När Minna är tolv tvättar hon händerna och duschar till
huden spricker. Hon vet inte hur han ska lyckas kunna känna sig ren. När hon är
drygt tjugo räknar hon points och kalorier och tränar hämningslöst i jakten på
att bli smal och perfekt. Och när vi träffar henne i nutid jobbar hon på att
sluta tänka på de sakerna, sluta låta ”reglerna” hon satt upp för sig själv
styra hennes liv och stänga henne ute från att skapa beständiga kontakter och
vänner (hon hinner inte träffa kompisar för hon måste städa lägenheten, duscha
länge, besöka tre nya caféer varje vecka och gå 60 minuter långa promenader
varje dag!). Men det är inte lätt. Det finns kanske ingenting som är så svårt
som att våga göra saker på ett annat sätt än det hon alltid brukar, det hon har
bestämt är Rätt. För vad händer om hon gör Fel?
I en strukturerad, inrutad och ångestfylld värld följer vi
Minna genom hennes uppväxt – från tidiga tonår till hon är drygt trettio. Vi får
läsa om hur hennes tvångstankar och syndrom går i vågor och skiftar genom
uppväxten, ibland mår hon bättre, ibland sämre. Jag bara tvingar mig lite är en
gripande bok om hur det är att leva med tvångstankar, manier och kontrollbehov
på en nivå där det genomsyrar hela ditt liv. Boken om Minna är delvis byggd på
författarens egna erfarenheter, och det märks för den känns väldigt äkta i
detaljerna och i sin okonstlade framställning. Inte minst blir det uppenbart
hur fruktansvärt mycket tid och energi det tar i anspråk att upprätthålla en
fasad gentemot alla andra, att få alla att tro att man mår bra.
Jag fastnade helt i den här boken, och rekommenderar den
starkt. Dock utfärdar jag en ”triggervarning”; det kan vara inspirerande och
positivt att läsa den om man har liknande problem själv, men det kan också vara
väldigt jobbigt om man jämför sig med ”Minna”, och man kan behöva känna och
tänka efter under bokens gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar