När man skjuter skolkamrater...

Idag till min kanske favoritavart av terrorister, för att det är så fruktansvärt obehagligt, svårt och jobbigt att ens försöka förstå sig på. Ungdomar som begår skolmassaker. Två böcker, en bra och en dålig:

Den sista väktaren av Robert harnum finns på din ungdomsavdelning. Den handlar om Philip, som är en av dem som alla andra på skolan vill vara; smart, snygg och dejtar såklart skolans snyggaste tjej.

Fast, en dag blir någonting bara galet. Philip och en kompis plockar med sig vapen från Philips morbror, de har såklart inte tänkt göra någonting med dem utan tog dem mest bara ”som en kul grej” – men en dag står Philip plötsligt med det automatiska geväret i skolans korridor och mejar ner alla som kommer i maskingevärets väg. Och sedan: arrest, psykiatrisk utredning, rättegång, fängelse. Och under hela tiden säger Philip knappt någonting.

Det tråkiga är att han verkar knappt heller tänka någonting. Boken tuggar på, och vi som läsare får bara ingenting ut kring vad Philip tänker eller känner – han är helt blank, ingen ånger, ingen galenskap, ingen glädje; no nothing. Det kan i och för sig tyda på att något är riktigt riktigt fel, men om det är så så får vi som sagt aldrig veta det. Tänk att lyckas göra en bok om en massmördare tråkig och lam. Robert Harnum lyckas.

Så, skippa ovanstående bok och läs istället Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin. Samma tema, i en bok från vuxenavdelningen, fast vi här får följa Kevin genom hans mammas ögon medan han växer upp. Hon säger att hon känner direkt när Kevin är bebis att något är fel. Hon vet inte vad, men hon tycker att det här lilla, lilla barnet verkar… elakt.

Och det blir inte bättre under hans uppväxt; Kevins mamma anar alltmer oråd, hon börjar må dåligt och tror att någonting hemskt kommer att inträffa, men vet inte hur eller med vem hon ska dela med sig av sin oro. Och en dag, när Kevin är 16 år, skjuter han ihjäl sju av sina skolkamrater och två lärare. De flesta har han stängt in i skolans gympasal och står uppe på en läktare och skjuter ner med armborst, medan de springer runt i salen i panik medan de förgäves försöker ta sig ut.

Vad hände med Kevin? Hur kunde det bli så? Vi får inte höra så mycket från Kevin själv, men väldigt mycket tankar från hans mamma. Det här är ingen lätt bok. Den är tvärtom tjock, tung och svår. Och riktigt obehaglig att läsa. Så att jag inte kunde sluta tänka på den på flera dagar efteråt och i princip hade ont i magen när jag gjorde det. Men den är samtidigt en bok som inte går att slita sig från och som man bara fortsätter och fortsätter att läsa, med växande äckelfascination. Våga orka ta dig an den här boken!

För dig som inte tycker att det räcker: Se även Bowling for Columbine, en dokumentärfilm av Michael Moore som kom ut 2003 och som handlar om skolmassakrar i USA. Finns även den att låna på bibblan.