Serier, film och storslagen ironi

Många ungdomsfilmer från Nordamerika har under de senaste åren handlat om oatletiska, alienerade och ironiska ungdomar som försöker bryta med sina händelselösa liv. Genren har för den sakens skull inte blivit särskilt urvattnad utan tvärtom levererat några av de allra starkaste och mest trovärdiga filmerna för unga;  Juno, Nick and Norah's Infinite Playlist, Kick-Ass, Napoleon Dynamite, Youth in Revolt bara för att ha nämnt några.

Särskilt bra blir resultatet också när man placerar de nördiga och subkulturellt intressanta tonåringarna i en serietidningskontext. När filmerna baseras på kultförklarade seriealbum och dessutom behåller den seriestilistiska prägeln i fråga om färgval, teman och brott mot filmkonventioner (ex. pratbubblor, ljud i skrift) är åtminstone jag fullständigt förlorad.

Ghost World, skapad av Daniel Clowes, var som serietidning banbrytande då epik och äventyr nästan helt har uteslutits. Serien handlar istället om de cyniska vapendragarna Enid och Rebecca som spenderar sina dagar med att förlöjliga och raljera över sin omgivning. De har precis slutat high school och befinner sig i skarven mellan ungdoms- och vuxenlivet, vilket yttrar sig i osäkerhet och en ambivalens till varandra och livet i allmänhet.

Filmen som baserats på serien heter också Ghost World och följer troget sin förlaga när det gäller karaktärerna och återskapandet av den ironiska generationens känsla av utanförskap.

Däremot har man valt att i filmen ha en annan och mer tydligt dramaturgisk handling som fokuserar på att Enid och Rebecca spelar en ensam man ett elakt spratt. Enid tycker synd om mannen och förföljer honom och upptäcker att det i hans på många sätt sorgliga liv finns  likheter till hennes eget och de utvecklar en märklig, nära vänskap.

Ghost World är oerhört stilbildande och träffande i sin diagnos över det ungdomliga tillståndet. Det är befriande att se en film som är så realistiskt och skarpt beskrivande av hur det är att vara ung, utan att bli tillrättaläggande eller ha en moraliserande poäng. Den mest bara är - och är det väldigt bra.

Den andra filmen baseras på seriealbumen gjorda av Bryan Lee O´Malley om karaktären Scott Pilgrim och heter Scott Pilgrim vs. the World. Liksom Ghost World handlar Scott Pilgrim om en postmodern, illusionlös slackerkultur i gränslandet mellan vuxen och ungdom. Vid filmens början presenteras Scott som en awesome tjugotreårig basist i bandet Sex Bob-omb, dejtande en hängiven sextonåring. Snart möter han dock sina drömmars tjej, Ramona Flowers, och blir fullständigt förälskad. Ramona har haft åtskilliga förhållanden innan och för att vinna hennes hjärta måste Scott utmana de sju elaka expojkvännerna, bokstavligt talat, han måste möta och döda dem i duell.
Scott Pilgrim vs. the World växlar konstant mellan realism och element av musikvideor, serietidningsformat och framförallt TV-spel. Sammansmältningen av flera populärkulturella uttryck i en och samma film är riktigt häftig och ger en annars ganska så banal historia både aktualitet och finess. I och med att filmen också återkommande refererar till ungdomskultur, fungerar den även som en mycket träffsäker och kärleksfull drift med den ultraironiska och nördiga unga vuxna.

Tack och adjö!

/Johanna

(Och ja, jag är en sucker för Michael Cera. Därav fyra tips på filmer, i samma inlägg, där han spelar huvudrollen.)