att hitta extrajobb. Som 19-åring utan någon speciell arbetslivserfarenhet är det svårt att ens få det enklaste jobbet. Men efter att ha förfinat sitt CV något med erfarenheter som hon egentligen kanske inte har. Får hon tillslut ett jobb på kontor, där hon får kontrollräkna siffror och koka te efter alla konstens regler. Att hennes chef verkar ogilla henne är bara ytterligare ett av alla missöden i hennes liv.

En kväll när hon är ute med några kompisar träffar hon drömkillen som visar sig vara rockstjärna. Livet leker. Hon har ett jobb, en pojkvän som är rena drömmen och snart ska hon få provspela. Livet kunde inte vara bättre, eller? 

Man får följa Filippa i hennes försök att hanka sig fram i London medan hon väntar på att provspelningen ska bli av. Trots sina första försök, hittar hon tillslut en bättre lägenhet och finner fina vänner som hjälper henne. Och om hon kommer in på skolan? Ja det får ni själva läsa boken för att få veta.

Boken är lättläst med ett bra flyt. Den är dessutom ganska rolig och igenkänningsfaktor är på sina ställen hög för alla som varit 18-19 år och för första gången ska stå på egna ben. Det enda jag har emot boken är att Filippa framstår som väldigt naiv många gånger, både när det gäller jobb och privatliv. Trots det ser jag fram emot nästa bok om Filippa och hennes liv i London. Onlya väg is upp är första delen i en tänkt trilogi.

 Låna gärna boken på biblioteket!

Jag har hört mycket positivt om Jenny Valentines böcker, först och främst om Hitta Violet Park. Men jag har inte haft tid att läsa någon av dom. Därför blev jag glad när jag såg kortromanen Tio Stationer.  Ett perfekt tillfälle att få ett smakprov av Jenny Valentines skrivande.

Boken handlar om Lucas och hans syrra Mercy som försöker avlasta sin mamma lite. Hon är nämligen ensamstående med tre barn. Dessutom bor barnens farfar, Norman, som är dement med dom.
Tanken är att de skall ta hand om sin lillebror Jed (7 år gammal) och farfar Norman under en dag. Så att deras morsa kan få tid lite tid för sig själv. Och hur svårt kan det vara att passa dom ett tag?
Ganska!
För givetvis tappar dom bort Jed och farfar Norman på väg hem från dagens äventyr, de är försvunna någonstans i tunnelbanan.
Lucas och Mercy får panik. De bara MÅSTE hitta dom, annars kommer deras morsa att döda dom!

En humoristisk bok med en fin skildring av syskonrelationer och relationen mellan Jed och Norman. Trots att boken enbart är 62 sidor lång så räcker det för att berätta historien. Men boken/berättelsen är alldeles för kort för att jag verkligen skall känna för boken och minnas boken.
Men vill man läsa något kort och roligt så är Tio Stationer ett bra val.

Sugen på att läsa någon annan av Jenny Valentines böcker blir jag definitivt. Kanske är det Hitta Violet Park jag skall läsa då Lucas tydligen är en av huvudpersonerna i den boken...

Den statistiska sannolikheten för KÄRLEK vid första ögonkastet – Jennifer E. Smith

På 24 timmar kan mycket hända.

Speciellt för 17-åriga Hadley som är på väg till London för att vara brudtärna på sin pappas bröllop. Något som hon inte alls vill eftersom:

• Hon är fortfarande väldigt sårad/arg över att han lämnade hennes mamma (och henne) för två år sedan.
• Hon har aldrig träffat pappas nya, blivande fru. Och har ingen lust till det heller.
• Hon ska bara åka över helgen (New York – London) vilket blir en härlig jetlag...
• Hon är dittvingad av sin mamma, som hela tiden tjatar om att om hon inte åker kommer hon att ångra sig senare.
• Hon känner ingen förutom sin pappa på bröllopet och efterföljande fest.
• Hon avskyr trånga utrymmen och får lätt klaustrofobi. Att flyga är alltså inte hennes favoritsyssla.

Med andra ord så är denna resa inget som Hadley ser fram emot. Vilket resulterar i att hon skjuter upp avfärden till flygplatsen in i det längsta. Med resultat att hon missar flyget med fyra minuter.

Hon bokas om till nästa flyg som går tre timmar senare och blir tvungen att spendera tiden med att göra ingenting på flygplatsen.

Men slumpen, ödet, livet... Gör så att hon träffar på Oliver som ska med samma plan till London. Det visar sig också att de nästan har platserna bredvid varandra. Han hjälper henne igenom den långa flygresan genom att prata nonstop. När de landar i London känns det som om de känt varandra för alltid och att skiljas från varandra verkar som en omöjlighet. Men skiljs åt gör de i passkontrollen och de tappar bort varandra bland allt folk. Frågan är bara hur kan man hitta någon igen som man bara precis träffat och som man egentligen inte vet något om. Och kan man verkligen falla för någon som man bara har känt i några timmar?

En härlig kärlekshistoria om möjligheter, avslut och nystart. Man förstår Hadley och hennes kluvenhet inför sin pappas nya liv och om oviljan till förändring när man själv inte valt den. Och vem har inte önskat att drömkillen bara ska dyka upp och rädda en när livet i övrigt känns trist.

Utdrag från boken:

”Hans hand snuddar vid hennes och det känns som om hon får en elektrisk stöt genom kroppen. Till hennes förvåning drar han sig inte undan – i stället tar han hennes hand och drar henne försiktigt närmare sig.

Det känns nästan som om de är helt ensamma – ingen kapten, ingen besättning, inga rader med slumrande passagerare i hela planet – och Hadley drar ett djupt andetag och vänder upp ansiktet mot honom. Men så öppnas plötsligt dörren till en av toaletterna, ett alldeles för starkt ljussken kastat över dem och en liten pojke kommer ut, släpande på en lång remsa toalettpapper som fastnat under hans ena röda sko. Och ögonblicket är förbi.”

Boken finns att låna här hos oss :)

England, WoW och våld.

Boken Språkresan handlar, inte så överraskande, om en person som åker på språkresa...

Svenska WoW-nörden Max blir skickad på språkresa till den engelska badorten Whalebone Bay. Hans mor tycker att han sitter vid datorn alldeles för mycket. Han måste ut mer, han måste göra saker.

Och visst kommer han ut och gör saker! Men kanske inte det som hans föräldrar skulle önska...

För i Whalebone Bay känner ingen Max (varken hans svenska klasskamrater eller den engelska lokalbefolkningen) vilket gör att han kan välja vilken sorts person han vill vara.

Han lär känna Leo och Simon som också är där på språkresa. De båda killarna dricker, de slåss och de verkar ha lite mer koll på livet bortom dataskärmen än vad Max har. Och Max väljer, pga vissa omständigheter, att bli mer som dom.

Han får uppleva första fyllan, första riktiga kärleken, blir av med oskulden med mera. Men han hamnar även för första gången i riktiga bråk, där han utsätter andra för och blir själv utsatt för grovt våld.

Och när Max åker hem verkar gamla Max vara ersatt med den nya Max.
Frågan är om det verkligen är den personen som han vill vara.

Mats Berggren är en favorit och jag tycker han har skrivit ännu en bra och trovärdig bok med ett enkelt språk som flyter på bra, där Mats Berggren skildrar både sex, våld och fylla på ett rakt sätt.

När den värsta besvikelsen lagt sig...

I torsdags var jag i Helsingborg och laddad till bristningsgränsen inför en konsert med Morrissey - när vi får beskedet att han ställt in spelningen på grund av dåligt väder. Jag som hade tänkt ägna ett blogginlägg till honom i eufori och glädje efter spelningen får nu istället bara göra ett vanligt musiktips.

För er som inte vet vem Steven Patrick Morrissey är, så slog han igenom som sångare och textskrivare i Manchesterbandet The Smiths under 80-talet som med ljuv, kraftfull musik och poetiska texter var både banbrytande och trendsättande. Från genombrottet med singeln ”Hand in Glove” 1983 till bandets upplösning 1987 hade de skapat fyra fantastiska album (The Smiths, Meat is Murder, The Queen is Dead, Strangeways, Here We Come) och en hel uppsjö singlar.

Då Morrissey framförallt var vokalist och textskrivare var det få som trodde att han skulle lyckas med en solokarriär. Med skivan ”Viva Hate” från 1988 visade han på motsatsen och har sedan dess gått från storhet till storhet. Typiskt för hans musik är knivskarpa och litterära texter med bitterljuv romantik, ironi och samhällskritisk udd. Samt förstås hans alldeles unika röst som man antingen älskar eller hatar.

Mina fem favoritlåtar med Smiths/Morrissey (just nu):

5. Barbarism Begins at Home

4. This Charming Man

3. First of the Gang to Die

2. Sing Your Life

1. There is a Light that Never Goes Out

/Johanna - fortfarande en smula besviken.

Man skall dansa i boxningsringen

Jag återkommer idag till idrott, uppväxt, identitet och England som teman när jag tipsar om filmen ”Billy Elliot” från 2000. En film jag sett minst 10 gånger och kommer att se flera gånger till!

Billy växer upp i en gruvstad i norra England under Margaret Thatchers hårda nedskärningspolitik på 80-talet. Hans far och bror jobbar båda i gruvan men är för tillfället i strejk och hemförhållandena är knappa. Trots detta sparar Billys pappa varje vecka pengar till sonens boxningslektioner – en sport Billy är fullständigt värdelös i. Efter boxningslektionerna är det alltid i samma lokal en balettklass som dansar och, utan att Billy vet hur, så blir han plötsligt en del av denna klass – och att dansa, det är Billy född till.

Filmen skildrar på ett fantastiskt sätt hur en starkt maskulint färgad kultur tvingas att möta sina fördomar om manligt och kvinnligt.  Samtidigt som den visar hur en arbetarklassfamilj hanterar mötet med ”finkulturen” mitt under en brinnande politisk maktkamp. I filmen möter vi också vänskap, den första trevande kärleken och uppror mot en oförstående föräldrageneration som skildras med stor värme och humor.

Jag måste också nämna det grymma soundtracket till filmen som rör sig mellan 70- och 80-talens brittiska glamrock- och punkartister som T.Rex, The Jam och mina absoluta favoriter The Clash.

Något att se en regnig sommardag minsann!

/Johanna