Kalle är en orolig kille, stökig och bråkig. Hans pappa dog när han var liten och när han är åtta år flyttar familjen (hans mamma, två halvsystrar och mammans nya kille Anders) från Stockholm till den lilla staden Hassela. Mammans förhållande med Anders tar fort slut men de stannar kvar i Hassela.
I Hassela har han svårt att komma in i gemenskapen. Det är inte så att Kalle blir mobbad och hackad på för att han är den nya killen i skolan. Det är snarare så att Kalle slår andra barn för att förekomma eventuell mobbing. Dessutom är det inte svårt att skrämma dom andra barnen, för att vara från Stockholm och dessutom med en pappa från Bolivia gör att de redan har en bild av honom som en stökig kille från en farlig förort. Och Kalle gör dom inte besvikna. Han har svårt med relationer (till sin mamma och sina syskon, till lärare, andra barn och till sig själv…), han har lättare att slåss än att prata. Det gör det inte lätt att få vänner, han praktiskt taget skrämmer bort alla och är allmänt stökig. Låter det kliché? Stökig kille med frånvarande pappa? Tro mig, det är det inte. Saker är inte så enkla.
Kalle är en smart kille, läser mycket och är allmänbildad, är bra på att läsa människor och situationer. Kanske för bra, för han kan lura i kuratorer, föräldrar och andra ungdomar det mesta.
Han får en typ kompis i Josef som flyttar till Hassela från tyskland. De umgås mest för att de båda är udda och utanför. Josef är en porrskadad och obehaglig typ och Kalle tycker väl inte om honom så mycket egentligen. Men någon måste man ju umgås med ibland.
Den enda som han verkar funka någorlunda ihop med och som är hans vän på riktigt är Heidi som han träffar i väntrummet hos kuratorn (Kalle är ofta hos kuratorer, så ofta att han vet vad de kommer säga redan innan de sagt något..). Sakta byggs en vänskap fram. Men dom är båda kantstötta på olika vis, något som för dom både närmre varandra och längre ifrån varandra. Dom har båda svårt med relationerna till andra personer…
Kalle, Heidis och Josefs öden vävs, på ett obehagligt sätt ihop under bokens gång. Och man sugs in och vill veta mer om vad som hänt, hur vänskapen med heidi utvecklas och hur det kommer sig att kalle sitter inspärrad.
Jag tycker att Viveka Sjögren är så sjukt bra. Språket, personbeskrivningarna, och hela historien är så bra. Den går rakt in. Slutet är så oväntat och så tankevärt.
Precis som Torvi i Viveka Sjögrens I den tysta minuten mellan så finns Kalle kvar i mina tankar, dyker upp och jag undrar hur det gått med honom och blir lite orolig. Sen kommer jag på att det är en påhittad berättelse och jag kan andas ut lite. Så bra är det, så trovärdigt. Läs nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar