fredag 23 mars 2012

Sätter Punkt

Johan Alander inleder sin bok med meningen ”Hej jag heter Johan och är alkoholist och narkoman”. Johan är född 1987, och kanske för en del av er tidigare känd under namnet Sober, eller som del av gruppen Ismen.

Johan har skrivit boken Punkt där han gör upp med sin barndom där han såg sin mamma bli konstant misshandlad, sin syster skära upp handlederna och där han själv levt med ångestattacker och sömnmedicin sen han var 10 år gammal. Alkohol, hasch och andra droger. Ett artistskap som går uppåt men en människa som stupar rakt nedåt. Tills kollapsen kommer.

Det är tungt att läsa Johans bok, speciellt barndomsdelen. Boken känns väldigt äkta och nära när han skriver, inte minst tack vare att hans handskrivna låttexter finns med i boken, som står i direkt relation till det han berättar om. Samtidigt som jag ibland kan sakna verkliga detaljer; att det är ganska mycket han vill klämma in på ganska få och lättlästa sidor, så att mycket ”djupare” info eller detaljrikedom vill skalas bort. Kanske vill han inte berätta om allting heller.

Mest förbannad blir jag när Johan skriver om sina år i rampljuset. En kille på 20 år, eller i början bara 17, som fått ett rykte om sig att gå loss totalt och supa, härja och leva bokstavligt talat efter sin egen ism: we don’t give a fuck-ismen. Bokare och konsertarrangörer är lyriska – de sköljer sprit och andra droger över Johan och hans polare, älskar att de ”går loss” på scen, men när de sen gör detsamma bakom scen och på hotellrummen de bor på blir de istället utskällda och får veta att det är deras eget fel. Ett tydligare uttryck för en musik- eller nöjesbransch där man älskar och upphöjer dekadens, men inte vill ta hand om dess baksidor – de människor som är ”dess baksidor”, är svårt att hitta.

Johan har klarat sig. Än så länge. Efter månader av behandling för sina beroenden, månader på psyk för de tvångstankar och dödsångest som skapats av missbruket, och att behöva läsa upp nästan 4 års missad skolgång. Att lyssna på skivan som kommer med boken blir intensivt då man har all ”bakgrundsinfo” till låtarna. Den gör att man hejar på Johan, vill att han ska orka en dag till, en gång till. Och att det vid 25 års ålder kanske äntligen ska börja bli lite lättare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar